Jag hör ibland föräldrar beklaga sig över att de har tonåringar som tror att de bor på hotell. Ofta ingår en tråkig attityd från tonåringen och det ingår också att föräldern egentligen inte vill att det ska vara så här men inte hittar en väg ut. Det kan se ut som om tonåringen trivs utmärkt med det här ”hotellupplägget” men jag tror att det är skenbart. I det långa loppet mår varken barnen, föräldern eller deras relation bra av att ha det så att den ena parten bara ger och den andra tar emot. Framförallt inte om föräldern har en känsla av irritation medan den utför sina ”hotellsysslor”. Barnens tappar både respekten för sin förälder och för sig själv när man hamnar i en sådan obalans.
Jag tror så här, det är jätteviktigt hur vi vuxna tänker och känner inför det som handlar om en familjs och ett hems trivsel och skötsel. Är det inte ofta så att vi själva tänker att allt det där som måste göras är ett nödvändigt ont som ska bli klart innan livet kan börja levas?
– När jag är färdig i köket, DÅ ska jag ha det skönt…
– När jag har betalat räkningarna DÅ ska jag…
– När jag har lagt barnen DÅ börjar livet…
Om det dessutom är så att man lever med en partner som från början uppskattade ens insats men som efterhand har börjat ta det man gör hemma för givet så kan en känsla av frustration och irritation börja skava.
Barnen och tonåringarna då? Ska de hjälpa till?
Jag tror att många av oss någonstans innerst inne (omedvetet) har en önskan om att våra barn ska studsa upp ur stolen när vi ber dem om hjälp och säga:
_- Jamenvisst! Jag hjälper gärna till!
Så är ju oftast inte fallet så till att börja med så kanske vi måste kunna klara av att handskas med några djupa suckar och lite stönanden från deras sida när vi vill att de ska bidra till hemmets skötsel. Det kan också vara värdefullt att göra dessa saker tillsammans, istället för att alla städar sitt rum så kan man städa alla rum tillsammans. Så småningom kanske det kan bli en av familjens bra stunder när städmusiken är på och alla vet att om en timme så är det fint hemma.
Om våra barn inte under några omständigheter vill bidra till familjens gemensamma skötsel så finns det också några andra saker för oss vuxna att fundera över.
Är det så att mitt barn/tonåring inte alls känner sig värdefull för mig just nu? Är det så att vår relation är urvattnad för tillfället? Vi människor är ju skapta sådana att vi gärna vill bidra på alla möjliga sätt till människor som vi känner oss värdefulla inför. Kanske är det dags att fundera över vad er relation behöver just nu för att ni ska hitta tillbaka till en go känsla.
Om barnen absolut inte vill bidra till skötseln av hemmet så kan man också fundera över hur vi vuxna förhåller oss till det som behöver göras hemma. Är det så att vi grälar konstant över vem som ska göra vad? Visar vi på så sätt att det nästan är en bestraffning att delta i hemmets skötsel? Ja, antagligen uppfattar de det på det viset.
Är det så att de vuxna visar att hemmets ansvar och plikter gör livet surt? Då kan du ge dig på att barnen tycker samma sak…
Alltså, om jag som vuxen ser på det som behöver göras i hemmet som en viktig del av livet, med arbetsuppgifter som jag anser är viktiga, så är chansen större att jag själv gör dessa saker med en känsla av tillfredsställelse och respekt. Om jag själv tänker att det här jag gör nu är en viktig del av familjens gemensamma liv där vi alla i familjen har möjlighet att lära och bidra så blir känslan en helt annan. Jag tror också att om vi t.ex. står i köket och lagar mat med den känslan så kanske något av barnen faktiskt väljer att göra dig sällskap. Endera för att bara finnas i samma rum samtidigt som han gör något annat men så småningom för att delta i matlagningen. Om du som förälder bjuder in till gemensam matlagning utifrån de förutsättningarna är chansen mycket större att barnen är villiga att bidra.
Hur varje enskild familj sedan löser allas bidrag till gemenskapen kan se olika ut. I vissa familjer så kanske det finns en lista på kylskåpet med vem som ska göra vad och när. I andra familjer tar men det mer som det kommer och som det passar under veckan. En sak är i alla fall säker att när du får sätta dig ner och äta maten som din tonåring lagat så tror jag att det känns härligt för dig. Men kanske ännu härligare för en stolt son eller dotter som har fått uppleva känslan av att vara kapabel och att få dra sitt strå till stacken. Njut då av maten och av stunden ni har tillsammans! Leta inte fel på dukning, val av köksredskap eller recept för då blir det långt till nästa gång din son/dotter vill laga mat igen…
Jag brukar göra ett inlägg ungefär var tredje vecka. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!
familjekompetens 