Det finns inga perfekta föräldrar. Skönt va? Jag tänker att det ”enda” vi behöver göra som förälder (eller annan viktig vuxen) är att ställa oss själva några frågor ibland. T.ex:
Hur mår min relation med min son/dotter?
Vad kunde jag ha gjort annorlunda när det blev så där dumt?
Vilka stunder mår vi bra tillsammans?
Vad är det som händer då som gör att det blir så bra?
Att vara förälder är inte lätt och ibland så undrar vi nog alla hur vi ska bete oss, det gör i alla fall jag!
I mitt förra inlägg som hette ”Beröm, kritik och feedback” så sa jag att jag skulle fortsätta på samma tema. Jag kopplade ihop beröm, kritik och feedback med självkänslan och då känns det plötsligt viktigt att reflektera lite över begreppen självförtroende/självkänsla. Min gissning är att när vi använder ordet feedback så handlar det nästan uteslutande om att vi bedömer någon annans (vår tonårings) prestation inom något område. Min gissning är också att vi gör det i allra bästa välmening, vi har blivit uppfostrade så själva och vi är måna om att stärka våra barn. Bedömningar påverkar självförtroendet inom olika områden.
Självförtroendet handlar det om vad vi kan. Vad vi är bra på, vad vi är dåliga på. Det handlar om prestation inom specifika områden. Visst kan det vara alldeles underbart att uppleva att vi presterar bra inom olika områden men det bidrar inte till att stärka vår psykiska hälsa eller att vi känner oss värdefulla för andra på längre sikt. Det bidrar inte heller till vårt välmående på en mer existentiell nivå. Det kanske t.o.m. är så ibland att det tar bort fokus från oss själva och vår egen inre tillfredsställelse. När vi t.ex. målar en tavla flyttas fokus till hur tavlan ska bli bedömd av andra när vi är färdiga. Istället för ”Å, vad jag njuter av att måla” så blir det ”undrar vad folk kommer tycka om min tavla?”.
– Jag är duktig på att snickra, jag har bra självförtroende inom det området.
– Jag är dålig på fotboll, jag har inte så bra självförtroende där.
Om personen i fråga har en god självkänsla är dessa saker inte något problem. Hon blir inte helt knäckt av att hon inte är bra på t.ex. fotboll. Endera så gillar personen i fråga bara läget eller så försöker hon lära sig spela fotboll genom att få feedback från någon som vet hur man gör. Allt står och faller inte med kunskapen om fotboll. Självkänslan handlar om min egen upplevelse av mig själv. En människa med en sund självkänsla känner sig trygg med att hon duger som hon är. Accepterar alla sidor av sig själv, även de sidor som kanske inte är så bra.
Ofta är det så att vi föräldrar när vi går på ”autopilot” (inte tänker efter) fokuserar nästan uteslutande på prestation och därmed ger mycket näring till barnets självförtroende – barnets ”görande”. Vi bedömer vårt barn.
- Vad snygg du är!
- Vad bra du skrev på provet!
- Vad duktig du är!
Det är såklart kärleksfullt menat och visst är det bra att våra barn får självförtroende inom olika områden men det som kan hända om vi pratar mycket utifrån prestation är att vår tonåring/tonåringen bara känner sig sedda och älskade när de presterar. ”Titta-på-mig” barn. Det kan kännas som om kärleken är villkorad. De blir också väldigt duktiga på att läsa av vad de vuxna förväntar sig av dem och lär känna de vuxnas förväntningar bättre än vad de lär känna sig själva och vad de själva uppskattar i livet.
Eller så känner de att de aldrig duger eftersom de inte klarar av att vara så duktiga som omgivningen förväntar sig. De tappar självförtroendet, självkänslan och glädjen i att försöka.
Självkänslan däremot byggs nästan uteslutande i samvaron med närstående. När de som är viktiga för oss visar att de uppskattar samvaron med oss. Kärlek som utstrålar tillit och att ”jag älskar dig oavsett!”.
– Jag blir glad av att vara med dig.
– Jag lär mig så mycket av dig!
– Jag vill att du fikar med mig, det är så mysigt när du är med!
– Jag vill gärna höra din åsikt innan jag bestämmer mig.
– Du ser bekymrad ut, är du det? Vill du berätta? Jag lyssnar!
– Jag tycker det är så härligt när du sitter med och äter!
– Det är en sak jag funderar över, har du tid?
(Läs de här meningarna igen och tänk dig in i att någon som var viktigt för dig sa så här till dig, hur skulle det kännas?)
Det här är ett sätt att uttrycka sig som i början kan kännas ovant och som handlar mycket om att uttrycka vår egen känsla istället för att bedöma vår tonåring. När vi pratar så här så tänker jag att vi är modigare för då uttrycker vi våra egna känslor och hur vår tonåring påverkar oss, vi blir mer sårbara och visar upp oss på ett nytt sätt. Det imponerar på vår tonåring på ett mer existentiellt plan och ger utrymme för vår tonåring att göra samma sak.
Begreppen självkänsla och självförtroende diskuteras mycket och jag är ingen expert men min erfarenhet säger mig att bara genom att fundera över dessa begrepp så händer det saker med oss och våra relationer. Och sättet att prata som jag ger exempel på här ovan, där vi uttrycker vår känsla för vår tonåring, är relationskapande. Vi kommer närmare varandra när vi uttrycker oss mer personligt och vågar visa vad vi värdesätter hos vår tonåring.
Vår tonåring ”hör”:
– Jag är viktig, jag kan bidra till andra bara genom att vara jag!
– Mina föräldrar är verkligen intresserade av vad jag tycker och tänker!
Det skapar kontakt med våra tonåringar och ur den kontakten växer det fram en ömsesidig vilja att lyssna på varandra och stötta varandra.
Självkänslan kan ibland åka bergochdalbana, framförallt under tonåren. Om vi kan hjälpa barnen med självkänslan så blir det lite lättare för dem att våga prova saker, att misslyckas, att kunna säga nej till saker som känns fel, att ha bra egna relationer med kompisar, att våga stå för sin åsikt, att välja sin egen väg, att må bra med sig själv.
Det är i vardagen självkänslan byggs, ta vara på de små stunderna. Det händer ganska ofta att föräldrar som har tagit det här till sig sedan säger:
– Jag förstår inte riktigt vad som har hänt men vi har fått en helt annan stämning hemma!
Och så kan det bli när alla i familjen känner sig värdefulla för den person de är! Att alla är OK.
Lägg gärna märke till hur det är i din vardag, hur pratar du med din tonåring?
Självkänslan är inte statisk, den kan utvecklas hela livet!
Vill du få ett meddelande till din mailbox när jag har skrivit ett nytt inlägg? Fyll i din mailadress till höger på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!
familjekompetens 