Vad är vi rädda för?

 

Joyful girl dancing and jumping on sofa

Gissningsvis vill de flesta av oss vara så ”bra” föräldrar som möjligt.

Tror vi då att vi kan vara så ”bra” föräldrar att våra barn aldrig kommer att ha några klagomål på oss? Har vi själva klagomål på våra egna föräldrar och är rädda för att kritik så småningom kommer riktas mot oss från våra egna barn?

När vi låter våra barn ta beslut om saker som egentligen är en vuxensak att bestämma om så ger vi dem ett ansvar de inte är mogna för och som de egentligen inte vill ha. För de vet oftast bara vad de har lust till för stunden men knappast vilket beslut som är det bästa om vi lyfter blicken litegrann och tänker lite mer långsiktigt. Oftast är anledningen till att vi låter våra barn bestämma att vi är rädda för att vara auktoritära. Den rädslan kan det möjligen finnas fog för. Barn som växer upp i auktoritära familjer mår inte alltid så bra eftersom strukturen ofta innehåller belöningar, bestraffningar och en lydnadskultur utan intresse för barnets särart. Här finns det inte så mycket omtanke eller tillit inbyggt i relationen. Och utan omtanke och tillit blir relationen ”tom”. Jag tror också att vi behöver skilja på att vara auktoritär och att vara en människa med personlig auktoritet. De flesta har nog en ganska tydlig bild av den auktoritäre ledaren; en människa som driver igenom sin vilja men utan att dem som de leder känner sig sedda eller förstådda. En ledare med personlig auktoritet däremot tar både sig själv och andra på allvar, har ett visst mått av både självkänsla och självförtroende och en liten udd av självdistans. Och istället för att odla en livsstil som ser snygg ut så odlar en ledare med personlig auktoritet sin personlighet och funderar över hur hen vill leva sitt liv, vad hen mår bra av, hur hen vill ha det och vem hen vill vara för andra.

Om vi låter våra barn ta beslut utifrån deras egen lust och låter dem vara centrum för uppmärksamheten får de inte vad de behöver. I värsta fall blir de självcentrerade och ganska odrägliga. Det blir tomt och kontaktlöst mellan barn och förälder. Ingen lyssnar in dem och just deras personlighet; vad de tycker är kul, sorgligt, vad de blir arga av. Ingen finns där och tar beslut när valen är för många, eller för oöverskådliga, för ett barn eller en tonåring. Kanske blir det alldeles tomt inuti barnen och när de blir lite äldre behöver de använda andras ytliga bekräftelse för att den egna självcentreringen ska matas med det hen tror att hen behöver. Andra människor blir då ett verktyg för den egna självcentreringen och de måste snart byta profilbild igen för att få den bekräftelse de tror de behöver. Först när fokus runt den egna personen släpper och hen känner sig älskad av sina nära så kan intresse och uppmärksamhet riktas mot någon annan än hen själv.

Vi föräldrar fattar ingenting för vi har ju gett dem ”allt”. Men våra barn vill inte ha ”allt”. Barn vill ha en förälder som intresserar sig både för sig själv, sina egna behov och för sina barn och deras behov. Som utvecklar sin egen personliga integritet och auktoritet. Det är inte alltid så lätt, vi föräldrar behöver åtminstone försöka ta reda på hur vi vill leva vårt liv, vad vi njuter av, vad vi blir glada av, vilka vi vill umgås med. Om vi sedan försöker leva våra liv i enlighet med det så stärks vår egen självkänsla och vår personliga auktoritet. Vi blir en människa/förälder som barnen och även andra människor känner tillit till och gärna vill samarbeta med. Då blir det också lättare att säga ett alldeles allvarligt och lugnt NEJ. För vi har funderat lite över vad vi vill, vart vi är på väg och kan stå någotsånär stadigt i vårt nej. Då behöver vi inte heller vara rädda för att fatta ”obekväma” beslut; beslut som gör vårt barn argt, besviket eller ledset. För vi har funderat lite och vi vet vart vi är på väg. Vi kan tryggt ”stå kvar” i barnens sorg eller frustration.

Då kan vi befria barnen från att behöva välja i för många situationer. Vi tar ansvaret för de beslut som vi anser att vi vill och behöver ta beslut i. Barnen kan då få den frihet de klarar av och som är utvecklande för dem.

För våra barn är som mest fria inom en gräns, vår gräns.

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

 

 

Vad vill vi när vi pratar?

 

Att prata med varandra kan man göra på en massa olika sätt och med en massa olika syften. Vi funderar bara inte så ofta på vad vi vill med våra samtal. Jag träffade en gång en förälder som stolt sa:

– Jag får oftast rätt i diskussioner med vår son!

Då blir jag alldeles häpen. Är det verkligen det vi vill när vi pratar med barnen? Få rätt? Vad händer med sonen efter en sådan diskussion? Vad gör det med relationen till sonen?

Det finns ett fåtal diskussioner som eventuellt går ut på att ”vinna”. Om vi diskuterar sakfrågor, politik, osv. Då kan vi öva vår argumentationsteknik, vår förmåga att övertyga andra om att vår åsikt är den ”rätta”. Eller om vi förhandlar med en säljare så vill vi gärna ”vinna” i samtalet, och det är ju helt ok. Vi har ingen personlig relation till säljaren som behöver vårdas och båda är införstådda med spelreglerna.

Jag skulle vilja påstå att vi behöver fundera lite över vem vi pratar med och vad vi vill med både relationen och samtalet.

Om vi pratar med till exempel våra barn, våra syskon, en nära vän, en förälder, en partner är det annorlunda. I de samtalen tror jag vi behöver använda det som jag skulle vilja kalla för relationell kommunikation. Alltså kommunikation som tar relationen vidare, där vi försöker förstå den andres behov och känslor. Där vi anstränger oss att lyssna mellan raderna., inte bara på orden som sägs. Där vi försöker sätta oss in i den andres situation. Som förälder kan det vara att minnas sin egen tonårstid. Vad saknade jag själv från mina föräldrar när jag var tonåring? Kan det vara så att min tonåring har samma önskan från mig? Ett samtal där jag lägger bort alla mina drivkrafter om att ”vinna” samtalet. Där jag istället försöker lyssna ordentligt och försöker uttrycka mig så sant som möjligt. För vi talar ju också till oss själva när vi möts på det sättet. Det kanske blir första gången som vi lyckas sätta ord på något som skavt inuti och på det sättet kanske vi själva för första gången förstår vad vi själva egentligen vill och menar!

Genom att bara försöka prata på det här sättet så tror jag våra barn (och andra) märker att vi anstränger oss. Då känner de sig värdefulla för oss. Och att känna sig värdefull för sina nära är själva grunden för tillit och självkänsla!

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

Är allt förhandlingsbart?

Interview or dialogue between politicians. Negotiation of two statesman.

Har barnen blivit så duktiga förhandlare att det blir ett problem när de ber om något? Att allt ska diskuteras och förhandlas? Man kanske säger ett halvhjärtat ”okej då” när man egentligen vill säga nej för att slippa den långdragna diskussion eller det tjat som annars följer och ofta urartar. ”Får” man ändra ett nej till något annat? ”Får” man ändra sig? Då slutar väl barnen aldrig att tjata?

Tänk dig att din tonårsdotter har frågat om hon får sova över hos Alva på fredag och du har redan sagt nej. Kan du då börja förhandla om det nejet? Jag skulle vilja säga att du kan det. Om vi visar våra barn att vi har funderingar och osäkerheter kring svåra beslut så tycker vissa att det är att visa sig svag. Jag tänker tvärtom, barnen tycker om att vi visar att vi kan vara osäkra och ibland behöva fundera över saker innan vi bestämmer oss. Det imponerar på våra barn och vi visar dem att vi tar deras synpunkter på allvar om vi kan tänka över beslutet en gång till. Om vi däremot vet att det kommer komma ett gäng med 19-åringar till dottern och hennes 14-åriga kompisar eller att det har funnits droger i närheten så är det inte så svårt att säga nej. Man kan alltså säga att det inte är någon ide att börja förhandla under två omständigheter: den ena omständigheten är att nejet är viktigt för dig, du har helt enkelt verkligen bestämt dig. Den andra omständigheten är om diskussionerna brukar urarta, om det helt enkelt inte längre är någon förhandling utan ett tillfälle som brukar urarta till maktfullkomlighet, elakheter och manipulation. Då är det bättre att låta bli. Om vi ska förhandla med vårt barn om beslut som ska tas eller har tagits i familjen så måste vi kunna avstå från att kritisera vårt barn och dess åsikter och likaså låta bli att hålla fast vid vårt beslut av ren princip. Om vi lyckas med det så finns det förutsättningar för att lyckas ha en förhandling/diskussion som innehåller kvalitéer som respekt, lyssnande och uppriktiga försök att sätta sig in i den andres situation. Förhandlingen behöver också innehålla intresse för den andre, raka och konstruktiva argument (här har vi chansen att lära oss massor om vi bara lyssnar).

Om vi lyckas ha en förhandling med dessa kvalitéer brukar det inte spela lika stor roll vilket beslut vi tar. Kanske står vi fast vid vårt nej eller så har vårt barn/tonåring fått oss att ändra vårt beslut. Oavsett vilket så kan vi räkna med mer respekt från vårt barn om vi är villiga att lyssna på dem på ett respektfullt sätt än en förälder som till varje pris ska hålla ”en rak linje”, vara konsekventa och inte ge efter. Om förhandlingarna därhemma känns som om de aldrig tar slut, att de tar musten ur dig, så kan det ju alltså finnas lite olika anledningar. En kan vara att du har svårt att få ur dig det nej du egentligen vill säga. Det i sin tur kan bero på att vi egentligen bara vill säga JA till våra barn hela tiden i tron att det skapar lyckligare barn. Det kan också vara så att vi tror att en förklaring ska göra att barnet köper våra argument och ändrar åsikt. Det kommer inte hända. Tänk dig själv:

Jag vill ha en glass?!
Vi ska strax äta middag så du får ingen glass nu.
Jaha, nej då förstår jag, jag väntar.

Eller tonåringen:
Jag ska hem till Alva på fredag, vi är några som ska hänga o kolla på film.
Nej, det går inte, vi ska hem till farmor och farfar.
Okey, nej då går ju inte det, jag får snacka med Alva.

 Ibland blir det nej och ibland blir det ja. Huvudsaken är att som sagt att vi har vissa kvalitéer på den diskussion/förhandling som föregår beslutet. Kanhända kommer din tonåring minnas hela livet att de inte fick vara med på Alvas fest men de klarar det. Våra barn har behov av vissa saker t.ex. samhörighet med vänner men det måste inte vara just på Alvas fest. De har också behov av mat, och visst ska vi se till att de får mat men vi kan säga nej till att gå på restaurang. De har också behov av kläder men vi kan säga nej till att köpa just de dyra märkeskläder de har vill ha. Man skulle kunna säga att vi kan försöka skilja på vad barnen faktiskt behöver och vad de har lust till. Det kan ibland göra det lättare för oss vuxna att fundera över vad vill ta för beslut. Vi behöver inte vara konsekventa i de beslut vi tar, vi är människor och utvecklas efter hand, det skulle ju nästan vara konstigt om vi tog samma beslut i samma situation under hela barnens uppväxt. Viktigare är i så fall att vi tar beslut som både vi själva och barnen känner hänger ihop med vilka vi är och vad vi står för. När våra argument kommer ”hela vägen inifrån”, i enlighet med våra värderingar, så brukar det landa mycket bättre hos den vi pratar med!

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

 

 

 

 

 

 

Att säga nej

fotolia_98432378

Det kan kännas svårt att säga nej till människor runtomkring oss och kanske speciellt våra barn. Tror vi att vi skapar en ständigt lycklig gemenskap i familjen om vi undviker att säga nej? Är vi konflikträdda? Är det så att vi inte orkar med ett besviket barn? Funderar vi ens över varför vi säger ja eller nej eller går det av bara farten? Om vi inte kan få ur oss ett nej när det egentligen är det vi menar så slutar det ofta med att vi känner oss utnyttjade (fast vi egentligen bara vill vara ”poppis”). Att vi blir misstänksamma och sura (fast vi egentligen ville vara generösa och omtänksamma). Att vi får massor av konflikter runt omkring oss och inne i oss (fast vi inte ville ha några konflikter alls). När vi till slut säger nej tycker vi kanske att nejet verkligen är berättigat eftersom vi så sällan säger nej och därför lägger vi skulden på motparten. (Partnern, kollegan, sonen, dottern).

I grund och botten så är det vårt behov av att känna oss värdefulla och viktiga för våra nära som spökar. Vi vill inte komma på kant med de människor som betyder mest för oss! Ändå trasslar det till sig för oss när vi säger JA fast vi menar NEJ. Kanske är det dessutom så att det mest omtänksamma svaret ibland är just Nej om det nu är så att det är Nej vi egentligen vill säga.

Beroende på vilken nejkultur din ursprungsfamilj hade så kan det ta emot att säga nej:

  • Mamma, visst kan jag ha översovning här på fredag?
  • Pappa, visst kan jag få gå och lägga mig lite senare ikväll?
  • Mamma, jag vill ha ett nytt grafikkort, alla andra har ett bättre än jag?!

Om nejen inte har kommit så ofta så kan det bli så att vi minsann tycker att vi har ”rätt” att göra det ibland och då blir svaret skuldbeläggande:

  • Men det förstår du väl att du inte kan, vi ska faktiskt ha gäster!!
  • Vi har faktiskt bestämt klockan nio och då är du trött!!
  • Hur mycket pengar tror du att vi har? Vet du vad ett grafikkort kostar?!

Visst, det är ett nej men ett nej behöver innehålla vissa kvalitéer för att landa rätt. Vi kanske känner oss otrygga i vårt nej och den otryggheten spiller över på barnen. Vi har inte funderat över varför vi vill säga nej; vilka värderingar vill jag ska råda i min familj? I mig? Små stunder av funderingar eller samtal om det gör att vi lättare kan fatta beslut utifrån våra värderingar och det som vi mer långsiktigt tycker är viktigt i vårt föräldraskap och andra relationer. Vi behöver också ta eget ansvar för det vi säger i stället för att lägga skulden på den andra.

Det skulle betyda att istället för att säga saker som:

  • Det förstår du väl att….
  • Du är faktiskt för liten för…
  • Men sluta nu, du kan faktiskt inte alltid…

Så behöver vi prata utifrån oss själva:

  • Jag vill inte att…skulle vi kunna göra så här…
  • Jag känner att jag behöver tänka lite på det, jag ska fundera lite!
  • Nej, jag vill inte att…

Nästan alltid när det blir långdragna konflikter runt ett Nej så beror det på HUR vi sa nej, inte ATT vi sa nej. Då kan vi fråga:

  • Nu verkar det som om du blev jättearg, är det för att jag sa nej eller för att jag sa det på ett klantigt sätt?

Det finns så mycket intoning, respekt och kontaktskapande i den frågan så att möjligheten att processen kan fortsätta är stor. För det handlar inte om nejet, det handlar om processen.

Kanske tänker du nu att ”jag har provat allt det där men det går inte att säga nej till min dotter/son, det blir världens scen”, då handlar det inte om nejet. Då handlar det om grundläggande kontakt och tillit. Och kanske om vårt eget behov att får ”rätt” i konflikter. Om målet är att ”vinna” i konflikter så skapar det oftast bara fler konflikter och att ett avstånd i relationen till de vi ju egentligen vill vara nära. Istället för att få rätt så kan vi fundera över behov. Vad har jag behov av? Vad har mitt barn behov av? Kan vi hitta en lösning som funkar för båda. Om vi funderar en stund tillsammans så finns det ju oftast en lösning.

  • Mamma, får jag ha översovning här på fredag?
  • Nej jag vill inte att du har översovning här på fredag för vi ska ha gäster och jag vill kunna umgås utan att behöva tänka på annat. Kan du ha översovning på lördag eller kanske hemma hos Gustav? Vad tycker du?

Här finns en lösning för alla. Mamma tar sitt personliga ansvar när hon svarar. Kvalitén på samtalet gör att sonen/dottern vill samarbeta med sin mamma. Mamma visar också genom sitt svar att hon vill hitta en lösning för både sig själv och barnet.

Vi behöver öva oss på att säga nej när vi tycker nej. Då visar vi våra barn att vi har personliga gränser och föregår då med gott exempel för våra barn så att de kan sätta gränser runt sig själva. Vi slutar vara martyrer och att lägga skuld på andra när vi tar ansvar för oss själva och våra behov. Då blir det också lättare att bidra till andra och säga JA med hela oss själva!

Det handlar inte om ATT vi säger nej utan HUR vi säger nej.

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

När är man ihop?

Wooden heart shaped. Greeting Cards. Valentine's Day greeting.

När jag var ung frågade man chans på den man gillade, gärna genom ett kompisombud. Eller kanske skickade man en lapp med en förfrågan; “Vill du vara ihop med mig?” Här fanns det sedan en generös möjlighet att kryssa i en ruta och välja ja, nej eller kanske.

Sedan blev jag lite äldre och om det var så att man hade hånglat lite på en hemmafest eller på “Går`n” så var man sedan definitivt “ihop”. Och ville man inte det så var man tvungen att bringa reda i ihopandet genom att prata med personen ifråga “face to face” eller möjligen via familjens fasta telefon eller via ett kompisombud. Så gick det till på min tid.

När jag pratar med de som är unga idag så blir jag lite fundersam. De är nästan aldrig “ihop”. De kan ha hånglat, haft sex med varandra regelbundet under ett halvår men när man frågar om de är ihop så blir svaret “Nej”! I min värld är de ju definitivt ihop!

Jag har vänt och vridit lite på det som händer och vill gärna använda ett ord som jag hörde första gången av Jesper Juul. Han pratar om något som han kallar för förpliktigande relationer. Med det menas en relation med ett åtagande, ett löfte, ett ansvar för varandra. Att vara ihop helt enkelt. Det krävs lite grann av en då. Man kanske måste avstå någonting ibland. Man kanske måste stå tillbaka för någon annan. Å andra sidan så får du en hel del tillbaka. Du får en relation med en annan människa där ni kan utvecklas tillsammans. Du och jag. Jag och du. Vi. Du får uppleva hur det känns att det finns en annan människa där för dig. Det sätter fart på den personliga utvecklingen och det kan vara ansträngande ibland. Och det behöver vara ansträngande! Jag funderar över om det är just den ansträngningen som man inte vill ha längre?

Det är lättare att inte vara ihop för då behöver jag inte blir sårad?

Det är lättare att inte vara ihop för då behöver jag inte ta det jobbiga samtalet och göra slut senare?

Det är lättare att inte vara ihop för det kanske finns någon bättre runt knuten?

Du slipper dessutom tappa ansiktet, ta ”jobbiga” samtal om du inte är ihop. Här kommer företeelsen ”ghosting” in i bilden; om du har träffat någon ett tag men vill dra dig ur så slutar du helt enkelt höra av dig. Du kanske tar bort personen på Facebook och svarar inte på SMS. Du ghostar dig bort från personen i fråga. Minsta motståndets lag…

Är det så att nutidens mer marknadsmässiga värderingar har sipprat hela vägen in i relationerna? Ombytlighet, konsumtion, marknadsföring, bedömning. Det är ord som passar väl in i en marknadsekonomi men frågan är om vi har låtit dessa ord börja påverka även våra relationer? Och som värderingar i våra nära relationer passar dessa ord inte in om vi vill skapa tillit och trygghet. De mer varaktiga och stabila relationer som krävs för att vi ska mogna som människor blir då mer sällsynta. Kanske i alla fall i våra ungas liv. Man skulle kunna tänka sig att detta nya sätt att ta sig an sina första “relationer” tar ifrån många unga ett tillfälle att lära sig om lojalitet, tillit, omtanke och ömsesidighet. Kanske lever de i tron att uppoffringen de måste göra när de bidrar till en annan människas välbefinnande är för stor, att det inte är värt det.

För en förpliktigande relation är ju just förpliktigande, och det är på sätt och vis det som är så härligt! Du och jag! Kärlek! Trygghet! Glädje! Stolthet! Vi! Och ja, det innehåller också en del sorg, oro och tårar men om vi inte vågar kasta oss in i nära relationer så får vi heller inte uppleva allt som det kan ge tillbaka.

Jag har tagit varje tillfälle i akt på senare tid och pratat med många unga om detta fenomen och de bekräftar min spaning. Det verkar som de flesta har tänkt på samma sak. Många uttrycker också att de saknar att få vara ”ihop”. De vill. Och det verkar som om de uppskattar att få prata om det här. Och det är kanske precis det vi behöver göra, prata om det. Med varandra och med våra underbara ungar. Jag menar inte att mitt sätt att se det är det rätta. Men man kan ju ställa sig några frågor; är det så här det fungerar nu? Är det så vi vill ha det? Om inte, hur kan vi förändra? Vad tänker du?

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

Låt inte skolan knäcka familjen!

Teenage worried girl and her revealed secrets

Skolan är en stor del av våra barns liv oavsett ålder. Därför är det också en stor del av våra liv. Vad är då syftet med skolan? Jag förmodar att tanken måste vara att skolan ska tillföra våra barn saker som t.ex. kunskap, självförtroende, gemenskap, trygghet o.s.v. Men ibland så blir det så bakvänt. Barnet kanske kämpar med målen i skolan, läraren kanske kämpar för att barnet ska nå målen i skolan, och det gör även föräldrarna. Någonstans på vägen blir alla så fokuserade på skolans mål och barnets prestation att vi tappar bort barnet och vår egen viktigaste uppgift som förälder; att vi älskar vår unge, att vi kan acceptera och ge trygghet. Att vi inte rycks med och också börjar se med kritiska ögon på vårt eget barn. Det är det sista som behövs!

Självklart ska vi försöka samarbeta med skolan. Barnen är beroende av att deras “viktiga vuxna” t.ex. mamma, pappa, läraren, farfar, grannen försöker samarbeta och lösa problem runt barnen. Det är så de lär sig hur vuxenvärlden löser problem. Annars blir det dessutom krångligt med lojaliteten, det blir helt enkelt jobbigt för barnen när ”min lärare” och ”mina föräldrar” inte kan samarbeta och lösa problem på ett konstruktivt sätt.

Men det får heller inte bli så att vi ”offrar” vårt barn för att gå skolan till mötes. Ibland kan vi behöva fundera över om det är så att skolan och de krav som skolan ställer på vårt barn får familjen att må dåligt. Kanske har vi föräldrar olika uppfattning om hur problemen ska lösas och det blir en slitning däremellan? Kanske blir vi förblindade av de mål vårt barn ska nå och försöker till varje pris pressa vårt barn igenom den mall som det ska passa in i? Risken är då att det går ännu sämre för barnet som kanske känner sig övergivet även av föräldrarna.

Vi är ofta så galet lösningsfokuserade och försöker till varje pris hitta ett sätt att lösa problemet. Vi blir så påverkade av att barnet ska göra ”rätt” att vi har svårt att visa vår kärlek när barnet gör ”fel”. Omedvetet tänker vi ”när du kan bete dig rätt igen så kan jag visa dig min kärlek”. Men det är ju precis tvärtom; när vi tar vårt barn till vårt hjärta igen så brukar sannolikheten att barnet beter sig ”rätt” bli större. För det är alltid i relationen som förändringen börjar, inte med nervösa vuxna som har låst fast på målen i skolan. Kanske behöver vi kontakta skolan och säga: – Min son/dotter mäktade inte med läxorna igår, vi behövde en myskväll tillsammans. Hen håller på att tappa självförtroendet för skolarbetet. Vi behöver nog göra annorlunda ett tag framöver, vem på skolan kan hjälpa oss med det?

Se på ditt barn med kärlek! Le mot ditt barn när hen kommer in i rummet. Vad har ditt barn för fantastiska egenskaper som inte ryms i skolans kunskapsmål? Finns det plats för de egenskaperna i andra delar av livet?

Är du orolig för ditt barn i det stora hela? Om du vidgar perspektiven lite, hur tror du det är när ditt barn vuxet?

Det går bra för så gott som alla barn och chansen att det gör det är större om vi föräldrar finns där med vår kärlek och vår tro på just vår unge!

Jag har skrivit ett annat inlägg om skolan och det hittar du här.

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

Kanske är våra egna känslor det jobbigaste?

Headache pains

Kan det vara så att i samspel med våra barn och andra nära så är det inte den andra personens känslor som är jobbiga utan vad det skapar hos oss?

Inte nog med att vi ska orka med att vårt barn är argt, ledset, deprimerat o.s.v. Vi behöver också klara av det som det skapar hos oss själva. Om vi bara går på autopilot så brukar konflikter se likadan ut varje gång, eller t.o.m. bara bli värre och värre.

Här skulle vi behöva undersöka vilka känslor det skapar hos oss och skilja på vilka känslor som är barnets och vilka känslor som är våra egna. Då kan vi också hjälpa våra barn bättre. De blir inte hjälpta av att deras förälder också blir arg eller ledsen. Tvärtom! De slutar komma till oss om de märker att ”mamma blir bara tyst om jag pratar med henne”. Eller ”pappa blir bara ledsen om jag går till honom”. Vi behöver alltså kunna härbärgera både barnens känslor OCH våra egna. Det kräver en viss vilja till självreflektion. När obehagskänslorna kommer över oss så går det ofta lite för fort för oss att säga eller göra något. Ofta behöver vi stanna upp en liten stund och tänka efter:

  • Vad är det egentligen som händer med mig när Victor är så här ledsen?
  • Varför beter jag mig själv så barnsligt när Sara är så här arg?
  • Vad händer med mig när Josefin blir besviken?

Att fundera över dessa frågor leder i sin tur till större självkännedom. Då kanske vi kan pausa en stund (viktigt) och försöka urskilja vår egen obehagskänsla som vi ibland är så snabba att vilja få bort så att vi gör och säger saker som inte hjälper vårt barn. Det hjälper inte oss själva heller om vi bara försöker få bort våra egna obehagskänslor genom att undvika, släta över, attackera o.s.v. För vi behöver nästan aldrig agera direkt utan vinner mycket på att ta en lite paus (det kan räcka med några sekunder) och tänka:

”Hur kan jag nu stötta på bästa sätt? Jag känner ett stort obehag över Josefins besvikelse och min första impuls ät att släta över. Jag hjälper henne bättre genom att inse att obehagskänslorna är mina egna.”

Hon kanske bara behöver ge uttryck för sin besvikelse till någon som INTE rycks med i hennes egna känslor. Någon som kan lyssna in och fånga upp hennes besvikelse och prata om den, sätta ord på den, och vad som hänt utan att döma eller ge en miljon goda råd.

– Du har kämpat som sjutton och pluggat som en galning till det där provet och så fick du ett C, jag kan verkligen förstå om du är besviken?! Är du det?

Och efteråt kan vi reflektera över hur det blev. Hur påverkade jag samtalet? Vad var det som gjorde att det blev så bra/dåligt? Hur kan jag göra nästa gång?

Det är inte så lätt att gå ifrån våra mönster när det gäller dessa saker. Men om vi funderar lite över vad som händer med oss själva när andra kommer till oss med sina starka känslor så har vi chansen att utvecklas själva och bidra till andra.

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!