Vad är det egentligen som stärker relationer mellan människor? Mellan förälder och barn? Ja, jag vet inte allt om det, men en sak är jag säker på; det behövs en hel del äkta intresse för varandra!
Mellan förälder och barn kanske det blir lite annorlunda för där är det vårt ansvar att intressera oss för våra barn. Vi kan inte förvänta oss att våra barn är särskilt intresserade av oss, vi ska bara finnas där.
Om våra barn (eller någon vän) berättar saker för oss och vi är verkligt intresserade av dem och deras liv, så kommer vi ihåg detaljer, namn på människor de pratar om, händelser från förut. Då kan vi fråga om händelser, vänner, funderingar från berättelser och samtal som vi haft. Jag vet själv hur glad jag blir när andra människor minns, frågar och återger saker som jag pratat med dem om förut. De kom ihåg vad JAG sa, vad JAG tänkte. Då känner jag mig viktigt för dem. Om jag däremot bara får samma frågor om t.ex. jobbet så tappar jag snart intresset. Jag kanske t.o.m. berättade en massa andra saker som var viktiga för mig men som personen i fråga inte alls kommer ihåg….
Många föräldrar, kanske oftast mammor, kommer ihåg de där små detaljerna; vad heter kompisarna, vilken är favorittröjan, vilken mat är det som inte är så uppskattad, vad heter lärarna och vilken lärare känner mitt barn sig trygg med, vilket schampo luktar bäst osv.
Det kan tyckas som små detaljer men när någon bryr sig om att komma ihåg sådana saker om mig så känner jag mig viktig, då stärks min självkänsla. Om jag däremot bara får frågor om vad jag gör, vad jag klarar av (hur går det i skolan? har du några läxor? hur gick det på provet?) så blir känslan en annan. Är jag viktig för dig? Eller är det bara mina resultat i skolan eller på fotbollen eller ridningen som räknas?
Vi behöver lyssna med intresse, respekt och empati och vi behöver faktiskt också komma ihåg vad våra barn och vänner berättar för oss. Annars slutar de snart berätta.
Hur är det för dig, upplever du också att det oftare är mammor som minns detaljerna?
Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!
familjekompetens 
Det är ju underbart att prata med sina barn. Även när de blir äldre och kanske flyttat hemifrån. Genom att prata och våga fråga om ‘annat’ än studier, upplever jag att man fortsätter att lära känna sitt/sina barn. Alla ändras och utvecklas, tänk vad tråkigt att inte få vara med och vara delaktig. Man glädjs, sörjer, löser saker ihop. Livet med barn helt enkelt!
Jamenvisst Karin😃 Tack!
Så sant. Men funderar över en sak. Bläddrar runt bland denna och andra kloka familjebloggar. Varför är det så förtvivlat heteronormativt? I min bekantskapskrets finns samkönade familjer, barn som upptäckt att de ur ett genusperspektiv är födda i fel kropp med mera. Det här med den hemteronormativa familjen känns fruktansvärt förlegat. Det är synd om män som är män på samma vis som deras pappor var, det är också förlegat. Gränserna mellan könen är nämligen väldigt flytande.
Javisst kan det uppfattas heteronormativt och visst behöver vi alla fundera över hur vi uttrycker oss och vilka värderingar som styr oss i tal och handling. Jag hoppas dock att du och andra kan läsa det jag skriver och i första hand se det som en blogg som handlar om ALLA relationer, oavsett kön, sexuell läggning, ålder, etnicitet. Att man kan byta ut alla personer i texten, både barn och vuxna, till t.ex. sin partner, sin syster eller bror eller varför inte en arbetskamrat. Det är relationellt och handlar om att se varandra för just den unika individ som vi har framför oss just då. Barnen kanske är de som drabbas hårdast av våra förutfattade meningar om hur just barn ska vara för att vara “välfungerande”…