Passar du in, lille vän?

Studio portrait of girl (10-11) holding red jigsaw puzzles

I 136 år, sedan 1878, har vi haft skolplikt i Sverige. På många sätt är ju det helt fantastiskt och det har hjälpt till att jämna ut kunskapsklyftor och gett nya möjligheter till stora delar av befolkningen. Men sett lite så här i backspegeln kan man ju fråga sig vad som har kommit med “på köpet”. Vad är det som händer med många barn i skolan? Varför är det så många barn som behöver extra resurser i förskola/skola? Varför fungerar det inte för så pass många barn?
Som sagt, vi har haft pliktskola sedan 1878 och någon gång runt förra sekelskiftet så började ordet “problembarn” dyka upp för första gången. Det var barnen som inte klarade av skolan, som inte hade ”rätt” beteende. Skulden för problembarnens beteende lades ofta på “modern”. Av olika anledningar så var det hon som inte hade förmåga att se till att barnet fungerade i skolan på önskvärt sätt, det var mödrarna som hade ansvaret för barnens känslomässiga utveckling och välbefinnande. Fadern nämns inte så ofta och om han inte var med i bilden så föll ingen skugga över honom.
Nuförtiden ser det annorlunda ut. Ansvaret har nu till stor del hamnat hos individen, det är alltså barnen som inte fungerar, det är barnen som inte har ett önskvärt beteende, det är barnens beteende som måste ändras. Det är barnens beteende som är avvikande. Men vad är det då de avviker ifrån? För att kunna avvika så måste det ju finnas en ”mall”, någon slags normalitet att avvika ifrån? Eller? ”Individer kan inte vara avvikande i sig själva, det är endast i förhållande till våra önskningar och samhälleliga ordningsstrukturer som individer avviker eller är mindre dugliga och skötsamma”. (Börjesson/Palmblad 2003) Vi problematiserar barnens beteende och försöker åtgärda det genom lämpliga insatser. Mest förvirrade, ledsna och oförstående är nog barnen. Vissa barn får uppleva hur de kommer in i förskola/skola och från dag ett och under hela sin förskole/skoltid hela tiden känner att de är “fel”, att det vore bättre för fröken om jag inte vore där. Det vore bättre om jag var hemma och var sjuk. Tänk dig själv att ha den känslan i magen när du går till jobbet. Tänk dig att dina jobbarkompisar skulle tycka det var bättre om du inte kom. Om du var sjuk. De vuxna runt barnen känner sig frustrerade och upplever att de har försökt ALLT, de har vi ju sällan utan vi gör ofta mer av samma sak, tjatar, förklarar och talar strängt. Eleven eller förskolebarnet har ”svårigheter”. Vi hör sällan eller aldrig att förskolan/skolan/vi vuxna rannsakar oss själva och säger:
– Vi ser och känner att det inte fungerar så bra för Calle just nu, vi håller på att fundera på hur vi kan stötta honom på bästa sätt och ge honom det han behöver.
Hur kan det komma sig att det har blivit så snävt? Att det är så få som kvalar in i normaliteten? Att vi har så stora krav på barnen långt ner i åldrarna.
Även vi vuxna måste hela tiden fråga oss: Passar jag in? Är jag adekvat för samhället? Man kan inte längre vara lite trött för att man har blivit äldre eller inte ”hänga med” i det mesta som sker. Vi fokuserar mycket på kunskap som den enda vägen och glömmer att det är nästan omöjligt att lära när jag känner mig otrygg. Kunskapssamhället har dessutom nått längre och längre ner i åldrarna och det som har varit förskolans paradnummer, nämligen att ge just trygghet som grund, har börjat bytas ut mot kunskapsinlärning i första rummet.
När man är liten och inte förstår de starka känslorna som övermannar en så behöver man hjälp av en vuxen. När man är liten och känner sig förvirrad över sig själv och inte förstår vad som händer inuti så behöver man en vuxen som klarar just det, att hjälpa till med självförståelsen istället för att fördöma.

Vad är det som händer runt omkring oss just nu?
Hur många vuxna och barn måste avvika innan avvikelsen blir normalitet?
Har våra krav på normalitet höjts?
I så fall, vad beror det på?

Är det så att vi vuxna behöver omhulda alla barn? Även de som inte är riktigt som alla andra? Att vi med en mer accepterande syn på människor runt omkring oss kan bidra till en större tolerans för varandra?

En sak är jag dock säker på, att vi föräldrar aldrig får tappa känslan för våra egna barn, när det inte fungerar i förskolan/skolan så är det viktigare än någonsin att vi finns där, att vi älskar just vår unge, att vi accepterar och försöker ge trygghet och att inte vi också börjar se med kritiska ögon på vårt barn.
Jag tänker att alla vi vuxna runt barnen måste visa att vi kan samarbeta. Barnen är beroende av att deras “viktiga vuxna” t.ex. mamma, pappa, läraren, farfar, grannen försöker samarbeta och lösa problem. Annars blir det krångligt med lojaliteten, det blir helt enkelt jobbigt när ”min lärare” och ”mina föräldrar” inte kan samarbeta och lösa problem.
Däremot borde det INTE vara något problem att våra underbara ungar är olika!

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär var tredje vecka. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

12 thoughts on “Passar du in, lille vän?

  1. Så väldigt väldigt sant och viktigt, Sanna! Det är en förfärlig utveckling detta – och föräldrar hamnar lätt i fällan att försöka förändra barnet precis som förskola och skola. Så finns det ingen fristad…

  2. Jättebra!!! Som du sa: Lägg ner skolan och börja från början 🙂

    KramCamilla Camilla Lebert HirviLivsdesigner, Affärscoach, Digital Nomad och Par-utvecklarewww.camillaleberthirvi.se

    Date: Mon, 1 Dec 2014 11:57:32 +0000 To: camilla@peelitoff.net

  3. Känslan av att inte passa in kan vi väl alla ha någon gång, men att leva med den känslan hela livet kan inte kännas rätt. Ta bort “mallen/normen” och se barnet som det är. Ta vara på de resurser som erbjuds. Alla är värdefulla. Utan oliktänkande individer skulle inte samhället fungera!

  4. Men det är oerhört svårt att vara förälder. Jag har hela tiden känt att vad jag än gör så gör jag fel. Man ska stå stark mot skola/förskola mm för sina barn, men man ska inte bli överkörd av barnen och skämma bort dem. Man ska fostra barnen och ha regler man ska alltid ha tålamod och aldrig bli förbannad. Man ska vara kärleksfull, omtänksam och hjälpa barnen med läxor, kompisar, träningar skjuts hit och dit. Hur ska man orka? Samtidigt känner man samhällets press konstant.

    • Ja, det var en bra sammanfattning…Men jag tänker att just DU är den viktigaste personen i dina barns liv även om det inte alltid känns så, och det finns inga perfekta föräldrar…det blir fel ibland och periodvis ganska ofta. Har jag tur kan jag ibland skratta åt alltihop, eller gråta en stund. Och inte behöver man vara omtänksam och hjälpa till med allt hela tiden, ibland kan väl vi föräldrar få vara trötta och barnen kan få vara omtänksamma och hjälpa oss? De tror jag de växer av om det inte blir för ofta…Tack Margareta för din kommentar/Sanna

  5. Pressen på att rusta barnen för framtiden, gör mig ofta väldigt osäker. Jag vill gärna att det skall finnas plats för misslyckanden, att vi kan få vara lite halv dåliga i saker och ting och att vi ska kunna gå obedömda framåt eller till och med bakåt.

    Min önskan är att se barnen som vuxna i framtiden – inte med ett stort löne konto utan med ett stort glädje och relations konto.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s