Hur reagerar du på dessa två uttalanden?
Vilket känns mest positivt?
Vad skulle du helst säga om ditt barn?
Min gissning är att det första uttalandet, att barnet är självständigt, är det som uppfattas mest positivt.
Min tolkning är att självständighet och oberoende har en hög status, kanske framförallt, för svenska föräldrar. Det är något vi värderar högt och strävar efter. Och självklart ska barnen bli självständiga. Men i vilken takt? Hur? Och på vilket sätt?
Från det att barnen är riktigt små så har deras anknytningssystem sett till att de ganska snart är helt säkra på vilken person de inte kan överleva utan. Det här brukar visa sig som mest runt 7-8 månaders ålder. De gråter hjärtskärande om ”deras” person/er försvinner iväg en stund. När de blir lite äldre, ett drygt år och uppåt, är anknytningen precis lika viktigt men deras kunskap om världen har ökat så pass mycket att de kan krypa/gå efter personen. De vet också att deras person finns fast den inte syns osv. Då tror vi ofta att de är redo att ge sig ut i världen. Att börja förskola, att sova över, att gå på kalas själva osv. Och om de tvekar; kanske står och håller oss i benet eller gråter så tycker vi att de ”krånglar”. Jag skulle vilja säga tvärtom! Barnen krånglar inte, de talar om för oss att just nu så vill jag bara vara mycket med ”min person”. Den som är barnets utvalda för att visa världen! Det är just i det beroendet som självständigheten skapas! Låter det bakvänt?
Jag tänker så här: när vi ”hämtar in” våra barn genom att titta dem i ögonen, le, ha glimten i ögat, skapar kontakt genom närhet och värme, visar dem att vi alltid finns där för dem oavsett, visar kärlek utan motkrav, säger förlåt när det behövs, skapar våra egna små vanor och traditioner, håller relationen fri från skam, aldrig släpper en kram först, hjälper barnen att sörja det som de behöver sörja, introducerar nya viktiga personer för barnen (förskolepersonal till exempel), pratar om vårt nästa möte när vi skiljs åt, talar om hur vi vill ha det och låter dem sörja om de vill ha det på annat sätt, låter dem existera i vår närhet utan att för den skull ha ständigt fokus på dem.
DÅ blir våra barn ordentligt anknutna till oss. Då kan det hända att de blir blyga för andra för det är en naturlig del av den trygga anknytningen. Blygseln finns där för att skydda mot människor som inte är bra för våra barn. För att de SKA välja oss. I den trygga anknytningen kan sedan barnen växa fram och bli en alldeles egen person, en självständig person. En person som kan relatera till andra vuxna och kompisar utan att ge avkall på sig själv eller på sin egen anknytning till sina viktiga vuxna. Då är man plötsligt beroende OCH självständig.
Så nästa gång ditt barn faktiskt väljer dig framför att krama farfar eller sova över hos grannen, se det som ett tecken på att just du är den viktigaste av alla människor i hela världen för ditt barn! Att det är du som fått förtroendet att visa världen för ditt barn.
– Han är så underbart blyg nu för han vet vem som är hans viktigaste person!
familjekompetens 