– Nej, jag var inte på skolavslutningen i år, jag ville det men jag fick inte för Julia.
– Nej, jag kunde inte vara med på klassdiscot, jag fick inte komma för Gustav.
Hur har det blivit så här?
För mig känns det väldigt konstigt att det är 11-åringen eller 13-åringen eller 16-åringen som bestämmer om föräldrarna ska gå på skolavslutningen eller klassaktiviteten som föräldrarna är inbjudna till av skolan. I alla fall om det är så att föräldrarna väldigt gärna vill vara med.
Det finns många sätt att se på detta.
För mig har det aldrig funnits några alternativ, jag vill gå på skolavslutningen eller vad det nu är för aktivitet som jag har varit inbjuden till. Jag vill se min unge i sitt sammanhang, uppleva och se det han upplever och ser.
Jag vill också minnas mina egna skolavslutningar och gråta en skvätt när de sjunger ”Du blomstertid”. Jag vill träffa andra föräldrar och snacka runt lite.
”-Men hur kan du gå på avslutningen när dina barn säger att de inte vill att du ska gå? Det är ju respektlöst!”
Jag tror att våra barn vill ha vårt lugna trygga ledarskap, de vill att föräldrar visar dem hur det går till i världen. De vill att vi bestämmer om saker som vi har erfarenhet av. De vill att vi tar vuxenbeslut och att vi är VUXNA vuxna.
Det viktigaste är HUR vi gör när barnen protesterar mot vår närvaro. HUR vi reagerar när de talar om att de inte vill att vi ska gå på skolavslutningen. Risken är stor att vi blir sårade när de avvisar oss och att vi då reagerar därefter. Vi sårar tillbaka eller blir maktfullkomliga. Eller lägger oss platt, gör som barnen vill och hoppas att vårt barn ska tycka om oss då, att allt ska lugna sig. Vi kanske svarar:
– Jag struntar i vad du tycker, jag går ändå!
– Jag kanske inte VILL gå på din skolavslutning ändå! (så det så!!)
– Okej, jag stannar väl hemma då….(fast jag inte vill)
Jag tror det är bra om vi respektfullt och lugnt (kanske efter en tankepaus på toa, 10 djupa andetag, en kopp kaffe, ett samtal med vår partner osv) kan tala om för våra barn att vi vill gå på avslutningen.
Kanske för att vi tycker om skolavslutningar. Eller för att vi vill träffa andra föräldrar. Eller för att vi älskar vår unge. Eller allt på en gång.
Om våra barn ändå protesterar mot vår närvaro så tänker jag att vi behöver lyssna ordentligt och försöka förstå, vad är det för behov som döljer sig hos vår tonåring och som han/hon kanske inte ens är medveten om själv.
– Är det av någon speciell anledning som du vill att jag inte ska gå?
– Hur kan jag göra idag för att det ska kännas så bra som möjligt för dig?
– Är det något du vill att jag ska tänka på idag?
I bästa fall så får vi konkreta råd:
– Du är alltid så pinsam.
– Ta inte i mig när vi är i skolan.
– Skratta inte så högt som du brukar.
– Jag vill inte att du fotograferar.
– Ingen annans föräldrar kommer att vara där.
Jamen bra! Där kanske det kom en förklaring. Och dessutom ett alldeles utmärkt tillfälle att visa vår tonåring att vi lyssnar på hans/hennes åsikt och kan låta bli att säga ”lilla gubben” eller ”älskling” när alla kompisar lyssnar. Kanske kan ett sådant här tillfälle vara ett bra lärtillfälle; varför vill inte min son/dotter att jag är med i sådana här sammanhang? Finns det något jag kan lära om vår relation?
Det kan också vara svårt, men värdefullt, att försöka att inte ta det som kritik utan som ett fantastiskt tillfälle att utveckla relationen. Det finns nog inga som har så mycket att lära oss om oss själva som våra egna barn. De känner oss bäst av alla.
Varför gå kurs i personlig utveckling när man har barn och tonåringar hemma?
familjekompetens 