Ett barn som ber om glass kanske inte alls vill ha glass

Four colorful popsicle isolated on white background

Man skulle också kunna säga att ett barn som ber om glass inte bara vill ha glass, de vill ha något annat också, de vill ha kontakt med oss. Det vet de inte själva därför måste vi veta det. Ett barn klarar sig alldeles utmärkt utan glass men de klarar sin inte utan kontakt med sina nära.

Hurdå? Jo, om vårt barn ber om en glass (nytt spel, pizza, kläder) och vi reagerar med ett ”alltsåvaddutjatarjagblirgalen”-nej så skulle jag tro att det blir just ännu mer tjat. Vi skulle istället behöva tänka:

Jamen just det, mitt barn ber inte bara om en glass, det ber också omedvetet om kontakt med mig!

Då kan vi se till att vårt svar innehåller just den kvalité som barnet omedvetet söker, nämligen kontakt. Vi måste också mena det vi säger och det måste vara ett personligt svar. Vi behöver visa att vi har lyssnat på barnets önskan och tagit den på allvar. Det betyder inte att vi måste säga ja. Det betyder att vi måste svara personligt, så som just jag vill ha det i min familj, i relation till mitt barn. För vi ska inte skapa den perfekta familjen (den finns inte) vi ska skapa just vår familj!

– Jag vill ha en glass! (nytt spel, pizza, kläder)

Nej, jag vill inte att du äter glass innan maten.

Ett tydligt, lugnt, klart och personligt meddelande som gör att vårt barn lär känna sina vuxna bättre. Det märkliga är att när barnet upplever att det får det personliga svaret så blir sakfrågan inte så viktig för barnet har ju fått vad det ville ha, nämligen kontakt med sin viktiga vuxen!

Jämför det personliga svaret ovan med det som vi kanske är vana att säga (höra):

– Jag vill ha en glass??

Men det är inte nyttigt med glass före maten!

– Jag vill ha en glass??

Du har fått nog med glass den här veckan!

– Jag vill ha glass??

Men du vet väl att man inte äter glass före maten!

Inget av dessa svar bidrar till att barnet lär känna sin förälder bättre eller lär sig hur barnets viktiga vuxna vill ha det. Alla dessa svar är svar grundat i moral och skuldbeläggande. Kanske är det också så att i perioder när livet bara rusar på och vi har lite färre stunder av fin kontakt med våra barn så ber de oftare om ”glass”? För de söker kontakt.

Så nästa gång något av dina barn eller någon annan viktig person frågar om något, kom ihåg, de ber också om kontakt med dig. Titta dem i ögonen och ge ett så personligt och ärligt svar som du kan! Det gör intryck!

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola eller på din arbetsplats? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

Barns reaktioner är alltid meningsfulla

Mdes kleines Mdchen liegt auf dem Boden und ruht sich aus

Att barns, och tonåringars, reaktioner alltid är meningsfulla kan kännas svårt att förstå ibland. Det känns ju emellanåt som att de gör saker bara för att jäklas! Jag tror att det då är konstruktivt att försöka tänka att barnens reaktioner alltid är meningsfulla. Det är ett (omedvetet) sätt för barnen att säga:

  • Hjälp mig, jag klarar inte av att vara bland så många barn i dagis/skolan!
  • Hjälp mig, jag känner inte att jag har någon riktig kontakt med mina viktiga vuxna just nu!
  • Hjälp mig, jag klarar inte av att se mina viktiga vuxna vara så arga på varandra!
  • Hjälp mig, jag klarar inte av alla krav som jag upplever att omgivningen och jag själv ställer på mig!
  • Hjälp mig, jag känner att jag aldrig duger!

Barnen har helt enkelt existentiella behov som inte är tillgodosedda. Deras beteende, som vi så gärna vill ändra på, är ofta istället en viktig bit information till oss vuxna om att allt inte står rätt till, i familjen, i klassen, i kompisrelationen osv.

Familjen (de nära relationerna) är platsen där vi förhoppningsvis kan känna oss trygga. Där finns en vuxen som klarar av att vara just vuxen. Att vara vuxen innebär att kunna vara den stadiga ledare som barnen/tonåringarna behöver. Att visa vägen. Men det innebär också att vi vuxna måste kunna uppmärksamma varför det blir som det blir. Helt enkelt fundera lite över den feedback vi får från våra barn, ta deras feedback och reaktioner på allvar och ta ansvar för våra tillkortakommanden i relation till barnen. Vi vuxna behöver också ta på oss ansvaret när det gnisslar i relationerna. Inte lägga skulden på barnen, för barns reaktioner är alltid meningsfulla, men ibland kanske vi måste vara lite detektiver för att förstå vad som händer.

Kanske ljuger vårt barn eller vår tonåring för oss och kanske är att tala sanning en sådan sak som är viktig för oss; man får inte ljuga! Det är en moralisk värdering som vi har med oss från vårt föräldrahem. Det känns verkligen viktigt att vårt barn inte ljuger och då är det lätt att bli arg. Om vi då vänder på steken och utgår från att vårt barns beteende är meningsfullt, hur kan vi då tolka att barnet ljuger? Jo, vi kan tolka det som att barnet ”vet” att föräldrarna inte kan hantera sanningen. Det handlar inte om moral, barnet vet redan att ”i vår familj så ljuger vi inte”. Det är istället så att barnet ”skyddar” sig själv och familjen genom att inte säga som det är. Barnet vet att de vuxna inte klarar sanningen.

  • Om jag berättar för mamma och pappa så bråkar de i eviga tider.
  • Om jag berättar att jag inte trivs i skolan kommer pappa aldrig sluta oroa sig.
  • Jag törs inte berätta det här för då blir de så galet arga att jag blir rädd.
  • Det här kan jag inte berätta för de förstår aldrig vad jag menar och jag kommer få försöka förklara i flera dagar.
  • Jag kan inte berätta varför jag inte vill ta hem kompisar hit, de skulle bli så ledsna.

Om barnet ”tänker” så här så kan vi inte längre hävda att osanningen är en moralisk fråga. Då har ljugandet blivit ett sätt för barnet att visa att det inte får allt det skulle behöva från oss på ett existentiellt plan. Vårt ledarskap och personliga ansvar räcker inte riktigt till. Vi vuxna klarar inte av att hantera sanningen på ett vuxet sätt.

Vad kan vi göra då?

Vi behöver lita på våra barn. Lita på att deras reaktioner är meningsfulla. Det innebär att vi behöver titta på oss själva under resans gång. Vi behöver fundera över, själva, tillsammans med någon vi litar på, och tillsammans med vårt barn, vad det är som händer. Då tar vi ansvar, då tar vi ledningen och visar att vi är en vuxen vuxen.

Vi kommer aldrig att bli fullfjädrade föräldrar men vi har chansen att titta på oss själva under resans gång och ta chansen att utvecklas som människa tillsammans med vårt barn. Vad har du lärt dig om dig själv av ditt barn?

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

Vad är vi rädda för?

 

Joyful girl dancing and jumping on sofa

Gissningsvis vill de flesta av oss vara så ”bra” föräldrar som möjligt.

Tror vi då att vi kan vara så ”bra” föräldrar att våra barn aldrig kommer att ha några klagomål på oss? Har vi själva klagomål på våra egna föräldrar och är rädda för att kritik så småningom kommer riktas mot oss från våra egna barn?

När vi låter våra barn ta beslut om saker som egentligen är en vuxensak att bestämma om så ger vi dem ett ansvar de inte är mogna för och som de egentligen inte vill ha. För de vet oftast bara vad de har lust till för stunden men knappast vilket beslut som är det bästa om vi lyfter blicken litegrann och tänker lite mer långsiktigt. Oftast är anledningen till att vi låter våra barn bestämma att vi är rädda för att vara auktoritära. Den rädslan kan det möjligen finnas fog för. Barn som växer upp i auktoritära familjer mår inte alltid så bra eftersom strukturen ofta innehåller belöningar, bestraffningar och en lydnadskultur utan intresse för barnets särart. Här finns det inte så mycket omtanke eller tillit inbyggt i relationen. Och utan omtanke och tillit blir relationen ”tom”. Jag tror också att vi behöver skilja på att vara auktoritär och att vara en människa med personlig auktoritet. De flesta har nog en ganska tydlig bild av den auktoritäre ledaren; en människa som driver igenom sin vilja men utan att dem som de leder känner sig sedda eller förstådda. En ledare med personlig auktoritet däremot tar både sig själv och andra på allvar, har ett visst mått av både självkänsla och självförtroende och en liten udd av självdistans. Och istället för att odla en livsstil som ser snygg ut så odlar en ledare med personlig auktoritet sin personlighet och funderar över hur hen vill leva sitt liv, vad hen mår bra av, hur hen vill ha det och vem hen vill vara för andra.

Om vi låter våra barn ta beslut utifrån deras egen lust och låter dem vara centrum för uppmärksamheten får de inte vad de behöver. I värsta fall blir de självcentrerade och ganska odrägliga. Det blir tomt och kontaktlöst mellan barn och förälder. Ingen lyssnar in dem och just deras personlighet; vad de tycker är kul, sorgligt, vad de blir arga av. Ingen finns där och tar beslut när valen är för många, eller för oöverskådliga, för ett barn eller en tonåring. Kanske blir det alldeles tomt inuti barnen och när de blir lite äldre behöver de använda andras ytliga bekräftelse för att den egna självcentreringen ska matas med det hen tror att hen behöver. Andra människor blir då ett verktyg för den egna självcentreringen och de måste snart byta profilbild igen för att få den bekräftelse de tror de behöver. Först när fokus runt den egna personen släpper och hen känner sig älskad av sina nära så kan intresse och uppmärksamhet riktas mot någon annan än hen själv.

Vi föräldrar fattar ingenting för vi har ju gett dem ”allt”. Men våra barn vill inte ha ”allt”. Barn vill ha en förälder som intresserar sig både för sig själv, sina egna behov och för sina barn och deras behov. Som utvecklar sin egen personliga integritet och auktoritet. Det är inte alltid så lätt, vi föräldrar behöver åtminstone försöka ta reda på hur vi vill leva vårt liv, vad vi njuter av, vad vi blir glada av, vilka vi vill umgås med. Om vi sedan försöker leva våra liv i enlighet med det så stärks vår egen självkänsla och vår personliga auktoritet. Vi blir en människa/förälder som barnen och även andra människor känner tillit till och gärna vill samarbeta med. Då blir det också lättare att säga ett alldeles allvarligt och lugnt NEJ. För vi har funderat lite över vad vi vill, vart vi är på väg och kan stå någotsånär stadigt i vårt nej. Då behöver vi inte heller vara rädda för att fatta ”obekväma” beslut; beslut som gör vårt barn argt, besviket eller ledset. För vi har funderat lite och vi vet vart vi är på väg. Vi kan tryggt ”stå kvar” i barnens sorg eller frustration.

Då kan vi befria barnen från att behöva välja i för många situationer. Vi tar ansvaret för de beslut som vi anser att vi vill och behöver ta beslut i. Barnen kan då få den frihet de klarar av och som är utvecklande för dem.

För våra barn är som mest fria inom en gräns, vår gräns.

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

 

 

Vad vill vi när vi pratar?

 

Att prata med varandra kan man göra på en massa olika sätt och med en massa olika syften. Vi funderar bara inte så ofta på vad vi vill med våra samtal. Jag träffade en gång en förälder som stolt sa:

– Jag får oftast rätt i diskussioner med vår son!

Då blir jag alldeles häpen. Är det verkligen det vi vill när vi pratar med barnen? Få rätt? Vad händer med sonen efter en sådan diskussion? Vad gör det med relationen till sonen?

Det finns ett fåtal diskussioner som eventuellt går ut på att ”vinna”. Om vi diskuterar sakfrågor, politik, osv. Då kan vi öva vår argumentationsteknik, vår förmåga att övertyga andra om att vår åsikt är den ”rätta”. Eller om vi förhandlar med en säljare så vill vi gärna ”vinna” i samtalet, och det är ju helt ok. Vi har ingen personlig relation till säljaren som behöver vårdas och båda är införstådda med spelreglerna.

Jag skulle vilja påstå att vi behöver fundera lite över vem vi pratar med och vad vi vill med både relationen och samtalet.

Om vi pratar med till exempel våra barn, våra syskon, en nära vän, en förälder, en partner är det annorlunda. I de samtalen tror jag vi behöver använda det som jag skulle vilja kalla för relationell kommunikation. Alltså kommunikation som tar relationen vidare, där vi försöker förstå den andres behov och känslor. Där vi anstränger oss att lyssna mellan raderna., inte bara på orden som sägs. Där vi försöker sätta oss in i den andres situation. Som förälder kan det vara att minnas sin egen tonårstid. Vad saknade jag själv från mina föräldrar när jag var tonåring? Kan det vara så att min tonåring har samma önskan från mig? Ett samtal där jag lägger bort alla mina drivkrafter om att ”vinna” samtalet. Där jag istället försöker lyssna ordentligt och försöker uttrycka mig så sant som möjligt. För vi talar ju också till oss själva när vi möts på det sättet. Det kanske blir första gången som vi lyckas sätta ord på något som skavt inuti och på det sättet kanske vi själva för första gången förstår vad vi själva egentligen vill och menar!

Genom att bara försöka prata på det här sättet så tror jag våra barn (och andra) märker att vi anstränger oss. Då känner de sig värdefulla för oss. Och att känna sig värdefull för sina nära är själva grunden för tillit och självkänsla!

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

Är allt förhandlingsbart?

Interview or dialogue between politicians. Negotiation of two statesman.

Har barnen blivit så duktiga förhandlare att det blir ett problem när de ber om något? Att allt ska diskuteras och förhandlas? Man kanske säger ett halvhjärtat ”okej då” när man egentligen vill säga nej för att slippa den långdragna diskussion eller det tjat som annars följer och ofta urartar. ”Får” man ändra ett nej till något annat? ”Får” man ändra sig? Då slutar väl barnen aldrig att tjata?

Tänk dig att din tonårsdotter har frågat om hon får sova över hos Alva på fredag och du har redan sagt nej. Kan du då börja förhandla om det nejet? Jag skulle vilja säga att du kan det. Om vi visar våra barn att vi har funderingar och osäkerheter kring svåra beslut så tycker vissa att det är att visa sig svag. Jag tänker tvärtom, barnen tycker om att vi visar att vi kan vara osäkra och ibland behöva fundera över saker innan vi bestämmer oss. Det imponerar på våra barn och vi visar dem att vi tar deras synpunkter på allvar om vi kan tänka över beslutet en gång till. Om vi däremot vet att det kommer komma ett gäng med 19-åringar till dottern och hennes 14-åriga kompisar eller att det har funnits droger i närheten så är det inte så svårt att säga nej. Man kan alltså säga att det inte är någon ide att börja förhandla under två omständigheter: den ena omständigheten är att nejet är viktigt för dig, du har helt enkelt verkligen bestämt dig. Den andra omständigheten är om diskussionerna brukar urarta, om det helt enkelt inte längre är någon förhandling utan ett tillfälle som brukar urarta till maktfullkomlighet, elakheter och manipulation. Då är det bättre att låta bli. Om vi ska förhandla med vårt barn om beslut som ska tas eller har tagits i familjen så måste vi kunna avstå från att kritisera vårt barn och dess åsikter och likaså låta bli att hålla fast vid vårt beslut av ren princip. Om vi lyckas med det så finns det förutsättningar för att lyckas ha en förhandling/diskussion som innehåller kvalitéer som respekt, lyssnande och uppriktiga försök att sätta sig in i den andres situation. Förhandlingen behöver också innehålla intresse för den andre, raka och konstruktiva argument (här har vi chansen att lära oss massor om vi bara lyssnar).

Om vi lyckas ha en förhandling med dessa kvalitéer brukar det inte spela lika stor roll vilket beslut vi tar. Kanske står vi fast vid vårt nej eller så har vårt barn/tonåring fått oss att ändra vårt beslut. Oavsett vilket så kan vi räkna med mer respekt från vårt barn om vi är villiga att lyssna på dem på ett respektfullt sätt än en förälder som till varje pris ska hålla ”en rak linje”, vara konsekventa och inte ge efter. Om förhandlingarna därhemma känns som om de aldrig tar slut, att de tar musten ur dig, så kan det ju alltså finnas lite olika anledningar. En kan vara att du har svårt att få ur dig det nej du egentligen vill säga. Det i sin tur kan bero på att vi egentligen bara vill säga JA till våra barn hela tiden i tron att det skapar lyckligare barn. Det kan också vara så att vi tror att en förklaring ska göra att barnet köper våra argument och ändrar åsikt. Det kommer inte hända. Tänk dig själv:

Jag vill ha en glass?!
Vi ska strax äta middag så du får ingen glass nu.
Jaha, nej då förstår jag, jag väntar.

Eller tonåringen:
Jag ska hem till Alva på fredag, vi är några som ska hänga o kolla på film.
Nej, det går inte, vi ska hem till farmor och farfar.
Okey, nej då går ju inte det, jag får snacka med Alva.

 Ibland blir det nej och ibland blir det ja. Huvudsaken är att som sagt att vi har vissa kvalitéer på den diskussion/förhandling som föregår beslutet. Kanhända kommer din tonåring minnas hela livet att de inte fick vara med på Alvas fest men de klarar det. Våra barn har behov av vissa saker t.ex. samhörighet med vänner men det måste inte vara just på Alvas fest. De har också behov av mat, och visst ska vi se till att de får mat men vi kan säga nej till att gå på restaurang. De har också behov av kläder men vi kan säga nej till att köpa just de dyra märkeskläder de har vill ha. Man skulle kunna säga att vi kan försöka skilja på vad barnen faktiskt behöver och vad de har lust till. Det kan ibland göra det lättare för oss vuxna att fundera över vad vill ta för beslut. Vi behöver inte vara konsekventa i de beslut vi tar, vi är människor och utvecklas efter hand, det skulle ju nästan vara konstigt om vi tog samma beslut i samma situation under hela barnens uppväxt. Viktigare är i så fall att vi tar beslut som både vi själva och barnen känner hänger ihop med vilka vi är och vad vi står för. När våra argument kommer ”hela vägen inifrån”, i enlighet med våra värderingar, så brukar det landa mycket bättre hos den vi pratar med!

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

 

 

 

 

 

 

Att säga nej

fotolia_98432378

Det kan kännas svårt att säga nej till människor runtomkring oss och kanske speciellt våra barn. Tror vi att vi skapar en ständigt lycklig gemenskap i familjen om vi undviker att säga nej? Är vi konflikträdda? Är det så att vi inte orkar med ett besviket barn? Funderar vi ens över varför vi säger ja eller nej eller går det av bara farten? Om vi inte kan få ur oss ett nej när det egentligen är det vi menar så slutar det ofta med att vi känner oss utnyttjade (fast vi egentligen bara vill vara ”poppis”). Att vi blir misstänksamma och sura (fast vi egentligen ville vara generösa och omtänksamma). Att vi får massor av konflikter runt omkring oss och inne i oss (fast vi inte ville ha några konflikter alls). När vi till slut säger nej tycker vi kanske att nejet verkligen är berättigat eftersom vi så sällan säger nej och därför lägger vi skulden på motparten. (Partnern, kollegan, sonen, dottern).

I grund och botten så är det vårt behov av att känna oss värdefulla och viktiga för våra nära som spökar. Vi vill inte komma på kant med de människor som betyder mest för oss! Ändå trasslar det till sig för oss när vi säger JA fast vi menar NEJ. Kanske är det dessutom så att det mest omtänksamma svaret ibland är just Nej om det nu är så att det är Nej vi egentligen vill säga.

Beroende på vilken nejkultur din ursprungsfamilj hade så kan det ta emot att säga nej:

  • Mamma, visst kan jag ha översovning här på fredag?
  • Pappa, visst kan jag få gå och lägga mig lite senare ikväll?
  • Mamma, jag vill ha ett nytt grafikkort, alla andra har ett bättre än jag?!

Om nejen inte har kommit så ofta så kan det bli så att vi minsann tycker att vi har ”rätt” att göra det ibland och då blir svaret skuldbeläggande:

  • Men det förstår du väl att du inte kan, vi ska faktiskt ha gäster!!
  • Vi har faktiskt bestämt klockan nio och då är du trött!!
  • Hur mycket pengar tror du att vi har? Vet du vad ett grafikkort kostar?!

Visst, det är ett nej men ett nej behöver innehålla vissa kvalitéer för att landa rätt. Vi kanske känner oss otrygga i vårt nej och den otryggheten spiller över på barnen. Vi har inte funderat över varför vi vill säga nej; vilka värderingar vill jag ska råda i min familj? I mig? Små stunder av funderingar eller samtal om det gör att vi lättare kan fatta beslut utifrån våra värderingar och det som vi mer långsiktigt tycker är viktigt i vårt föräldraskap och andra relationer. Vi behöver också ta eget ansvar för det vi säger i stället för att lägga skulden på den andra.

Det skulle betyda att istället för att säga saker som:

  • Det förstår du väl att….
  • Du är faktiskt för liten för…
  • Men sluta nu, du kan faktiskt inte alltid…

Så behöver vi prata utifrån oss själva:

  • Jag vill inte att…skulle vi kunna göra så här…
  • Jag känner att jag behöver tänka lite på det, jag ska fundera lite!
  • Nej, jag vill inte att…

Nästan alltid när det blir långdragna konflikter runt ett Nej så beror det på HUR vi sa nej, inte ATT vi sa nej. Då kan vi fråga:

  • Nu verkar det som om du blev jättearg, är det för att jag sa nej eller för att jag sa det på ett klantigt sätt?

Det finns så mycket intoning, respekt och kontaktskapande i den frågan så att möjligheten att processen kan fortsätta är stor. För det handlar inte om nejet, det handlar om processen.

Kanske tänker du nu att ”jag har provat allt det där men det går inte att säga nej till min dotter/son, det blir världens scen”, då handlar det inte om nejet. Då handlar det om grundläggande kontakt och tillit. Och kanske om vårt eget behov att får ”rätt” i konflikter. Om målet är att ”vinna” i konflikter så skapar det oftast bara fler konflikter och att ett avstånd i relationen till de vi ju egentligen vill vara nära. Istället för att få rätt så kan vi fundera över behov. Vad har jag behov av? Vad har mitt barn behov av? Kan vi hitta en lösning som funkar för båda. Om vi funderar en stund tillsammans så finns det ju oftast en lösning.

  • Mamma, får jag ha översovning här på fredag?
  • Nej jag vill inte att du har översovning här på fredag för vi ska ha gäster och jag vill kunna umgås utan att behöva tänka på annat. Kan du ha översovning på lördag eller kanske hemma hos Gustav? Vad tycker du?

Här finns en lösning för alla. Mamma tar sitt personliga ansvar när hon svarar. Kvalitén på samtalet gör att sonen/dottern vill samarbeta med sin mamma. Mamma visar också genom sitt svar att hon vill hitta en lösning för både sig själv och barnet.

Vi behöver öva oss på att säga nej när vi tycker nej. Då visar vi våra barn att vi har personliga gränser och föregår då med gott exempel för våra barn så att de kan sätta gränser runt sig själva. Vi slutar vara martyrer och att lägga skuld på andra när vi tar ansvar för oss själva och våra behov. Då blir det också lättare att bidra till andra och säga JA med hela oss själva!

Det handlar inte om ATT vi säger nej utan HUR vi säger nej.

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

När är man ihop?

Wooden heart shaped. Greeting Cards. Valentine's Day greeting.

När jag var ung frågade man chans på den man gillade, gärna genom ett kompisombud. Eller kanske skickade man en lapp med en förfrågan; “Vill du vara ihop med mig?” Här fanns det sedan en generös möjlighet att kryssa i en ruta och välja ja, nej eller kanske.

Sedan blev jag lite äldre och om det var så att man hade hånglat lite på en hemmafest eller på “Går`n” så var man sedan definitivt “ihop”. Och ville man inte det så var man tvungen att bringa reda i ihopandet genom att prata med personen ifråga “face to face” eller möjligen via familjens fasta telefon eller via ett kompisombud. Så gick det till på min tid.

När jag pratar med de som är unga idag så blir jag lite fundersam. De är nästan aldrig “ihop”. De kan ha hånglat, haft sex med varandra regelbundet under ett halvår men när man frågar om de är ihop så blir svaret “Nej”! I min värld är de ju definitivt ihop!

Jag har vänt och vridit lite på det som händer och vill gärna använda ett ord som jag hörde första gången av Jesper Juul. Han pratar om något som han kallar för förpliktigande relationer. Med det menas en relation med ett åtagande, ett löfte, ett ansvar för varandra. Att vara ihop helt enkelt. Det krävs lite grann av en då. Man kanske måste avstå någonting ibland. Man kanske måste stå tillbaka för någon annan. Å andra sidan så får du en hel del tillbaka. Du får en relation med en annan människa där ni kan utvecklas tillsammans. Du och jag. Jag och du. Vi. Du får uppleva hur det känns att det finns en annan människa där för dig. Det sätter fart på den personliga utvecklingen och det kan vara ansträngande ibland. Och det behöver vara ansträngande! Jag funderar över om det är just den ansträngningen som man inte vill ha längre?

Det är lättare att inte vara ihop för då behöver jag inte blir sårad?

Det är lättare att inte vara ihop för då behöver jag inte ta det jobbiga samtalet och göra slut senare?

Det är lättare att inte vara ihop för det kanske finns någon bättre runt knuten?

Du slipper dessutom tappa ansiktet, ta ”jobbiga” samtal om du inte är ihop. Här kommer företeelsen ”ghosting” in i bilden; om du har träffat någon ett tag men vill dra dig ur så slutar du helt enkelt höra av dig. Du kanske tar bort personen på Facebook och svarar inte på SMS. Du ghostar dig bort från personen i fråga. Minsta motståndets lag…

Är det så att nutidens mer marknadsmässiga värderingar har sipprat hela vägen in i relationerna? Ombytlighet, konsumtion, marknadsföring, bedömning. Det är ord som passar väl in i en marknadsekonomi men frågan är om vi har låtit dessa ord börja påverka även våra relationer? Och som värderingar i våra nära relationer passar dessa ord inte in om vi vill skapa tillit och trygghet. De mer varaktiga och stabila relationer som krävs för att vi ska mogna som människor blir då mer sällsynta. Kanske i alla fall i våra ungas liv. Man skulle kunna tänka sig att detta nya sätt att ta sig an sina första “relationer” tar ifrån många unga ett tillfälle att lära sig om lojalitet, tillit, omtanke och ömsesidighet. Kanske lever de i tron att uppoffringen de måste göra när de bidrar till en annan människas välbefinnande är för stor, att det inte är värt det.

För en förpliktigande relation är ju just förpliktigande, och det är på sätt och vis det som är så härligt! Du och jag! Kärlek! Trygghet! Glädje! Stolthet! Vi! Och ja, det innehåller också en del sorg, oro och tårar men om vi inte vågar kasta oss in i nära relationer så får vi heller inte uppleva allt som det kan ge tillbaka.

Jag har tagit varje tillfälle i akt på senare tid och pratat med många unga om detta fenomen och de bekräftar min spaning. Det verkar som de flesta har tänkt på samma sak. Många uttrycker också att de saknar att få vara ”ihop”. De vill. Och det verkar som om de uppskattar att få prata om det här. Och det är kanske precis det vi behöver göra, prata om det. Med varandra och med våra underbara ungar. Jag menar inte att mitt sätt att se det är det rätta. Men man kan ju ställa sig några frågor; är det så här det fungerar nu? Är det så vi vill ha det? Om inte, hur kan vi förändra? Vad tänker du?

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!