18-årsdagen! Glädje eller bävan?

Bild

Jag hör ibland föräldrar till barn i 16 och 17 års åldern säga:

– Hur ska det gå när han fyller 18? Och kan bestämma själv?

Eller en 17-åring som säger:

– Vad skönt det ska bli när jag fyller 18 och mina föräldrar inte kan bestämma över mig längre!

Visst är det vissa saker som blir väldigt konkreta på ett rent juridiskt sätt när våra barn fyller 18. Banken hör av sig och undrar på vilket konto vårt barn vill ha sitt studiebidrag insatt, vi får ingen frånvarorapportering från skolan längre, de får köra bil och är straffmyndiga osv.

Men resan mot självständighet och mot att fatta egna ansvarsfulla beslut borde ha pågått under lång tid i familjen så att kommentarer som dessa ovan inte är nödvändiga.

Om vi föräldrar inte ser våra tonåringars försök att bryta sig loss, inte ser att ilskan som riktas mot oss är ett sätt att få oss att förstå att de vill ha makt över sitt eget liv. Inte ser att de har behov att bli självständiga. Om vi inte ser det så kan 18-årsdagen få en överdrivet stor betydelse i familjen. Den kan användas som hot:

– När jag fyller 18, då…

Vi vuxna kanske tänker på den med oro:

Hur ska det gå när jag inte längre kan kontrollera på skolportalen hur skolan går?

– Vad kommer han göra med pengarna som mormor har sparat ihop åt honom när han får tillgång till kontot?

Hur ska jag kunna påverka honom nu när jag inte kan säga att jag bestämmer så länge han inte är myndig?

Min gissning är att i en familj där tankar och kommentarer som dessa är vanliga så har familjens konflikter ofta präglats av att få sin vilja igenom till varje pris. En konflikt uppstår när två parter vill olika saker. Vill jag då till varje pris att få igenom min vilja? Säger jag saker som:

– Det förstår du väl att du inte får!

– Nej, det går verkligen inte!

– Kom igen när du blir 18, nu är det vi som bestämmer!

I en familj där man strävar efter att lösa problem och olika viljor genom att lyssna på varandra, tänka efter och sedan lägga fram sina åsikter i frågan för att sedan ta upp dialogen igen, i en sådan familj brukar kommentarer som de ovan inte höras ofta, kanske inte alls. De ungdomarna har redan den makt de behöver över sitt eget liv.

Om de någon gång får ett väldigt tydligt nej från sina föräldrar så brukar det också sjunka in till ett accepterande, åtminstone efter ett tag. Det beror på att i den familjen finns en respekt för andras åsikter, ett lyssnande, en vilja att lösa problem. När den viljan finns som en grund så är det också lättare för alla parter att acceptera ett nej den dagen det behövs.

Det luriga här är att det måste vara på riktigt. Vi kan inte prata med vårt barn om en lösning på ett likvärdigt sätt om vi innerst inne redan har bestämt oss. Vi kanske inte ens vet själva när vi pratar med vårt barn att vi redan har bestämt oss för vår lösning. Men jag kan lova att det lyser igenom. Nästa gång ni vill olika saker och ni pratar om hur ni ska lösa det så att det bli bra för båda men samtalet inte fungerar; rannsaka dig själv, har du gjort dig tom inuti? Lyssnar du med eller utan en färdig lösning i bakfickan? Vill du att din tonåring ska göra som du säger eller är du redo att lyssna på hans idé om en lösning?

Om din tonåring har erfarenhet av att föräldrarna inte lyssnar, inte stöttar på vägen mot självständighet, brukar ha en egen lösning på saker som rör tonåringen så kan det ta ett tag att bygga upp ett nytt samtalsklimat men det är aldrig för sent.

– Calle, jag inser att jag ofta har haft en färdig lösning och ett färdigt svar när du vill prata med mig. Jag ber om ursäkt för det! Från och med nu ska jag verkligen försöka lyssna på dig och inte vara så snabb med mina färdiga lösningar!

Om familjen har en lång tradition av fruktlösa konflikter och av att såra varandra så kan det behövas en hel del vilja, tid, kärlek, respekt, lyssnande mm från föräldrarnas sida innan tonåringen börjar tro på att ”nu är det på riktigt”. Å andra sidan kan det gå fort att få till denna typ av samarbete om det från de vuxnas sida finns en verklig vilja till förändring som ju börjar hos föräldern. Det måste vara äkta, autentiskt. Om vi kan vara så autentiska så att vi kan visa att vi ibland tvivlar, att vi inte vet allt, att vi har svagheter, så kan det bidra till relationen. Det bidrar för att då slutar vi spela teater. Det bidrar för då kan vår tonåring också få visa sina tvivel, då kan man mötas på ett nytt sätt och utvecklas tillsammans.

Om vi redan tidigare i barnens liv har tagit deras synpunkter på allvar, om vi har litat på deras förmåga att fatta bra beslut, om vi har haft ett bra samtalsklimat så behöver inte 18-årsdagen bli så betydelsefull ur ett ”bestämmaperspektiv”.

Sedan kan vi ju förstås fira med dunder och brak och hålla tal och sjunga och ge presenter och allt det där. För att det är underbart att ha en 18-åring i huset. För att vi aldrig trodde att tiden skulle gå så fort. För att vi älskar vår unge så till den milda grad. För att det är en milstolpe i vuxenblivandet.  För att vi tycker om att ha fest och umgås med vänner. För att vi tycker om att träffa våra barns vänner.

Men sedan borde vardagen inte skilja sig nästan alls från hur det var innan 18-årsdagen.

 

Vill du följa mina funderingar om tonårsföräldraskap? Klicka på “follow” längst ner här på sidan.

Jag tycker det är jättekul att få dina tankar och kommentarer om mina inlägg. Eller en fråga som kanske kan bli starten på nästa inlägg! Hör gärna av dig!

3 thoughts on “18-årsdagen! Glädje eller bävan?

  1. Att gå från att vara helt beroende av sina föräldrar till att vara oberoende är en successiv utveckling som framförallt är upp till oss föräldrar att göra möjlig. Många gånger upplever jag att barnen/tonåringarna är ganska tydliga med att de behöver detta medan vi föräldrar har svårare att släppa kontrollen. Om vi tror på barnets förmåga kan de i lugn och ro göra denna resa medan vi hela tiden finns där om de behöver någon att bolla med. Tack för ditt inlägg Sanna.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s