Känns det ibland som om du inte är viktig?

Kanske känns det som att du blir lite illa behandlad och ”nonchad” av ditt barn/tonåring?

Som att ditt barn/tonåring föredrar sina kompisar framför dig?

Det finns en psykolog i Canada som heter Gordon Neufeld som skriver om ett fenomen som han kallar jämnårigorientering.

Ungefär så här:

Barn är beroende av att knyta an till någon. I de flesta fall så är det föräldern. Det är genom den anknytningen som de blir så trygga att de kan börja utforska världen men ändå ständigt återvända till sin anknytningsperson för att ”tanka”. Vändorna ut i världen blir bokstavligen större ju äldre vårt barn blir. När de återvänder till sin anknytningsperson är det för att tanka ovillkorlig kärlek, tillhörighet, närhet, säkerhet, en förvissning om att allt kommer gå bra, en slags grundläggande tillit.

Tätt sammanflätad med anknytningen är orienteringen. Vi människor tycker inte om att vara desorienterade, vi har helt enkelt svårt att uthärda det. Vi vill bilda oss en uppfattning om oss själva och världen och då orienterar vi efter de människor som står oss nära. Fram tills nu så har vi haft traditioner i samhället och familjerna som har gjort att vi bevarat de vuxna som orienteringspersoner för våra barn utan att vi har tänkt så mycket över det. Det är bara så det har varit.

I orienteringen ingår en hierarki, vi vill orientera efter någon som är en auktoritet för oss. En auktoritet med kärlek och värme. Jag menar inte en människa som är auktoritär och bestämmer över oss på ett maktfullkomligt sätt utan en människa som vi upplever som en fast och trygg punkt där vi kan få vad vi behöver. Någon som vi vill följa.

Och vad har nu hänt?

Man kan fundera över om det är så att har blivit ett tabu i västvärlden att vara en auktoritet i sina barns liv. Liksom lite fult att vara viktig för sina lite äldre barn. Vi har mer fått en kultur där kompisar är lösningen på allt. Bara de har kompisar! Vi tycker det är härligt att de blir så självständiga så tidigt. Redan barn i sex-sjuårsåldern vill kanske hellre vara med sina kompisar och tycker att mamma och pappa är lite mesiga, vilket barnen kanske också uttrycker. Vi känner oss lite sårade men låtsas inte om det.

Våra barn växer och blir äldre och kompisarna blir viktigare och viktigare. De börjar låta som sina kompisar. Samma ord, stil, kläder, attityd. Vi känner inte riktigt igen vårt barn längre. När familjen är ensam kan vi få en skymt av ”vår” unge men när det kommer en kompis på besök så blir hen som förbytt. Vi kanske kallar det för att vårt barn/tonåring har ett attitydproblem.

Här någonstans kan vi börja fundera, har jag vågat vara en viktig auktoritet i mitt barns liv? Eller har jag lämnat över min roll som orienteringspunkt till mina barns kompisar?

Och vad innebär det i så fall?

Och vad kan jag göra åt det?

Ja, det innebär att ditt barn mer och mer har börjat orientera sig efter sina kompisar. Det är de som har blivit viktigast när det gäller att inhämta värderingar och kunskaper. Det är med dem de vill vara, så mycket som möjligt. När de är i skolan längtar de bara efter rasterna när de får vara med kompisarna. De vuxna i klassrummet har dem ”släppt”. Det är kompisarnas ord, tonfall, attityd, kunskap, åsikter som är viktiga, som blir en del av vår tonårings personlighet. Det som inte blir så bra är att eftersom människor hela tiden skapar rangordningar och hierarkier så betyder det att ungdomarna kan bli inordnade i en ”kompis”hierarki som inte blir konstruktiv för någon. Anledningen till att den inte blir konstruktiv är, som jag skrev i början, att de behöver tanka ovillkorlig kärlek, tillhörighet, närhet, säkerhet, en förvissning om att allt kommer gå bra, en slags grundläggande tillit. Det behöver de tanka från den person de orienterar efter. Det kan de INTE få när de orienterar sig efter jämnåriga kompisar. Deras kompisar älskar dem inte ovillkorligt. Det kan tvärtom bli ganska destruktivt. Kanske har tonåringen för tillfället en strulig relation till sina föräldrar och har ersatt den relationen med kompisar. Då plötsligt bestämmer sig någon av kompisarna som befinner sig högre i hierarkin att hen inte längre är tillräckligt cool. De bestämmer sig för att frysa ut. Det betyder att vårt älskade barn blir utstött av de som för tillfället betyder allra mest för dem!

Slaget kan bli hårt och vi kan se det hända i alla grupperingar som uppstår t.ex. i skolorna nuförtiden.

Vad är då lösningen?

Lösningen är inte att säga att barnet har ett beteendeproblem.

Man kan säga att barnet har ett relationsproblem. Familjen har ett relationsproblem. Här tänker vi ofta bakvänt när vi försöker hitta en lösning. När hen kan bete sig som folk DÅ kan vi ta hen till vårt hjärta igen. Men det är ju precis tvärtom; när vi tar vår tonåring till vårt hjärta igen så kan hen bete sig! Det börjar alltid i relationen. Det vi behöver göra i det här läget är att sätta oss ner och fundera.

–       NÄR har jag de små fina stunderna med mitt barn/tonåring?

–       När är vi goa med varandra?

–       Hur kan jag bjuda in till fler stunder där vi får fin kontakt?

–       Hur kan jag förbättra relationen med min älskade unge?

Det kanske inte går över en natt men vi måste fylla på med kontakt och värme för att få ta del av våra barns liv.

Om det har uppstått problem runt din tonåring så måste ditt första budskap till hen vara relationsorienterat. (Inte straffande eller avskärmande).

–       Jag vet inte vad som har hänt men jag är din pappa och jag finns här alltid för dig.

–       Det känns helt åt skogen just nu men jag tror att vi kan lösa det här!

–       Jag är arg just nu men jag älskar dig och jag ger aldrig upp!      

Och jag tänker att det är så vi måste tro att det är. Aldrig för sent!

 

 

Jag vill gärna höra om du känner igen det jag beskriver?

Kan du se det i din närhet?

Vill du få ett meddelande till din mailbox när jag har skrivit ett nytt inlägg? Fyll i din mailadress till höger på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!