Har ni lagt märke till prinsarna? Och prinsessorna? Kanske har du en hemma hos dig? De som tror att mamma och pappa inte har ett eget liv med egna önskemål och känslor? I pressen säger man att de styr familjerna med järnhand. Så kanske man kan säga men jag tycker att det är lite taskigt mot barnen/tonåringarna att säga så. Det har t.o.m. nyligen kommit en bok för föräldrar som heter ”Barnen har tagit makten”, jag har inte läst den men jag tänker att den borde heta ”Föräldrarna har gett bort makten”.
Barnen/tonåringarna kan inte ta ”makten” om inte vi föräldrar först har gett bort den! (Jag skulle kunna ha en lång utläggning här om vad vi lägger i ordet makt och hur den visar sig i föräldraskapet men det får bli en annan gång.)
Då har vi föräldrar med största sannolikhet inte visat våra barn att vi också är människor av kött och blod med känslor och åsikter. Vi har varit så måna om att barnen till varje pris ska vara glada och nöjda hela tiden så att vi glömt bort oss själva. I vår strävan efter att barnen hela tiden ska vara glada och nöjda så försvinner ofta det mer öppna och givande samspel som uppstår när vi tillåter oss att vara riktiga människor med känslor, åsikter och behov. Det är såklart kärleksfullt menat att sätta barnen i centrum men relationen blir lidande.
Att tycka olika, att säga nej, att vara ledsen men också visa vad vi njuter av gör att hela familjen utvecklas och våra barn/tonåringar lär sig att genomleva konflikter och ta sig an livet på ett sätt som vi alla växer och utvecklas av.
Det är viktigt att vi visar oss med hela registret av känslor!
Som jag skrev i ett annat inlägg (– Jag vill lära mig bära mina barns smärtor och besvikelser) så lägger vi ofta olika värderingar i olika känslor och omedvetet så delar vi in dem i ”positiva” och ”negativa” känslor. Helst ska man vara glad och till lags. Ilskan, frustrationen, besvikelsen o.s.v. är dålig och skam och skuldbelagd. Men alla känslor är ok, alla känslor är bara känslor och de finns där av en anledning; vi kan lära oss något om oss själva och våra behov men också om våra nära och deras behov. Om vi har möjlighet att skifta och emellanåt verkligen tro på att våra barn och ungdomar mår bra av att ha vuxna omkring sig som visar vad de njuter av, vad de blir upprörda över, vad de blir ledsna av, vad de tycker är kul och som dessutom är intresserad av vad de andra i familjen njuter av, blir upprörda över, blir ledsna av, då kan vi börja komma fram som mer hela föräldrar. Föräldrar som inte bara har som främsta uppgift att se till att barnen/tonåringarna har allt de tror att de behöver. Vi kommer hamna på kollissionskurs med barnen/tonåringarna emellanåt men det är bara som det ska! Om vi dessutom kan försöka undvika att skuldbelägga när de ”negativa” känslorna kommer så kanske vi inte behöver överföra lika starkt till våra barn att dessa känslor är just ”negativa” utan bara en känsla som visar att det kanske är ett behov som inte är tillgodosett, kanske behovet av inflytande i sitt eget liv (vi bestämmer för mycket). Eller behovet av att känna sig värdefull för dig.
Att möta ilska och frustation med skuld och klander kan se ut ungefär så här:
– Sluta genast att vara så arg, vi beter oss faktiskt inte på det sättet i den här familjen!
– Säg aldrig så där igen, jag vill aldrig höra de där orden igen, förstått?
För att lära sig handskas med dessa känslor behöver de träna på det i relation till andra människor som tillåter det och som kan möta dem på ett adekvat sätt:
– Det är ju inte så konstigt att du blir arg! Ska vi prata om hur du kan göra?
– Jag önskar att jag förstod vad du är så arg över, kan du berätta för mig?
– Det verkar som om du är besviken, stämmer det?
Barnen/tonåringarna skapar sig själva i speglingen av oss.
Dessutom så händer det ju något när man blir småbarnsförälder, vi lägger många av våra behov åt sidan till förmån för våra små barn och så ska det vara. Vi kan inte tillfredsställa vårt behov av vila, sömn, motion, intressen o.s.v. när barnen är små. Vi behöver ställa våra behov åt sidan ett tag för att de ska få det de behöver. Men ibland glömmer vi bort att barnen växer och bara mår bra av att ha en pappa och mamma som visar vilka de är inom många områden i livet.
Tänk efter lite: vad njöt du av innan barnen kom till världen? Vad gjorde du när du fick en stund över? Vad njöt du av?
Gör du något av detta fortfarande? Om du gör det så är det bara att gratulera! Många gånger så blir en förälder som fortsätter att njuta av t.ex. musik, konst eller motion en inspirationskälla för barnen.
Annars kan det hända att när barnen blir lite äldre och har egna aktiviteter på kvällar och helger så undrar vi plötsligt; vad tycker jag är kul? Vem är jag? Vilka är mina vänner?
Så genom att leva vårt eget liv, njuta, umgås med andra, visa våra känslor (utan att skuldbelägga andra) så kan vi undvika att få prinsar och prinsessor hemma och dessutom må bättre själva! Snacka om win-win!
Vill du få ett meddelande till din mailbox när jag har skrivit ett nytt inlägg? Fyll i din mailadress till höger på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!
familjekompetens 