Vad är vi rädda för?

 

Joyful girl dancing and jumping on sofa

Gissningsvis vill de flesta av oss vara så ”bra” föräldrar som möjligt.

Tror vi då att vi kan vara så ”bra” föräldrar att våra barn aldrig kommer att ha några klagomål på oss? Har vi själva klagomål på våra egna föräldrar och är rädda för att kritik så småningom kommer riktas mot oss från våra egna barn?

När vi låter våra barn ta beslut om saker som egentligen är en vuxensak att bestämma om så ger vi dem ett ansvar de inte är mogna för och som de egentligen inte vill ha. För de vet oftast bara vad de har lust till för stunden men knappast vilket beslut som är det bästa om vi lyfter blicken litegrann och tänker lite mer långsiktigt. Oftast är anledningen till att vi låter våra barn bestämma att vi är rädda för att vara auktoritära. Den rädslan kan det möjligen finnas fog för. Barn som växer upp i auktoritära familjer mår inte alltid så bra eftersom strukturen ofta innehåller belöningar, bestraffningar och en lydnadskultur utan intresse för barnets särart. Här finns det inte så mycket omtanke eller tillit inbyggt i relationen. Och utan omtanke och tillit blir relationen ”tom”. Jag tror också att vi behöver skilja på att vara auktoritär och att vara en människa med personlig auktoritet. De flesta har nog en ganska tydlig bild av den auktoritäre ledaren; en människa som driver igenom sin vilja men utan att dem som de leder känner sig sedda eller förstådda. En ledare med personlig auktoritet däremot tar både sig själv och andra på allvar, har ett visst mått av både självkänsla och självförtroende och en liten udd av självdistans. Och istället för att odla en livsstil som ser snygg ut så odlar en ledare med personlig auktoritet sin personlighet och funderar över hur hen vill leva sitt liv, vad hen mår bra av, hur hen vill ha det och vem hen vill vara för andra.

Om vi låter våra barn ta beslut utifrån deras egen lust och låter dem vara centrum för uppmärksamheten får de inte vad de behöver. I värsta fall blir de självcentrerade och ganska odrägliga. Det blir tomt och kontaktlöst mellan barn och förälder. Ingen lyssnar in dem och just deras personlighet; vad de tycker är kul, sorgligt, vad de blir arga av. Ingen finns där och tar beslut när valen är för många, eller för oöverskådliga, för ett barn eller en tonåring. Kanske blir det alldeles tomt inuti barnen och när de blir lite äldre behöver de använda andras ytliga bekräftelse för att den egna självcentreringen ska matas med det hen tror att hen behöver. Andra människor blir då ett verktyg för den egna självcentreringen och de måste snart byta profilbild igen för att få den bekräftelse de tror de behöver. Först när fokus runt den egna personen släpper och hen känner sig älskad av sina nära så kan intresse och uppmärksamhet riktas mot någon annan än hen själv.

Vi föräldrar fattar ingenting för vi har ju gett dem ”allt”. Men våra barn vill inte ha ”allt”. Barn vill ha en förälder som intresserar sig både för sig själv, sina egna behov och för sina barn och deras behov. Som utvecklar sin egen personliga integritet och auktoritet. Det är inte alltid så lätt, vi föräldrar behöver åtminstone försöka ta reda på hur vi vill leva vårt liv, vad vi njuter av, vad vi blir glada av, vilka vi vill umgås med. Om vi sedan försöker leva våra liv i enlighet med det så stärks vår egen självkänsla och vår personliga auktoritet. Vi blir en människa/förälder som barnen och även andra människor känner tillit till och gärna vill samarbeta med. Då blir det också lättare att säga ett alldeles allvarligt och lugnt NEJ. För vi har funderat lite över vad vi vill, vart vi är på väg och kan stå någotsånär stadigt i vårt nej. Då behöver vi inte heller vara rädda för att fatta ”obekväma” beslut; beslut som gör vårt barn argt, besviket eller ledset. För vi har funderat lite och vi vet vart vi är på väg. Vi kan tryggt ”stå kvar” i barnens sorg eller frustration.

Då kan vi befria barnen från att behöva välja i för många situationer. Vi tar ansvaret för de beslut som vi anser att vi vill och behöver ta beslut i. Barnen kan då få den frihet de klarar av och som är utvecklande för dem.

För våra barn är som mest fria inom en gräns, vår gräns.

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

 

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s