Det finns många varianter av hur vi människor beter oss i konflikter; den som helst drar sig undan, den som kastar sig in i konflikten med liv och lust, den som hämtar hjälp och vill ha medhåll av någon annan, den som blir självanklagande och bara vill gråta o.s.v.
Det blir konflikter mellan människor eftersom vi är beroende av varandra och försöker samarbeta, både som familj, på jobbet och i samhället i stort. Ibland krockar åsikter och behov och de starka känslorna kommer. Konflikter får sitt allvar just genom att de problem som uppstår väcker så starka känslor hos de inblandade. På sätt och vis kan man ju säga att det är härligt eftersom det betyder att människorna som är inblandade strider för sina intressen och behov. Det som är viktigt när konflikter kommer är hur vi gör i konflikten, framförallt som förälder eftersom vårt sätt att lösa konflikter får så stor betydelse för barnens sätt att se på sig själva och omvärlden. Barnen är beroende av hur vi gör i konflikter, de lär sig ju av oss!
Konflikter kan ha olika hög energinivå, ibland drabbar vi samman så det smäller om det men det vanligaste kanske är när vi försöker släta över och inte prata om det som egentligen sker emellan oss. Om det ska komma något positivt ur konflikter behöver vi vara lite modiga och tränga under ytan tillsammans och prata om vad som egentligen händer. Vilka behov är det som vi har i den här konflikten du och jag? Hur skulle vi kunna gjort så det hade blivit bättre än det blev nu?
Det finns en tendens bland oss som tycker konflikter är obehagliga att hålla energinivån låg i konflikterna, det gör att vi kan hålla obehagskänslorna på en kontrollerad nivå. Ibland kan det behövas att vi “släpper på ” och ökar energin och därmed ökar även obehagskänslorna, för då infinner sig ett engagemang för att göra något åt den pågående “lågenergikonflikten”. Här fungerar vi människor olika; de finns också dem som oftast går på “högenergikonflikt” och på så sätt skapar mycket turbulens omkring sig, ofta så mycket turbulens att det blir svårt att fokusera på vad problemet egentligen är.
Själva är vi ofta fast i egna konfliktmönster som vi kanske inte ens är medvetna om. På något vis så tror vi att vuxna människor ska bete sig vuxet men så är det ju inte alltid, vi blir ju oftast inte mindre barnsliga när vi blir vuxna, vi råkar bara ha blivit vuxna också!
Som förälder blir det kanske extra viktigt att vi är villiga att vara lite självreflekterande när konflikterna kommer. Jag menar inte att vi ska göra det i syfte att konflikter inte ska uppstå, utan för att vi ska ta ansvar både för oss själva och våra barn (partner, familj, svärmor) i konflikterna. Beroende på vad och hur vi gör kan det bli otäckt och destruktivt eller så kan det småningom mynna ut i att vi efteråt kan se att vi faktiskt har lärt oss något även om det var en krokig väg dit. Familjen (oavsett vilken sammansättning den har) är en grund för konflikter eftersom vi lever tajt, är beroende av varandra och försöker samarbeta med varandra. Jag tror inte alls att barn far illa av det om vi som föräldrar har funderat lite över hur vi själva beter oss i konflikten. Tvärtom, en strävan efter harmoni i alla lägen kan leda till det motsatta, att barnen blir frustrerade och utåtagerande (eller tysta), precis det som vi inte ville!
Vad behöver vi göra då? Ofta kan vi behöva lite reflektionsavstånd och distans till konflikterna för att lära oss mer och upptäcka möjliga vägar att ta nästa gång.
Vi kan fundera lite över hur konflikter löstes i vår ursprungsfamilj.
Vad har jag med mig som är bra när det gäller att lösa konflikter och vad har jag med mig som jag skulle behöva jobba med?
Hamnar jag lätt i att skuldbelägga andra eller klarar jag av att prata utifrån mig själv och hur jag vill ha det?
Utifrån den kunskap jag har om mig själv och t.ex. min dotter, hur skulle jag kunna göra nästa gång för att det ska bli så bra som möjligt? Hur kan jag tänka? Vad kan jag göra?
Hur kan jag prata? Hur kan jag lyssna? Vilket är mitt ansvar i den här konflikten?
Kanske behöver jag få syn på saker som jag har “bestämt” mig för:
Hon kommer aldrig att vilja prata med mig!
Jag vet att hon kommer bli arg!
Hon är alltid så negativ!
Det går inte att prata med henne, hon är så envis!
Det tenderar ju att bli så som vi förväntar oss och ”vet” att det ska bli…
När vi funderat lite över vårt eget beteende i konflikter med t.ex. våra barn så är chansen större att vi kan agera mer ändamålsenligt nästa gång. Vi kanske har fått syn på att vi ofta har ett större behov av att försvara oss och få rätt i en konflikt än att verkligen lösa de problem vi står inför, då kan det vara en utmaning att nästa gång ha en tanke om att kunna lägga viljan att ”få rätt” åt sidan och lägga märke till vad som händer då! Vi kanske får syn på att vi inte lyssnar längre när vi är upprörda utan bara ”kör på”. Det kan också vara bra att lägga märke till om samma konflikt upprepar sig med jämna mellanrum, då kan det vara bra att försöka se konflikten i ett lite större perspektiv, vad är det här handlar om egentligen? Varför fastnar vi alltid här? Kan det vara så att min dotter har börjat söka sin egen självständighet och jag har inte ”hängt med”? Är det därför vi tjafsar så mycket om detaljer? Vore det bättre om jag pratade med henne när vi INTE är arga och pratar om vad det är som händer emellan oss just nu? Att smida medan järnet är KALLT.
. Starka känslor är inte negativa i sig, tvärtom kan det vara dem som gör att vi tar tag i en situation och löser problem. Det som kan bli tokigt är om vi använder våra starka känslor på ett maktfullkomligt sätt t.ex. mot våra barn. Känslorna kommer när vi känner oss, rädda, orolig, hotade. Ofta har vi omedvetet tolkat in saker som hänt tidigare i liknande situationer och som “får igång” oss. Att känna stark ilska i sig är inte ett problem, om vi lyckas undvika alla fallgropar av maktutövning, beskyllningar, skuldbeläggande, o.s.v. så infinner sig ofta en känsla av att “ha rensat luften” och som följd av det en större närhet efter en konflikt. Lågenergikonflikten som legat och puttrat emellan oss en längre tid kanske i alla fall tillfälligt är borta och vi kan tänka:
– Å, vad skönt det är när vi pratar med varandra på det här sättet, det ska vi alltid göra!
Snart kanske vi upptäcker att vi har hamnat i samma läge igen men då med ett annat ingångsläge, för varje gång vi kan ta oss ur en konflikt på ett lite mer konstruktivt sätt så stärks alla inblandade. Det finns mycket att säga om konflikter men bara genom att vi börjar reflektera över hur vi själva beter oss och hur vi kan ta vårt ansvar i konflikter så är mycket vunnet.
Man kämpar med växlande framgång men aldrig förgäves…
Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”.Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!
familjekompetens 