Beröm, kritik och feedback

Vi är nog ganska många som suttit framför ”Idol” och undrat om vissa av deltagarna verkligen menar allvar när de med kränkt och allvarlig min talar om för juryn att juryn har fel.

–      JAG KAN VISST SJUNGA!!

Men vi hör ju allihop att det kan de inte alls…

För ett tag sedan så lyssnade jag på radiopsykologen. Det var en ung tjej som ringde in. Hon krisade. Hon hade insett att hon snart skulle fylla trettio år och inte alls nått dit hon trodde hon skulle ha gjort. Hon hade inte mycket pengar, hon var inte ”speciell”.

Hon hade hela sin uppväxt fått höra att hon kunde bli allt hon ville.

Hur kan vi föräldrar och vuxna stötta våra barn/tonåringar på ett konstruktivt och realistiskt sätt?

Är det bra att säga att de kan bli allt de vill?

Tror vi på det själva?

Tror vi vuxna att våra barn inte känner sig dugliga om vi inte uppmuntrar ALLT de gör?

Risken är att vi fokuserar för mycket på barnets prestationer och kanske inte ens är ärliga i vår återkoppling. I värsta fall står de där med ett uppblåst självförtroende men med en ganska svag känsla för sig själva. Då kan det vara svårt att ta kritik. En människa med en sund självkänsla skulle kunna tänka:

– Nej, jag är nog inte så bra på att sjunga.

Sedan kan hen eventuellt sörja det ett tag för att sedan gå vidare. Med en sund självkänsla så kan man lättare ta motgångar.

Man kan också fundera över vad som händer med våra barns känsla för sig själv både när de får mycket kritik men också när de får mycket beröm. BÅDE kritik och beröm är en bedömning av en annan människa och i våra nära relationer vill vi först och främst få känna att vi inte alltid måste prestera och bli bedömda.

Det är i våra nära relationer som vi behöver få känna att vi är värdefulla bara för att vi är den vi är. Att jag som person kan bidra till de andra i familjen. Att mina nära blir glada när jag kommer hem efter skolan. Inte för att jag har gjort bra på matteprovet utan för att de vill vara med mig och känner sig gladare när jag är hemma. Vi tänker ofta att vi ska ge av oss själva till barnen men det är minst lika viktigt att barnen får ge av sig själva till oss. Och att vi uppskattar det. Att vi uppskattar deras leenden, sällskap, samvaro. Då upplever de att de är värdefulla i våra liv och deras självkänsla och inre trygghet får sig en rejäl påfyllning.

Om känslan för oss själva inte är så bra men självförtroendet i t.ex. sång är högt så blir fallet stort när vi får kritik av Idoljuryn. Det finns ingen inre trygghet att falla tillbaka på. Kanske behöver vi då hitta en syndabock; det skulle kunna vara juryn som inte fattar någonting men det kan också vara oss själva. ”Typiskt mig, aldrig tillräckligt bra….”

Om du tar dig tid att fundera lite över vad kritik och beröm har gjort med dig så kanske du kommer fram till att det har gjort dig väldigt duktig, du presterar bra. Du kanske också kommer fram till att du har lite svårt att veta vad du själv vill. Och ungefär så ser det ut för de flesta som har haft föräldrar som älskar sina barn genom beröm och kritik. Kanske är den största långsiktiga konsekvensen att man blir expert på att läsa av vad andra förväntar sig. På så sätt får vi det beröm och den bekräftelse vi sedan barnsben har lärt oss att sträva efter. Dessvärre så trubbas vår förmåga att känna efter vad vi själva vill av. Vi blir mer utifrånstyrda. Kanske i ständig jakt på omgivningens bekräftelse.

Man brukar säga att självkänsla handlar om hur man ser på sig själv innerst inne. Min egen känsla för mig själv. Med både sina starka och svaga sidor. Och antagligen är det så att med en realistisk självbild så stärks självkänslan och därmed våra barns chanser att både lyckas och bli lyckliga. Då vet vi vilka vi är, vad vi är kapabla till och hur vi kan bidra på bästa sätt. Då vet våra tonåringar genom ärlig återkoppling från omgivningen vad som är deras starka sidor och vad de inte klarar av lika bra och hur de kan ta sig an livet.

Nästan alltid när vi vill stötta andra människor i sin egen problemlösning eller ge återkoppling så kan det vara bra att ”gå från utropstecken till frågetecken”. Alltså, påstå inte hur saker ÄR utan fråga istället.

– Hur gick det med din presentationsuppgift i SO:n?

Här måste vi som så många andra gånger noga studera oss själva när vi ställer frågan. Om du låter vass eller anklagande i tonfallet eller om du själv har en stor rädsla för skolresultatet så hörs det. Då kanske du får till svar:

– Äh, vadårå!

Om du däremot kan fråga för att du vill stötta och ge feedback och om du har tillgång till din empati när du frågar så kanske du kan få ett annat svar:

– Hur gick det med din presentationsuppgift i SO:n?

– Jag hade jobbat jättemycket men det blev inte så bra.

– Du hade ju lagt ner mycket jobb innan, verkligen. Var du väldigt nervös?

– Nej. Det bara kändes som om de inte lyssnade och jag drog över på tiden.

– Jaha,  kan det vara så att det blev för långt så att de tappade intresset?

– Ja, så kan det nog ha varit.

– Och vad tänker du nu? Om du skulle göra om presentationen vad skulle du ändra på då?

– Jag skulle nog försöka ha färre punkter nästa gång. Inte försöka få med allt.

– Ok toppen, då vet du ju vad du kan tänka på till nästa gång! Jag skulle vilja vara med och lyssna, det är så härligt att se hur du utvecklas!

Den tonåring som får en så här omtänksam återkoppling från sin förälder (annan viktig vuxen) känner sig tagen på allvar. Det stärker självkänslan och lär tonåringen om hur hen kan utvecklas i livet. Med kärleksfull återkoppling kan vi stärka vår självkänsla och med stärkt självkänsla kan vi lättare välkomna återkoppling från andra. Jag tror att om vi vuxna funderar lite innan vi öppnar munnen och säger det vi brukar så kan vi ge våra barn och tonåringar ovärderlig kunskap om sig själva. Och det mest fantastiska är att vi vuxna kan lära oss massor om både oss själva och våra barn i processen. Varför gå en dyr ledarskapskurs på jobbet när du kan lära dig det mesta hemma?

Mer om  återkoppling och självkänsla i nästa inlägg.

Vill du få ett meddelande till din mailbox när jag har skrivit ett nytt inlägg? Fyll i din mailadress till höger på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!