– Hon är i en fas!

När våra barn är riktigt små, säg upp till halvåret ungefär, så verkar det finnas ett alldeles naturligt intresse för barnet och vad barnet behöver.

Oj, varför är han ledsen nu? Är han hungrig? Ont i magen?

Undrar om hon behöver lite mer mat? Hon verkar orolig? Trött?

Jaja, ni förstår. Vi funderar och vänder och vrider på vad det är vårt alldeles lilla barn behöver för att må bra och utvecklas på bästa sätt.

Lite, men faktiskt bara lite senare så övergår ofta den här självklara nyfikenheten och situationsanpassade problemlösningen i något annat. I stället för att fortsätta vara intresserade och nyfikna på vad vårt barn behöver så börjar vi lägga mer och mer ansvar på barnet. Det är som att vi plötsligt tycker att barn gör saker för att ”jävlas”. Att de är i en FAS. För då kan vi liksom lägga ”skulden” på barnen:

–  Han är i en faaas…

Det förklarar allt. Vi kan liksom INGENTING göra. Annat än att vänta på att fasen går över. Vi blir liksom fria från ansvar. Ansvaret läggs på barnet som ju är i en fas.

Och ja, barnet går igenom olika utvecklingsstadier. Det hör ju liksom till. De upptäcker till exempel att de nästan bara vill vara med sin anknytningsperson (för där få de allt de upplever att de behöver i form av tröst, trygghet och näring) och det kan vara lite jobbigt för oss vuxna. Sedan kämpar de med tänder, att få kontroll över sin kropp så att de kan krypa, stå och gå. Så småningom prata, våga var utan sina viktigaste vuxna på förskolan, ta sig an kompisrelationer och andra vuxna såsom lärare, föräldrars vänner och ännu lite senare upptäcka sin identitet i vuxenblivandet; vem är jag inom olika områden? Sexuellt, intellektuellt, fysiskt, osv.

Allt detta är utveckling. En helt fantastisk resa som börjar någonstans när barnen är 1,5 år. De har så mycket att lära sig! De har så mycket driv! Det är ju egentligen helt fantastiskt och jag tänker att vi behöver fortsätta vara just nyfikna, intresserade och problemlösningsorienterade genom hela deras barndom. Om vi utgår ifrån att inga barn gör någonting för att ”jävlas” med oss så brukar det gå lättare. Vi behöver ställa oss samma frågor som när de var riktigt små. Vad är det som händer nu? Vad är det hen kämpar med?

Det fantastiska är att när barnen blir bara lite äldre så kan vi ju också fråga dem. Om vi kan ställa frågan på ”rätt” sätt. Vilket faktiskt bara innebär att vi kommer från ett omtänksamt och intresserat ställe i oss själva när vi frågar så brukar vi få ett bra svar.

– Du, hur är det?  Det verkar som du är arg? Vill du berätta för mig?

Det kan ju handla om att barnens behov av att få känna sig självständiga (klä sig, bre macka, träffa kompisar osv) krockar med vårt kontrollbehov.

Det kan också handla om att barnets behov av kontakt med oss, att få vara nära, krockar med vårt behov av att få allt ”gjort”. 

Våra barn utvecklas, de går igenom utvecklingsstadier, de kämpar med att få rätsida på allt de behöver lära sig. Det är en helt naturlig utveckling som de flesta föräldrar vill stötta om vi tänker efter lite. Vi vill ju att våra barn ska bli självständiga och trygga människor. 

Vi behöver respektera det, intressera oss och inte reducera det till en fas som vi ska ”ta oss igenom”. 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola eller på din arbetsplats? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

Skolstart

file7071266529091

Nu drar skolan igång igen. Med största sannolikhet kommer ditt barn att uppleva svårigheter någon gång under skoltiden. Hur kan vi då stötta våra barn genom den 10-åriga pliktskolan?

Här kommer några förslag:

Föräldrarnas inställning och relation till skolan är viktig. Kom ihåg att oavsett vad vi som vuxna tycker om skolan och lärarna så måste vi vara konstruktiva i vår problemlösning och kontakt med skolan. Ju yngre barnen är desto viktigare är läraren för barnet. Läraren är en av barnets viktiga vuxna och det kan bli väldigt jobbigt för barnet om vi pratar illa om läraren.

Läs och filosofera tillsammans med barnet. Det låter kanske som något man gör med sitt lilla barn men försök göra läsningen till en stund som ni kan fortsätta med länge. Helst ändå tills barnen är uppåt 10 -12 år eller varför inte längre. Det ger så mycket kunskap och gemenskap. Det spelar ingen roll vad ni läser, Guiness rekordbok, Harry Potter eller serietidningar. Filosofera tillsammans med barnet när ni äter, kör bil, promenerar. Hur mycket väger en ko? Hur hög är en flaggstång? Vem vinner valet? Allt detta ger allmänbildning, gemenskap, nyfikenhet, ordförråd, självförtroende och självkänsla.

Jämför inte ditt barn med andra barn och deras förmågor. Vem vill bli jämförd? I alla fall inte jag. Se vad DITT barn kan, blir glad av, inspirerad av osv.

Tjata inte om läxor och träningar och annat vid matbordet för då skrämmer vi bort våra barn från bordet till slut. Berätta något om ditt eget jobb eller något du funderar över och så småningom får du en historia tillbaka. Alla dialoger där vi är nyfikna tillsammans bidrar till barnens allmänbildning och uppfattning om världen och kunskapen.

Fundera över hur mycket tid framför dator och telefon som ditt barn mår bra av. Vi vet att skärmar, kanske framförallt telefonen har kommit för att stanna och vi behöver hitta ett sätt att integrera dessa med familjen så att det fungerar. Ju yngre barn desto mindre behöver de skärmar, de behöver smaka på den riktiga världen.

Förslag på rutiner för skärm/telefon (även för vuxna):

Alla måltider är skärmfria, även på restaurang.

Alla telefoner stängs av och laddas helst utanför sovrummet.

Små barn så stängs skärmarna av för dagen vid middagen ända tills läggdags.

Konflikter mellan barnen i skolan kommer det att bli, det är precis som det ska vara. Det blir det när så många människor samlas under samma tak. Vi ska inte lösa problemen åt barnen men vi kan stötta den i deras på problemlösning.

-Pappa, Olivia tränger sig alltid före mig i matkön!

-Oj, gör hon?

-Ja, det gör hon, du måste ringa hennes mamma!

-Jag hör att du låter upprörd men jag tror inte jag behöver ringa hennes mamma. Jag tror du kan lösa det själv. Hur kan du göra?

-Jag kan gå till matsalen med My istället kanske!

-Ja, det är ett förslag, vill du prova det i morgon?

En sådan här poblemlösningsdiskussion kan handla om vad som helst i vilken ålder som helst. De vet oftast bättre än oss hur problemet ska lösas!

Synen på läxor går isär både bland lärare, föräldrar, politiker, elever. Vissa lärare har läxfritt. Andra lärare ger bara läxa om barnen ligger efter eller behöver repetera. Oavsett så brukar läxor ge upphov till slitningar och tjat i familjen. Försök att hitta det sätt som passar er familj bäst. Gärna genom dialog med barnet. När passar det bäst? Vilken tid är bra? Kanske vid matbordet medan middagen tillagas? Kanske på eget rum?

Om det inte fungerar med läxläsningen i perioder så kanske det är dags att med öppna sinnen och verkligt intresse (inte med ”orolig och tjat rösten”) fråga barnet:

-Det känns som om det inte riktigt fungerar med läxorna nu, hur ska vi göra annorlunda tycker du?

Ryggsäck och väska ska packas, rätt saker ska med på morgonen. Om du har lite yngre skolbarn så kanske en gemensam titt på schemat kvällen innan kan vara en bra idé? Då kan ryggsäcken packas med rätt saker i god tid.

Dagligt stöd. När det gäller barnens skolgång så är det ju fantastiskt om vi föräldrar kan fundera över själva och tillsammans med eventuell partner vad vi har för förväntningar och farhågor för våra barns skolgång. Sedan kan vi ge möjlighet till barnen att göra samma sak. Vad tänker du om skolan? Vad ser du fram emot? Vad är du nervös för? Vad känns spännande? Att stödja sitt barn är precis just det; intressera sig, lyssna.

Då signalerar vi till barnen att vad som än händer i skolan så vill vi gärna stötta dig!

 

Jag föreläser i Vallentuna torsdagen den 30/8, Se inbjudan nedan. Välkomna!

“Skolstart” – föreläsning

Välkommen till en föreläsning om hur du som förälder kan stötta ditt barn i olika situationer. Vi kommer bland annat att prata om ansvar, skärmtid, samarbete med skolan med mera. Men också om vilken hjälp det finns att få i kommunen om man som förälder känner att man behöver extra stöd.

Föreläsningen riktar sig i första hand till föräldrar till barn som går F-6, men alla som har barn i grundskolan är välkomna.

Var: Vi ses i Kulturrummet, Kulturhuset, Allévägen 1.
När: Torsdag den 30 augusti 2018 kl. 18.30-20.00.
Det är gratis att medverka.

Vid frågor, kontakta gärna

Susanna Sohlberg, Öppna förskolan – susanna.sohlberg@vallentuna.se
Anja Holmberg, Öppenvården – anja.holmberg@vallentuna.se

Välkommen!

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola eller på din arbetsplats? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

 

 

 

 

 

Att befria barnen från att välja!

Son With Father And Grandparents Enjoying Christmas Meal

 

Ibland behöver vi befria barnen från att välja. Ju yngre barnen är desto mindre erfarenhet har de. De vet inte hur ett liv ska levas. De vet inte hur man tar sig fram i världen på bästa sätt. Det kanske inte vi heller alltid har koll på men vi är i alla fall deras lots i tillvaron. Vi är ofta så rädda att vara auktoritära så att vi hellre lägger för mycket ansvar på våra barn. Ett ansvar som de inte vill ha. De ska inte bestämma om de ska följa med hem till farfar och farmor eller inte när de är 7 år gamla. De kanske inte har lust att följa med men att relationen till farmor och farfar blir lidande av det kan de inte veta. Men det vet vi. Därför kan det vara på sin plats att inte låta barnet välja för farmor och farfar ingår i det som vi vill att våra barn ska uppleva.

(I värsta fall låter vi barnet välja och sedan lägger vi skuld på barnet för att vi själva är besvikna över att barnet valde “fel”. Då får ju barnet får bära skulden för att vi inte tar på oss ansvaret!)

Barnen kanske uttrycker att farfar luktar illa och att farmor tjatar om maten. Det är också helt ok. De måste inte älska att vara hemma hos farmor och farfar. Däremot måste vi sluta få panik när barnen inte visar de ”rätta” känslorna för farmor och farfar. Vår uppgift blir då att stå stadigt i att vi vill att de följer med och att det är ok att tycka att det är tråkigt. Då befriar vi barnet från ansvaret att välja bort farmor o farfar och de får bli en del av en aktivitet som vi visar att vi tycker är viktigt. Det kan såklart hända att vårt barn blir frustrerat över beslutet men det är heller ingen fara. Våra barn är inte besvärliga när de gråter för saker som inte går deras väg. Lite medkänsla från oss, en klapp, en kram och tillit till att de klarar en besvikelse. Det är skönt för barnen när vi tar på oss ledarskapet för det som vi tycker är viktigt!

Vad tycker du är viktigt?

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola eller på din arbetsplats? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

Min alldeles egen unika underbara unge!

Beautiful young family. Bare feet of father and daughter.

Vi pratar ofta om barns utveckling. Det finns kurvor som ska följas och utvecklingsfaser som de ska igenom. De ska le, de ska vända sig (åt båda hållen) de ska krypa resa sig och så småningom gå. De ska säga cirka tio ord vid ettochetthalvt års ålder och de ska äta själva. Visst, det är väl bra att det finns riktlinjer och kurvor så att vi får syn på avvikelser som kanske kan behöva lite uppmärksamhet. Men jag fascineras över hur olika barn är. Redan när de är väldigt små. En del kastar sig ut i livet och börjar gå redan innan de riktigt kan. De ramlar, slår sig men fortsätter ändå. Så finns det dem som redan kan gå, men de sitter kvar på rumpan och iakttar omgivningen. Provar lite igen men väntar ännu ett tag. De vill vara helt säkra på att de kan först. Så finns det dem som aldrig kryper, de tar sig fram sittandes med någon alldeles egen hasteknik. Eller de som aldrig vänder sig. Eller de som helt enkelt är rätt ointresserade av motorik och koncentrerar sig på språket istället. Eller tvärtom, de går vid nio månaders ålder och är otroligt motoriska men pratar nästan ingenting. Så här olika fortsätter de för det mesta att vara hela livet. Vi föräldrar som har ett lite mer tillbakadraget barn tittar fascinerat på när vi går på den första simlektionen och andra barn bara tycks kasta sig i vattnet, helt orädda. Kanske tänker vi:

  • Åh, tänk om mitt barn ändå varit lite modigare!

Eller så har vi ett barn som kastar sig i polen helt orädd men som inte alls har kläm på det där med bokstäver och kanske tänker vi:

  • Åh, om mitt barn ändå hade klarat skolan lite bättre!

Och om vi föräldrar upplever oss själva som t.ex. väldigt utåtriktade och sociala men har ett barn som knappt vågar säga hej till andra så krockar det med vår bild av hur vårt barn ”ska” vara. Eller är vi kanske själva lite mer tystlåtna men har fått ett barn som pratar mycket med andra människor, då kanske det blir något som vi tycker kan vara besvärande.

Jag tänker att vi skulle behöva vara mer fokuserade på just vårt barn! Sluta jämföra för mycket! I värsta fall så lägger vi ner mycket tid på att försöka ändra på våra barn så att de ska blir mer som vi hade tänkt oss. Det finns få saker som är så skadliga för självkänslan som att någon hela tiden försöker ändra på oss. Som vill att vi ska vara på ett annat sätt än det sätt som kommer naturligt för oss. Då får vi känslan av att vi inte duger, inte lever upp till de förväntningar som finns på oss. I det läget så slutar våra barn inte älska oss utan blir självkritiska, de ”samarbetar” med vår ”kritik”.

Jag tror våra barn mår bäst när vi intresserar oss för vilka de är. Vad njuter mitt barn av? Vad skrattar mitt barn åt? Hur vill mitt barn bli tröstat? Av vårt intresse växer barnets självkänsla.

  • Mina föräldrar intresserar sig för mig!
  • Mina föräldrar bryr sig om mig!
  • Mina föräldrar vill höra vad jag tycker!

Det betyder inte att våra barn alltid ska få sin vilja igenom. Det betyder bara att de ska få sin känsla och sin personlighet igenom. Det växer alla människor av, oavsett ålder! Hela livet!

 

Ett barn som ber om glass kanske inte alls vill ha glass

Four colorful popsicle isolated on white background

Man skulle också kunna säga att ett barn som ber om glass inte bara vill ha glass, de vill ha något annat också, de vill ha kontakt med oss. Det vet de inte själva därför måste vi veta det. Ett barn klarar sig alldeles utmärkt utan glass men de klarar sin inte utan kontakt med sina nära.

Hurdå? Jo, om vårt barn ber om en glass (nytt spel, pizza, kläder) och vi reagerar med ett ”alltsåvaddutjatarjagblirgalen”-nej så skulle jag tro att det blir just ännu mer tjat. Vi skulle istället behöva tänka:

Jamen just det, mitt barn ber inte bara om en glass, det ber också omedvetet om kontakt med mig!

Då kan vi se till att vårt svar innehåller just den kvalité som barnet omedvetet söker, nämligen kontakt. Vi måste också mena det vi säger och det måste vara ett personligt svar. Vi behöver visa att vi har lyssnat på barnets önskan och tagit den på allvar. Det betyder inte att vi måste säga ja. Det betyder att vi måste svara personligt, så som just jag vill ha det i min familj, i relation till mitt barn. För vi ska inte skapa den perfekta familjen (den finns inte) vi ska skapa just vår familj!

– Jag vill ha en glass! (nytt spel, pizza, kläder)

Nej, jag vill inte att du äter glass innan maten.

Ett tydligt, lugnt, klart och personligt meddelande som gör att vårt barn lär känna sina vuxna bättre. Det märkliga är att när barnet upplever att det får det personliga svaret så blir sakfrågan inte så viktig för barnet har ju fått vad det ville ha, nämligen kontakt med sin viktiga vuxen!

Jämför det personliga svaret ovan med det som vi kanske är vana att säga (höra):

– Jag vill ha en glass??

Men det är inte nyttigt med glass före maten!

– Jag vill ha en glass??

Du har fått nog med glass den här veckan!

– Jag vill ha glass??

Men du vet väl att man inte äter glass före maten!

Inget av dessa svar bidrar till att barnet lär känna sin förälder bättre eller lär sig hur barnets viktiga vuxna vill ha det. Alla dessa svar är svar grundat i moral och skuldbeläggande. Kanske är det också så att i perioder när livet bara rusar på och vi har lite färre stunder av fin kontakt med våra barn så ber de oftare om ”glass”? För de söker kontakt.

Så nästa gång något av dina barn eller någon annan viktig person frågar om något, kom ihåg, de ber också om kontakt med dig. Titta dem i ögonen och ge ett så personligt och ärligt svar som du kan! Det gör intryck!

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola eller på din arbetsplats? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

Barns reaktioner är alltid meningsfulla

Mdes kleines Mdchen liegt auf dem Boden und ruht sich aus

Att barns, och tonåringars, reaktioner alltid är meningsfulla kan kännas svårt att förstå ibland. Det känns ju emellanåt som att de gör saker bara för att jäklas! Jag tror att det då är konstruktivt att försöka tänka att barnens reaktioner alltid är meningsfulla. Det är ett (omedvetet) sätt för barnen att säga:

  • Hjälp mig, jag klarar inte av att vara bland så många barn i dagis/skolan!
  • Hjälp mig, jag känner inte att jag har någon riktig kontakt med mina viktiga vuxna just nu!
  • Hjälp mig, jag klarar inte av att se mina viktiga vuxna vara så arga på varandra!
  • Hjälp mig, jag klarar inte av alla krav som jag upplever att omgivningen och jag själv ställer på mig!
  • Hjälp mig, jag känner att jag aldrig duger!

Barnen har helt enkelt existentiella behov som inte är tillgodosedda. Deras beteende, som vi så gärna vill ändra på, är ofta istället en viktig bit information till oss vuxna om att allt inte står rätt till, i familjen, i klassen, i kompisrelationen osv.

Familjen (de nära relationerna) är platsen där vi förhoppningsvis kan känna oss trygga. Där finns en vuxen som klarar av att vara just vuxen. Att vara vuxen innebär att kunna vara den stadiga ledare som barnen/tonåringarna behöver. Att visa vägen. Men det innebär också att vi vuxna måste kunna uppmärksamma varför det blir som det blir. Helt enkelt fundera lite över den feedback vi får från våra barn, ta deras feedback och reaktioner på allvar och ta ansvar för våra tillkortakommanden i relation till barnen. Vi vuxna behöver också ta på oss ansvaret när det gnisslar i relationerna. Inte lägga skulden på barnen, för barns reaktioner är alltid meningsfulla, men ibland kanske vi måste vara lite detektiver för att förstå vad som händer.

Kanske ljuger vårt barn eller vår tonåring för oss och kanske är att tala sanning en sådan sak som är viktig för oss; man får inte ljuga! Det är en moralisk värdering som vi har med oss från vårt föräldrahem. Det känns verkligen viktigt att vårt barn inte ljuger och då är det lätt att bli arg. Om vi då vänder på steken och utgår från att vårt barns beteende är meningsfullt, hur kan vi då tolka att barnet ljuger? Jo, vi kan tolka det som att barnet ”vet” att föräldrarna inte kan hantera sanningen. Det handlar inte om moral, barnet vet redan att ”i vår familj så ljuger vi inte”. Det är istället så att barnet ”skyddar” sig själv och familjen genom att inte säga som det är. Barnet vet att de vuxna inte klarar sanningen.

  • Om jag berättar för mamma och pappa så bråkar de i eviga tider.
  • Om jag berättar att jag inte trivs i skolan kommer pappa aldrig sluta oroa sig.
  • Jag törs inte berätta det här för då blir de så galet arga att jag blir rädd.
  • Det här kan jag inte berätta för de förstår aldrig vad jag menar och jag kommer få försöka förklara i flera dagar.
  • Jag kan inte berätta varför jag inte vill ta hem kompisar hit, de skulle bli så ledsna.

Om barnet ”tänker” så här så kan vi inte längre hävda att osanningen är en moralisk fråga. Då har ljugandet blivit ett sätt för barnet att visa att det inte får allt det skulle behöva från oss på ett existentiellt plan. Vårt ledarskap och personliga ansvar räcker inte riktigt till. Vi vuxna klarar inte av att hantera sanningen på ett vuxet sätt.

Vad kan vi göra då?

Vi behöver lita på våra barn. Lita på att deras reaktioner är meningsfulla. Det innebär att vi behöver titta på oss själva under resans gång. Vi behöver fundera över, själva, tillsammans med någon vi litar på, och tillsammans med vårt barn, vad det är som händer. Då tar vi ansvar, då tar vi ledningen och visar att vi är en vuxen vuxen.

Vi kommer aldrig att bli fullfjädrade föräldrar men vi har chansen att titta på oss själva under resans gång och ta chansen att utvecklas som människa tillsammans med vårt barn. Vad har du lärt dig om dig själv av ditt barn?

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

Vad är vi rädda för?

 

Joyful girl dancing and jumping on sofa

Gissningsvis vill de flesta av oss vara så ”bra” föräldrar som möjligt.

Tror vi då att vi kan vara så ”bra” föräldrar att våra barn aldrig kommer att ha några klagomål på oss? Har vi själva klagomål på våra egna föräldrar och är rädda för att kritik så småningom kommer riktas mot oss från våra egna barn?

När vi låter våra barn ta beslut om saker som egentligen är en vuxensak att bestämma om så ger vi dem ett ansvar de inte är mogna för och som de egentligen inte vill ha. För de vet oftast bara vad de har lust till för stunden men knappast vilket beslut som är det bästa om vi lyfter blicken litegrann och tänker lite mer långsiktigt. Oftast är anledningen till att vi låter våra barn bestämma att vi är rädda för att vara auktoritära. Den rädslan kan det möjligen finnas fog för. Barn som växer upp i auktoritära familjer mår inte alltid så bra eftersom strukturen ofta innehåller belöningar, bestraffningar och en lydnadskultur utan intresse för barnets särart. Här finns det inte så mycket omtanke eller tillit inbyggt i relationen. Och utan omtanke och tillit blir relationen ”tom”. Jag tror också att vi behöver skilja på att vara auktoritär och att vara en människa med personlig auktoritet. De flesta har nog en ganska tydlig bild av den auktoritäre ledaren; en människa som driver igenom sin vilja men utan att dem som de leder känner sig sedda eller förstådda. En ledare med personlig auktoritet däremot tar både sig själv och andra på allvar, har ett visst mått av både självkänsla och självförtroende och en liten udd av självdistans. Och istället för att odla en livsstil som ser snygg ut så odlar en ledare med personlig auktoritet sin personlighet och funderar över hur hen vill leva sitt liv, vad hen mår bra av, hur hen vill ha det och vem hen vill vara för andra.

Om vi låter våra barn ta beslut utifrån deras egen lust och låter dem vara centrum för uppmärksamheten får de inte vad de behöver. I värsta fall blir de självcentrerade och ganska odrägliga. Det blir tomt och kontaktlöst mellan barn och förälder. Ingen lyssnar in dem och just deras personlighet; vad de tycker är kul, sorgligt, vad de blir arga av. Ingen finns där och tar beslut när valen är för många, eller för oöverskådliga, för ett barn eller en tonåring. Kanske blir det alldeles tomt inuti barnen och när de blir lite äldre behöver de använda andras ytliga bekräftelse för att den egna självcentreringen ska matas med det hen tror att hen behöver. Andra människor blir då ett verktyg för den egna självcentreringen och de måste snart byta profilbild igen för att få den bekräftelse de tror de behöver. Först när fokus runt den egna personen släpper och hen känner sig älskad av sina nära så kan intresse och uppmärksamhet riktas mot någon annan än hen själv.

Vi föräldrar fattar ingenting för vi har ju gett dem ”allt”. Men våra barn vill inte ha ”allt”. Barn vill ha en förälder som intresserar sig både för sig själv, sina egna behov och för sina barn och deras behov. Som utvecklar sin egen personliga integritet och auktoritet. Det är inte alltid så lätt, vi föräldrar behöver åtminstone försöka ta reda på hur vi vill leva vårt liv, vad vi njuter av, vad vi blir glada av, vilka vi vill umgås med. Om vi sedan försöker leva våra liv i enlighet med det så stärks vår egen självkänsla och vår personliga auktoritet. Vi blir en människa/förälder som barnen och även andra människor känner tillit till och gärna vill samarbeta med. Då blir det också lättare att säga ett alldeles allvarligt och lugnt NEJ. För vi har funderat lite över vad vi vill, vart vi är på väg och kan stå någotsånär stadigt i vårt nej. Då behöver vi inte heller vara rädda för att fatta ”obekväma” beslut; beslut som gör vårt barn argt, besviket eller ledset. För vi har funderat lite och vi vet vart vi är på väg. Vi kan tryggt ”stå kvar” i barnens sorg eller frustration.

Då kan vi befria barnen från att behöva välja i för många situationer. Vi tar ansvaret för de beslut som vi anser att vi vill och behöver ta beslut i. Barnen kan då få den frihet de klarar av och som är utvecklande för dem.

För våra barn är som mest fria inom en gräns, vår gräns.

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!