Puberteten, måste den alltid vara så jobbig?

file0001946946654

Det är så olika i olika familjer, vissa har tonåringar som bara glider igenom puberteten, det bara funkar. I andra familjer så är det dunder och brak och en massa konflikter. Hur kan det bli så olika?

Först och främst så tänker jag att vi alla har olika ”ton” redan från början. Vissa kommer till världen med mer temperament och andra har en lugnare ”ton”. Men jag tror ända att det avgörande är hur vi föräldrar tar oss an våra tonåringars resa in i vuxenlivet.

När barnen är någonstans runt 1,5 år så brukar de komma in i sin första självständighetsfas. Jag tycker nog att det är en alldeles underbar resa mot ett självständigt liv som börjar där. – Kan själv!!!! För hur ska man hinna lära sig allt man behöver veta om man inte börjar här någonstans? Och hur ska man kunna lära sig allt om livet om mamma och pappa fortsätter att göra allt åt en? – KAN SJÄLV!! Vissa föräldrar tar detta som ett stridsrop:

– NU är trotsåldern här!! Det har jag ju hört om, nu blir det JOBBIGT!

– Nej, gör inte så, mamma hjälper dig!

– Nej, så där kan du inte gå klädd!

– Nej, du får inte gå i kylen själv!

Man kan ju faktiskt undra, VEM är det som blir trotsig? Jesper Juul säger det så bra: ” när barnen blir självständiga så blir FÖRÄLDRARNA trotsiga”.

Jag tror att ni redan vet vart jag vill komma.

En annan självständighetsfas i livet är ju just puberteten. Och hur blir det för oss föräldrar då? När tonåringen säger:

– Du kan inte bestämma över mig, jag ska visst gå på Victors fest och sova över! Och vi tänker:

– NU är puberteten här!! Det har jag hört om, nu blir det JOBBIGT!

Här krockar ju dessutom två behov. Vår tonårings behov krockar med föräldrarnas behov. Vår tonåring har behov av att få mer inflytande i sitt liv, av att få känna tillhörighet med sina kompisar, att känna sig kompetent på sin resa mot självständighet, att känna sig sedd, hörd och tagen på allvar av sina föräldrar och andra.

Dessa behov krockar med föräldrarnas behov. Behov av att skydda sitt barn mot farliga situationer, behov av att se till att de inte råkar illa ut.

(Däremot så måste vi syna oss själva när vi inte vill släppa iväg våra tonåringar, är det mitt eget kontrollbehov? Är min oro verkligen befogad eller har jag bara svårt att släppa taget? Osv)

Och visst kan det vara väldigt jobbigt. Insatserna är lite större den här gången. Det handlar inte längre om skor på fel fot eller tandborstningsvägran. Det handlar om barn som man inte vet var de är, om cigaretter, om oro och samtal med skolan osv.

Men det handlar också om hur vi tar oss an denna nya roll som tonårsförälder.

Vi kanske har varit fantastiska småbarnsföräldrar, omhändertagande, omhuldande, styrt och ställt. Då kan omställningen bli lite svårare. I puberteten är våra barn som sagt var inne i nästa självständighetfas och en viktig identitetsutveckling. Vi behöver backa lite. Samtidigt som vi behöver finnas där. Vi behöver släppa taget lite. Samtidigt behöver vi finnas där. Balansgång.

Ibland går det alldeles av sig självt, vi bara växer med barnen och kliver bara in när det behövs. Ibland hakar det upp sig. Vi har svårt att släppa vårt kontrollbehov. Vi styr och ställer i sådant som alldeles självklart är vår tonårings eget att bestämma om. Tex vad de har på sig eller vilken tid de tänker göra läxor, vad de ska äta när de kommer hem från skolan osv.

Det här är ju en resa mot självständighet som vi behöver ställa upp på så länge det inte innebär för stora risker eller faror. Våra tonåringar har ett alldeles ofrånkomligt, och sunt behov av att få känna sig kapabla och självständiga.

Hur kan vi göra då?

Fundera. Låter jag min tonåring ta ansvar för saker och ting i sitt eget liv? Kläder, pengar, relationer osv. Finns det mycket ilska mellan dig och din tonåring för tillfället? Det skulle kunna vara ett tecken på att du ger dig in i och pillar i, och bestämmer om saker som du behöver lämna över till din tonåring. Sådana maktkamper skapar ofta ilska. (jag ska skriva mer om ansvar längre fram)

Respektera: Om du inte redan gör det så är det hög tid att börja prata med din tonåring på samma sätt som med en annan vuxen. Respektfullt. Utan antydningar. Utan ironier. Inte skuldbeläggande eller anklagande. Jag har sagt det förut, tonåringar är allergiska mot att bli respektlöst behandlade.

Involvera: Prata om hur ni ska ha det tillsammans. Innan.

– Jag har funderat på om vi ska äta middag lite senare på vardagarna så kanske chansen är större att alla är hemma? Vad tycker du?

– Vad tänker du att du vill göra på påsklovet?

– Jag skulle vilja vara lite med dig i helgen? När har du tid? Vill du göra något med mig?

Intressera: Intressera dig för din tonårings liv.

– Det verkar som om du tycker det är jättekul med musik, är det så?

– Vad tänker du om människan och miljön?

– Vad tänker du om att ta körkort, vill du börja övningsköra när du får det?

Lyssna: Öva på att lyssna utan att vilja ”rätta till”.  Om vi föräldrar alltid har synpunkter och vill lära våra tonåringar det ”rätta” sättet; vårt sätt, så kanske de slutar berätta för oss till slut.

Visa att din tonåring är viktigt för dig:

– Jag blir glad av att vara med dig.

– Jag lär mig så mycket av dig, även när vi är arga!

– Jag vill att du fikar med mig, det är så mysigt när du är med!

– Du, jag funderar på en sak, skulle du kunna ge mig ett råd….

– Du ser bekymrad ut, är du det? Vill du berätta? Jag lyssnar!

– Jag älskar dig!

– Jag tycker det är så härligt när du sitter med och äter!

Känslan blir då: – Jag är viktig, deras liv hade varit sämre utan mig!

När den känslan finns i en relation så brukar viljan att lösa problem som dyker upp öka.

Om vi för det mesta kan förhålla oss till vår tonåring på det här viset så finns det inte lika stort behov av att ta strider med oss föräldrar. Då vet vår tonåring att vi inte är omöjliga, att det mesta går att prata om, att problem brukar gå att lösa. Och om vår tonåring säger:

– Du kan inte bestämma över mig, jag ska visst gå på Victors fest och sova över!

Så kanske vi kan svara:

– Nej, jag kan inte bestämma över dig men jag vill gärna att vi sätter oss ner en stund och pratar om hur vi ska göra med Victors fest så att det blir bra för både dig och mig.

Här krockar ju tonåringens behov av självständighet och tillhörighet med kompisar med vårt behov av att se till att vår tonåring inte råkar illa ut.

– Vet du, jag förstår verkligen att du vill gå på festen och det är verkligen helt ok. Men det där med översovningen. Eftersom du är 14 år och eftersom jag inte har träffat Victor än så vill jag inte att du sover över där den här gången. Kan du ta med någon kompis hit efter festen och sova över här? Vad tänker du om det?

Och så är dialogen igång, ibland hittar vi en lösning på en gång ibland tar det längre tid.

På det här sättet hjälper vi våra ungdomar på sin resa mot självständighet och ser till att vi får en mer vuxen relation med vårt barn. Respekten som du visar din tonåring när du kan prata lugn om en sådan här situation gör att ilskan och ”striden” ofta uteblir. Det ger en möjlighet till en mer varaktig relation som sträcker sig in i nästa fas. Stora barn och sedan vuxna barn.

Och visst är det väl ändå så att vi vill ha barn som är självständiga och modiga och som vill diskutera med oss om livet och hur man kan ta sig an det!

 

 

2 thoughts on “Puberteten, måste den alltid vara så jobbig?

  1. Tack för ett insiktsfullt blogginlägg. Som tonårsförälder tror jag att vi alla har bry om hur man ska ta sig igenom det hela och då är det skönt att få läsa om hur det kan gå. Det är lätt att försjunka i allt som inte går. När jag läste tänkte jag att det skulle lika gärna kunna vara mig det handlar om. Jag vill också bli lyssnad till, involverad och respekterad. Jag har mycket lätt att komma ihåg hur jag upplevde saker när jag själv var barn och tonåring och jag tror att det har hjälpt mig i min relation med mina barn numer alltmer självständiga ungdomar (15 och 16). Häromdagen så sa den äldsta att han trodde att hans självständighet och goda studieresultat berodde på att vi har haft regler för sådant som sänggående men att vi aldrig haft några regler kring t ex när läxor ska göras och liknande. Han hade reflekterat över att de två andra i klassen som har jämförbara betyg har haft liknande regelsystem. Att det var bra för honom att äta, sova, motionera men att kunna bestämma själv över sina studier, ta eget ansvar och känna lust inför det han ska göra. Det gjorde mig glad att höra.

    Jag tycker speciellt om hur du gör lyssnandet centralt. Det är början till allting. Att försöka lägga sig själv åt sidan, ställa frågor och bekräfta tills man förstår hur de tänker. Ofta den väg som går snabbast också även om det inte känns så när man är stressad. Därför har våra ungdomar alltid varit involverade i att bestämma regler, på så vis har det inte varit lika svårt att följa. Jag kan se i backspegeln att där jag har försökt besluta på egen hand så har det inte fungerat och vi har fått göra om. En viktig aspekt i det är också att de är olika. Man kan inte göra på samma sätt med alla utan måste utgå från den individ man har framför sig.

    Detta väckte ett motstånd i mig:
    “Så kanske vi kan svara:

    – Nej, jag kan inte bestämma över dig men jag vill gärna att vi sätter oss ner en stund och pratar om hur vi ska göra med Victors fest så att det blir bra för både dig och mig.”

    Jag tror att det är viktigt att vi vuxna faktiskt tar ansvar för att vi kan bestämma. Vi har ett ansvar för våra barn och det kräver ibland att vi fattar obekväma beslut. Det kan bli väldigt förvirrande om vi inte tror på vår egen sak och rätt. Jag brukar säga “jo jag kan bestämma över dig men jag vill hellre att vi kommer överens om hur vi ska göra så vi båda blir nöjda”. Nu tror jag precis som du att det hela grundar sig i den ton man anlagt från början. Vill jag lära mina barn medbestämmande så bör jag ha det med hela vägen ända från det de är små. För oss har det fungerat fint. Barn och ungdomar kan och vet så mycket – de behöver ansvarsfulla föräldrar som lyssnar och vägleder. Det tycker jag genomsyrar hela ditt blogginlägg och gjorde det till läsvärt. Tack för det!
    /Jeanette

    • Hej Jeanette!
      Tack för dina rader! Ja, lyssnandet är viktigt. Och som du säger: det är inte specifikt för tonåringar, vi vill alla bli hörda och tagna på allvar. Då minskar vårt behov av att driva igenom vår vilja eftersom behovet av att känna sig hörd och tagen på allvar är större och mer grundläggande. Och när det gäller det där med att bestämma så tror jag att du och jag är inne på samma linje. Jag är helt övertygad om att våra barn och tonåringar behöver och vill ha sina föräldrars ledarskap och ibland så innebär det att bestämma att: “jag hör vad du säger med den här gången blir det mitt beslut som gäller”. Jag tänker att det gäller att fundera och reflektera som förälder, när behöver jag kliva in med ett vuxenbeslut?. Du kan läsa ett annat av mina inlägg som heter “Ny tid – nytt ledarskap i familjen” det berör detta ämne. Igen, tack för din kommentar!/Sanna

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s