Trendspanare eller förälder?

Bild

– Men Åhhhhh, mamma! Hygglo, vad är det för ord?! Sa du så när du var liten?

– -Men Åhhhh, mamma! Du kan ju inte säga hångla!

– Men mamma, de där brallorna var inte snygga tycker jag!

– Men Åhhhhh, mamma, det heter inte att man skriver en blogg, det heter att man skriver ett inlägg!

För några år sedan hade jag blivit sårad om mina barn sa så till mig. Jag hade blivit så sårad att jag antagligen sagt något lite bitskt till svar och så hade vi gått igång båda två.

Jag tror att vi föräldrar många gånger tror att det är viktigt att vi hänger med, att vi har sett den senaste filmen på Youtube, att vi klär oss lite ballt, att vi kan de senaste orden och uttrycken, vet vad som gäller helt enkelt. Att vi på något sätt ska få mer inflytande i våra tonåringars liv eller bli mer accepterade av våra tonåringar på det viset.

Våra barn och tonåringar har ju oftast stenkoll på vad som gäller, det är viktigt för dem i den fasen de befinner sig i. De letar tillhörighet med kompisar och försöker ta reda på vilka de är och vad de ska göra med sitt liv. Jag är ganska övertygad om att de inte behöver en trendspanare till förälder i den fasen de befinner sig. De behöver trygghet och tillit av sina nära vuxna.

De har oftast all information de behöver inom de flesta områden. Vi är naiva om vi tror att våra söner och döttrar i de övre tonåren inte har porrsurfat. De vet hur det ser ut, de vet hur man kan göra. Men de har inte erfarenheten.

Det är här jag tror vi behövs. Vi har erfarenhet av livet, vi vet hur saker och ting känns i magen och i samvetet, vi har varit med om både det ena och det andra. Vi har en idé om vad en kompisrelation behöver för att må bra, vi har tankar om hur man kan ta hand om ett krossat hjärta, hur man kan handskas med livet helt enkelt.

– Men Åhhhhh, mamma! Hygglo, vad är det för ord? Sa du så när du var liten?

– Ja, så sa vi på sjuttiotalet, jag tycker det är ett kul ord och eftersom jag är din mamma så är min uppgift att vara lite gammeldags!

Så kan jag svara idag, lugn och trygg och med glimten i ögat, jag vet att jag behövs bättre till annat än att hänga med.

Om vi släpper vår rädsla över att inte ”hänga med” och kan se på oss själva som våra barns viktiga vuxna som är där för att ge trygghet och  lära om livet så tror jag att det blir bättre. Men hur kan gör man då?

Vi kan inte tala om för våra barn hur de ska ta sig an livet. Vi kan inte hålla moralpredikningar och föreläsningar för vår tonåring. Då slår de dövörat till.

De ska vilja lyssna på oss också. Om vi vill bidra till att våra tonåringars värderingar inte bara hämtas upp från de snabbt skiftande trenderna, om vi vill vara en motvikt till det flöde de befinner sig i så måste vi nå fram.

De måste vilja lyssna på oss, vi kan inte tvinga dem.

Vi måste tillåtas vara en diskussionspartner i vardagen.

Det kan vi bara bli om vi tar vårt barn/tonåring på allvar. Då tar de oss på allvar.

Det kan vi bara bli om vi går in i diskussioner utan att vilja ”vinna” diskussionen.

Det kan vi bara bli om vi inte har en dold agenda.

Det kan vi bara bli om vi själva uttrycker oss äkta och kärleksfullt.

Det kan vi bara bli om vi låter bli att kritisera deras åsikter.

Det kan vi bara bli om vi kan uttrycka våra egna åsikter ärligt och öppet och är beredda att lyssna på deras, utan att vilja att de ska tycka som oss.

Hela livet är en läroprocess. Det är inte lätt att prata på det här sättet med andra men det kan räcka med att vi börjar sträva åt det hållet så märks skillnaden. Vi kan t.o.m säga till vår tonåring:

– Vet du, jag märker att jag har pratat TILL dig och velat att du ska göra som jag säger, jag har varit dålig på att lyssna. Kan vi börja om igen?

När jag har lyssnat på min tonåring med empati och utan att rätta till så kan jag utifrån min erfarenhet av livet och relationer berätta vad jag tänker om det han/hon berättar. Jag kan berätta om liknande situationer som jag upplevt,  våga visa mig sårbar, berätta hur det kändes, vilket som var lösningen. Beslutet däremot, om hur situationen ska lösas, ska vi så långt det bara är möjligt överlåta åt vår tonåring.  Våra tonåringar (precis som alla andra människor) tar mer ansvar för ett beslut de har fått ta själva.

Vi kanske inte alls tycker att hans lösning är den bästa och vi kanske bjuder motstånd i diskussionen och det är bara bra. Vi kan visa våra barn att allt går att prata om så länge vi lyssnar på varandra. Jesper Juul kallar det för att vara sina tonåringars sparringpartner, ”maximalt motstånd utan att skada”. Att ge sig in i dialoger med viljan att lära sig om livet och om varandra och att lösningen kommer nu eller om en månad eller om ännu längre tid.

Då är vi den trygga förälder som vår tonåring vet att han/hon kan vända sig till. Inte en oroligt trendspanande kompisförälder.

Vill du följa mina funderingar om tonårsföräldraskap? Klicka på “follow” längst ner här på sidan.

Skriv gärna en kommentar eller en fråga som kanske kan bli starten på nästa inlägg!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s