Var lite tacksam då för en gångs skull!

Vet inte om någon av er har funderat över detta med tacksamhet.

Kanske kommer det mer som känsla, en besvikelse; när man gjort något för sin tonåring och de bara tar det som helt självklart. Det är då man inser att man själv hade förväntningar på sitt barn/tonåring. Förväntningar som man inte ens själv var på det klara med att man hade. Man vill liksom få ett tack och lite uppmuntran. Man vill att de ska vara tacksamma. Det kan ofta vara så att vi gärna hade lagat middag i hundra år och dessutom plockat bort efteråt om vi bara hade fått ett sådant där härligt ”tack-snälla-du-för-den-fina-maten-jag-uppskattar-det-verkligen”. Men när vi inte får ett tack, eller om vi får ett tråkigt tack, (Jorå, det finns massor av olika tack…) då skiftar lätt den där härliga känslan och i ren hämnd kan det hända att man plötsligt utkräver diskning av tonåringen fast man tänkt diska själv. Nedrans unge som bara tar allt för givet…

– Jag kunde väl åtminstone få ett tack!

– Du kan väl i all fall bli LITE glad, vet du hur mycket vi har betalat för den här resan!

– Ska du gå ifrån bordet redan, vet du hur länge jag har stått och lagat mat?

– Ja, då vill jag bara berätta att SÅ DYRA kläder köper jag inte ens till mig själv!!

Men varifrån kommer tacksamheten?

Kan vi tvinga våra barn att vara tacksamma? Nej, men vi kan säkert ”tvinga” våra barn att säga tack men gissningsvis så känns det lite tomt. Vi vill att de ska bli glada på riktigt liksom, så att det skvätter över och lyser lite i ögonen.

Så här ungefär förklaras tacksamhet på Wikipedia:

”Tacksamhet är en positiv känsla eller attityd inför något som någon annan har gjort. Den handling som kan ge upphov till tacksamhet är något som på något sätt kostade personen som utförde handlingen något och som upplevs värdefull av den som känner tacksamhet.

Otacksamhet är inte bara en brist på tacksamhet utan kan även vara en egen, negativ, attityd.”

Men nej, de vet inte hur mycket vi har betalat för den där resan för vi har oftast inte involverat våra barn i planeringen.

Och nej, de vet inte hur länge du har stått i köket och lagat mat innan de kom och satte sig vid bordet för de har suttit på sitt rum vid datorn, och vi har inte bjudit in till gemensam matlagning.

Visst är det så att alla till viss del är barn av sin tid och i den tid vi lever nu så är inte tacksamhet något som varken diskuteras, prioriteras eller uttrycks i någon större utsträckning. Lägg då till att vi föräldrar gärna vill att våra barn ska ha det bra och vi ger dem allt vi kan. Vi involverar sällan barnen i hushållets ekonomi så om man ber en 16-åring gissa på vad elen kostar en månad så kan de mycket väl gissa på tvåhundra kronor.

Om man då tänker att tacksamhet inte bara är härligt för den som tacksamheten riktas mot, utan att tacksamhet ännu mer är en härlig känsla för den som ÄR tacksam, så tänker jag att det kan vara värt att fundera över hur vi kan tillföra lite mer tacksamhet i våra barns liv.

Vi kan börja med  oss själva. Känner vi föräldrar tacksamhet över saker i våra liv?  Uttrycker vi det så att våra barn hör?

– Å, vad jag är tacksam för att jag trivs så bra på jobbet nu!

– Å  tack, älskling, för att du sitter här hos mig en stund, jag har längtat efter dig!

– Tänk att vi alla i familjen har dragit ett strå till stacken så att vi kan göra den här resan ihop, det är jag så tacksam för!

– Det är så härligt att laga maten tillsammans med dig, tack för det, jag kan ta disken!

Och det är ju inte förrän våra barn tillåts ta ansvar för olika saker i sitt liv som de upplever tacksamhet över tjänster och gåvor som vi vill bidra med.

Vi gör våra barn en otjänst om vi inte lär dem vad saker och ting kostar och hur livet fungerar. Det ska inte vara med någon underton av ”titta – nu – här – hur – mycket – vi – har – att – betala, det – förstår –  du – väl – att – du – inte – kan – få – mer – pengar”. Snarare kan diskussionen börja med en fråga av typen: Kan du gissa hur mycket pengar vi lägger på mat varje månad? Kan du gissa vad elen kostade?  Vi kan lära oss massor och ha en härlig stund tillsammans med barnen medan vi pratar.  Avgörande är att vi kan gå in i samtalet utan ”nu-ska-jag-minsann-lära-dig” attityden. Tonåringar brukar vara allergiska mot det. På samma sätt kan vi prata om vad som behöver göras hemma och hur vi kan hjälpas åt på bästa sätt. Vi behöver kanske också berätta om våra egna känslor inför det som händer i familjen: – Ibland när jag gör saker här hemma upplever jag att ingen uppskattar det och det gör mig ledsen, vet du vad jag menar? Har du någon idé om hur vi skulle kunna göra så att det känns bättre för alla?

De dagar vi känner att vi har bra kontakt med våra barn så är det ju härligt att filosofera tillsammans med dem om både det ena och andra och varför inte om just tacksamhet? Vad är tacksamhet egentligen? När känner just jag mig tacksam? Och du? Varför det?

Jag tror att ett bra sätt att närma sig tacksamhet är att fundera över sitt eget förhållande till den och att involvera våra barn i det som händer och sker både i familjen, samhället och världen. Jag tror också att det kan vara så att vi behöver skapa en relation till våra barn där både vi och dom länner sig värdefulla, då vill man oftast bidra till andra och på så sätt skapas tacksamhet.

När det ska ske förändring på djupet får vi räkna med att det kan ta ett tag men så småningom så kanske vi får ett tack som når ända upp i ögonen! Och själva ordet tack blir kanske inte så viktigt längre för oftast betyder ögonen och känslan mer…

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär var tredje vecka. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!