Att befria barnen från att välja!

Son With Father And Grandparents Enjoying Christmas Meal

 

Ibland behöver vi befria barnen från att välja. Ju yngre barnen är desto mindre erfarenhet har de. De vet inte hur ett liv ska levas. De vet inte hur man tar sig fram i världen på bästa sätt. Det kanske inte vi heller alltid har koll på men vi är i alla fall deras lots i tillvaron. Vi är ofta så rädda att vara auktoritära så att vi hellre lägger för mycket ansvar på våra barn. Ett ansvar som de inte vill ha. De ska inte bestämma om de ska följa med hem till farfar och farmor eller inte när de är 7 år gamla. De kanske inte har lust att följa med men att relationen till farmor och farfar blir lidande av det kan de inte veta. Men det vet vi. Därför kan det vara på sin plats att inte låta barnet välja för farmor och farfar ingår i det som vi vill att våra barn ska uppleva.

(I värsta fall låter vi barnet välja och sedan lägger vi skuld på barnet för att vi själva är besvikna över att barnet valde “fel”. Då får ju barnet får bära skulden för att vi inte tar på oss ansvaret!)

Barnen kanske uttrycker att farfar luktar illa och att farmor tjatar om maten. Det är också helt ok. De måste inte älska att vara hemma hos farmor och farfar. Däremot måste vi sluta få panik när barnen inte visar de ”rätta” känslorna för farmor och farfar. Vår uppgift blir då att stå stadigt i att vi vill att de följer med och att det är ok att tycka att det är tråkigt. Då befriar vi barnet från ansvaret att välja bort farmor o farfar och de får bli en del av en aktivitet som vi visar att vi tycker är viktigt. Det kan såklart hända att vårt barn blir frustrerat över beslutet men det är heller ingen fara. Våra barn är inte besvärliga när de gråter för saker som inte går deras väg. Lite medkänsla från oss, en klapp, en kram och tillit till att de klarar en besvikelse. Det är skönt för barnen när vi tar på oss ledarskapet för det som vi tycker är viktigt!

Vad tycker du är viktigt?

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola eller på din arbetsplats? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

Min alldeles egen unika underbara unge!

Beautiful young family. Bare feet of father and daughter.

Vi pratar ofta om barns utveckling. Det finns kurvor som ska följas och utvecklingsfaser som de ska igenom. De ska le, de ska vända sig (åt båda hållen) de ska krypa resa sig och så småningom gå. De ska säga cirka tio ord vid ettochetthalvt års ålder och de ska äta själva. Visst, det är väl bra att det finns riktlinjer och kurvor så att vi får syn på avvikelser som kanske kan behöva lite uppmärksamhet. Men jag fascineras över hur olika barn är. Redan när de är väldigt små. En del kastar sig ut i livet och börjar gå redan innan de riktigt kan. De ramlar, slår sig men fortsätter ändå. Så finns det dem som redan kan gå, men de sitter kvar på rumpan och iakttar omgivningen. Provar lite igen men väntar ännu ett tag. De vill vara helt säkra på att de kan först. Så finns det dem som aldrig kryper, de tar sig fram sittandes med någon alldeles egen hasteknik. Eller de som aldrig vänder sig. Eller de som helt enkelt är rätt ointresserade av motorik och koncentrerar sig på språket istället. Eller tvärtom, de går vid nio månaders ålder och är otroligt motoriska men pratar nästan ingenting. Så här olika fortsätter de för det mesta att vara hela livet. Vi föräldrar som har ett lite mer tillbakadraget barn tittar fascinerat på när vi går på den första simlektionen och andra barn bara tycks kasta sig i vattnet, helt orädda. Kanske tänker vi:

  • Åh, tänk om mitt barn ändå varit lite modigare!

Eller så har vi ett barn som kastar sig i polen helt orädd men som inte alls har kläm på det där med bokstäver och kanske tänker vi:

  • Åh, om mitt barn ändå hade klarat skolan lite bättre!

Och om vi föräldrar upplever oss själva som t.ex. väldigt utåtriktade och sociala men har ett barn som knappt vågar säga hej till andra så krockar det med vår bild av hur vårt barn ”ska” vara. Eller är vi kanske själva lite mer tystlåtna men har fått ett barn som pratar mycket med andra människor, då kanske det blir något som vi tycker kan vara besvärande.

Jag tänker att vi skulle behöva vara mer fokuserade på just vårt barn! Sluta jämföra för mycket! I värsta fall så lägger vi ner mycket tid på att försöka ändra på våra barn så att de ska blir mer som vi hade tänkt oss. Det finns få saker som är så skadliga för självkänslan som att någon hela tiden försöker ändra på oss. Som vill att vi ska vara på ett annat sätt än det sätt som kommer naturligt för oss. Då får vi känslan av att vi inte duger, inte lever upp till de förväntningar som finns på oss. I det läget så slutar våra barn inte älska oss utan blir självkritiska, de ”samarbetar” med vår ”kritik”.

Jag tror våra barn mår bäst när vi intresserar oss för vilka de är. Vad njuter mitt barn av? Vad skrattar mitt barn åt? Hur vill mitt barn bli tröstat? Av vårt intresse växer barnets självkänsla.

  • Mina föräldrar intresserar sig för mig!
  • Mina föräldrar bryr sig om mig!
  • Mina föräldrar vill höra vad jag tycker!

Det betyder inte att våra barn alltid ska få sin vilja igenom. Det betyder bara att de ska få sin känsla och sin personlighet igenom. Det växer alla människor av, oavsett ålder! Hela livet!

 

Ett barn som ber om glass kanske inte alls vill ha glass

Four colorful popsicle isolated on white background

Man skulle också kunna säga att ett barn som ber om glass inte bara vill ha glass, de vill ha något annat också, de vill ha kontakt med oss. Det vet de inte själva därför måste vi veta det. Ett barn klarar sig alldeles utmärkt utan glass men de klarar sin inte utan kontakt med sina nära.

Hurdå? Jo, om vårt barn ber om en glass (nytt spel, pizza, kläder) och vi reagerar med ett ”alltsåvaddutjatarjagblirgalen”-nej så skulle jag tro att det blir just ännu mer tjat. Vi skulle istället behöva tänka:

Jamen just det, mitt barn ber inte bara om en glass, det ber också omedvetet om kontakt med mig!

Då kan vi se till att vårt svar innehåller just den kvalité som barnet omedvetet söker, nämligen kontakt. Vi måste också mena det vi säger och det måste vara ett personligt svar. Vi behöver visa att vi har lyssnat på barnets önskan och tagit den på allvar. Det betyder inte att vi måste säga ja. Det betyder att vi måste svara personligt, så som just jag vill ha det i min familj, i relation till mitt barn. För vi ska inte skapa den perfekta familjen (den finns inte) vi ska skapa just vår familj!

– Jag vill ha en glass! (nytt spel, pizza, kläder)

Nej, jag vill inte att du äter glass innan maten.

Ett tydligt, lugnt, klart och personligt meddelande som gör att vårt barn lär känna sina vuxna bättre. Det märkliga är att när barnet upplever att det får det personliga svaret så blir sakfrågan inte så viktig för barnet har ju fått vad det ville ha, nämligen kontakt med sin viktiga vuxen!

Jämför det personliga svaret ovan med det som vi kanske är vana att säga (höra):

– Jag vill ha en glass??

Men det är inte nyttigt med glass före maten!

– Jag vill ha en glass??

Du har fått nog med glass den här veckan!

– Jag vill ha glass??

Men du vet väl att man inte äter glass före maten!

Inget av dessa svar bidrar till att barnet lär känna sin förälder bättre eller lär sig hur barnets viktiga vuxna vill ha det. Alla dessa svar är svar grundat i moral och skuldbeläggande. Kanske är det också så att i perioder när livet bara rusar på och vi har lite färre stunder av fin kontakt med våra barn så ber de oftare om ”glass”? För de söker kontakt.

Så nästa gång något av dina barn eller någon annan viktig person frågar om något, kom ihåg, de ber också om kontakt med dig. Titta dem i ögonen och ge ett så personligt och ärligt svar som du kan! Det gör intryck!

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola eller på din arbetsplats? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

Barns reaktioner är alltid meningsfulla

Mdes kleines Mdchen liegt auf dem Boden und ruht sich aus

Att barns, och tonåringars, reaktioner alltid är meningsfulla kan kännas svårt att förstå ibland. Det känns ju emellanåt som att de gör saker bara för att jäklas! Jag tror att det då är konstruktivt att försöka tänka att barnens reaktioner alltid är meningsfulla. Det är ett (omedvetet) sätt för barnen att säga:

  • Hjälp mig, jag klarar inte av att vara bland så många barn i dagis/skolan!
  • Hjälp mig, jag känner inte att jag har någon riktig kontakt med mina viktiga vuxna just nu!
  • Hjälp mig, jag klarar inte av att se mina viktiga vuxna vara så arga på varandra!
  • Hjälp mig, jag klarar inte av alla krav som jag upplever att omgivningen och jag själv ställer på mig!
  • Hjälp mig, jag känner att jag aldrig duger!

Barnen har helt enkelt existentiella behov som inte är tillgodosedda. Deras beteende, som vi så gärna vill ändra på, är ofta istället en viktig bit information till oss vuxna om att allt inte står rätt till, i familjen, i klassen, i kompisrelationen osv.

Familjen (de nära relationerna) är platsen där vi förhoppningsvis kan känna oss trygga. Där finns en vuxen som klarar av att vara just vuxen. Att vara vuxen innebär att kunna vara den stadiga ledare som barnen/tonåringarna behöver. Att visa vägen. Men det innebär också att vi vuxna måste kunna uppmärksamma varför det blir som det blir. Helt enkelt fundera lite över den feedback vi får från våra barn, ta deras feedback och reaktioner på allvar och ta ansvar för våra tillkortakommanden i relation till barnen. Vi vuxna behöver också ta på oss ansvaret när det gnisslar i relationerna. Inte lägga skulden på barnen, för barns reaktioner är alltid meningsfulla, men ibland kanske vi måste vara lite detektiver för att förstå vad som händer.

Kanske ljuger vårt barn eller vår tonåring för oss och kanske är att tala sanning en sådan sak som är viktig för oss; man får inte ljuga! Det är en moralisk värdering som vi har med oss från vårt föräldrahem. Det känns verkligen viktigt att vårt barn inte ljuger och då är det lätt att bli arg. Om vi då vänder på steken och utgår från att vårt barns beteende är meningsfullt, hur kan vi då tolka att barnet ljuger? Jo, vi kan tolka det som att barnet ”vet” att föräldrarna inte kan hantera sanningen. Det handlar inte om moral, barnet vet redan att ”i vår familj så ljuger vi inte”. Det är istället så att barnet ”skyddar” sig själv och familjen genom att inte säga som det är. Barnet vet att de vuxna inte klarar sanningen.

  • Om jag berättar för mamma och pappa så bråkar de i eviga tider.
  • Om jag berättar att jag inte trivs i skolan kommer pappa aldrig sluta oroa sig.
  • Jag törs inte berätta det här för då blir de så galet arga att jag blir rädd.
  • Det här kan jag inte berätta för de förstår aldrig vad jag menar och jag kommer få försöka förklara i flera dagar.
  • Jag kan inte berätta varför jag inte vill ta hem kompisar hit, de skulle bli så ledsna.

Om barnet ”tänker” så här så kan vi inte längre hävda att osanningen är en moralisk fråga. Då har ljugandet blivit ett sätt för barnet att visa att det inte får allt det skulle behöva från oss på ett existentiellt plan. Vårt ledarskap och personliga ansvar räcker inte riktigt till. Vi vuxna klarar inte av att hantera sanningen på ett vuxet sätt.

Vad kan vi göra då?

Vi behöver lita på våra barn. Lita på att deras reaktioner är meningsfulla. Det innebär att vi behöver titta på oss själva under resans gång. Vi behöver fundera över, själva, tillsammans med någon vi litar på, och tillsammans med vårt barn, vad det är som händer. Då tar vi ansvar, då tar vi ledningen och visar att vi är en vuxen vuxen.

Vi kommer aldrig att bli fullfjädrade föräldrar men vi har chansen att titta på oss själva under resans gång och ta chansen att utvecklas som människa tillsammans med vårt barn. Vad har du lärt dig om dig själv av ditt barn?

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

Vad är vi rädda för?

 

Joyful girl dancing and jumping on sofa

Gissningsvis vill de flesta av oss vara så ”bra” föräldrar som möjligt.

Tror vi då att vi kan vara så ”bra” föräldrar att våra barn aldrig kommer att ha några klagomål på oss? Har vi själva klagomål på våra egna föräldrar och är rädda för att kritik så småningom kommer riktas mot oss från våra egna barn?

När vi låter våra barn ta beslut om saker som egentligen är en vuxensak att bestämma om så ger vi dem ett ansvar de inte är mogna för och som de egentligen inte vill ha. För de vet oftast bara vad de har lust till för stunden men knappast vilket beslut som är det bästa om vi lyfter blicken litegrann och tänker lite mer långsiktigt. Oftast är anledningen till att vi låter våra barn bestämma att vi är rädda för att vara auktoritära. Den rädslan kan det möjligen finnas fog för. Barn som växer upp i auktoritära familjer mår inte alltid så bra eftersom strukturen ofta innehåller belöningar, bestraffningar och en lydnadskultur utan intresse för barnets särart. Här finns det inte så mycket omtanke eller tillit inbyggt i relationen. Och utan omtanke och tillit blir relationen ”tom”. Jag tror också att vi behöver skilja på att vara auktoritär och att vara en människa med personlig auktoritet. De flesta har nog en ganska tydlig bild av den auktoritäre ledaren; en människa som driver igenom sin vilja men utan att dem som de leder känner sig sedda eller förstådda. En ledare med personlig auktoritet däremot tar både sig själv och andra på allvar, har ett visst mått av både självkänsla och självförtroende och en liten udd av självdistans. Och istället för att odla en livsstil som ser snygg ut så odlar en ledare med personlig auktoritet sin personlighet och funderar över hur hen vill leva sitt liv, vad hen mår bra av, hur hen vill ha det och vem hen vill vara för andra.

Om vi låter våra barn ta beslut utifrån deras egen lust och låter dem vara centrum för uppmärksamheten får de inte vad de behöver. I värsta fall blir de självcentrerade och ganska odrägliga. Det blir tomt och kontaktlöst mellan barn och förälder. Ingen lyssnar in dem och just deras personlighet; vad de tycker är kul, sorgligt, vad de blir arga av. Ingen finns där och tar beslut när valen är för många, eller för oöverskådliga, för ett barn eller en tonåring. Kanske blir det alldeles tomt inuti barnen och när de blir lite äldre behöver de använda andras ytliga bekräftelse för att den egna självcentreringen ska matas med det hen tror att hen behöver. Andra människor blir då ett verktyg för den egna självcentreringen och de måste snart byta profilbild igen för att få den bekräftelse de tror de behöver. Först när fokus runt den egna personen släpper och hen känner sig älskad av sina nära så kan intresse och uppmärksamhet riktas mot någon annan än hen själv.

Vi föräldrar fattar ingenting för vi har ju gett dem ”allt”. Men våra barn vill inte ha ”allt”. Barn vill ha en förälder som intresserar sig både för sig själv, sina egna behov och för sina barn och deras behov. Som utvecklar sin egen personliga integritet och auktoritet. Det är inte alltid så lätt, vi föräldrar behöver åtminstone försöka ta reda på hur vi vill leva vårt liv, vad vi njuter av, vad vi blir glada av, vilka vi vill umgås med. Om vi sedan försöker leva våra liv i enlighet med det så stärks vår egen självkänsla och vår personliga auktoritet. Vi blir en människa/förälder som barnen och även andra människor känner tillit till och gärna vill samarbeta med. Då blir det också lättare att säga ett alldeles allvarligt och lugnt NEJ. För vi har funderat lite över vad vi vill, vart vi är på väg och kan stå någotsånär stadigt i vårt nej. Då behöver vi inte heller vara rädda för att fatta ”obekväma” beslut; beslut som gör vårt barn argt, besviket eller ledset. För vi har funderat lite och vi vet vart vi är på väg. Vi kan tryggt ”stå kvar” i barnens sorg eller frustration.

Då kan vi befria barnen från att behöva välja i för många situationer. Vi tar ansvaret för de beslut som vi anser att vi vill och behöver ta beslut i. Barnen kan då få den frihet de klarar av och som är utvecklande för dem.

För våra barn är som mest fria inom en gräns, vår gräns.

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

 

 

Vad vill vi när vi pratar?

 

Att prata med varandra kan man göra på en massa olika sätt och med en massa olika syften. Vi funderar bara inte så ofta på vad vi vill med våra samtal. Jag träffade en gång en förälder som stolt sa:

– Jag får oftast rätt i diskussioner med vår son!

Då blir jag alldeles häpen. Är det verkligen det vi vill när vi pratar med barnen? Få rätt? Vad händer med sonen efter en sådan diskussion? Vad gör det med relationen till sonen?

Det finns ett fåtal diskussioner som eventuellt går ut på att ”vinna”. Om vi diskuterar sakfrågor, politik, osv. Då kan vi öva vår argumentationsteknik, vår förmåga att övertyga andra om att vår åsikt är den ”rätta”. Eller om vi förhandlar med en säljare så vill vi gärna ”vinna” i samtalet, och det är ju helt ok. Vi har ingen personlig relation till säljaren som behöver vårdas och båda är införstådda med spelreglerna.

Jag skulle vilja påstå att vi behöver fundera lite över vem vi pratar med och vad vi vill med både relationen och samtalet.

Om vi pratar med till exempel våra barn, våra syskon, en nära vän, en förälder, en partner är det annorlunda. I de samtalen tror jag vi behöver använda det som jag skulle vilja kalla för relationell kommunikation. Alltså kommunikation som tar relationen vidare, där vi försöker förstå den andres behov och känslor. Där vi anstränger oss att lyssna mellan raderna., inte bara på orden som sägs. Där vi försöker sätta oss in i den andres situation. Som förälder kan det vara att minnas sin egen tonårstid. Vad saknade jag själv från mina föräldrar när jag var tonåring? Kan det vara så att min tonåring har samma önskan från mig? Ett samtal där jag lägger bort alla mina drivkrafter om att ”vinna” samtalet. Där jag istället försöker lyssna ordentligt och försöker uttrycka mig så sant som möjligt. För vi talar ju också till oss själva när vi möts på det sättet. Det kanske blir första gången som vi lyckas sätta ord på något som skavt inuti och på det sättet kanske vi själva för första gången förstår vad vi själva egentligen vill och menar!

Genom att bara försöka prata på det här sättet så tror jag våra barn (och andra) märker att vi anstränger oss. Då känner de sig värdefulla för oss. Och att känna sig värdefull för sina nära är själva grunden för tillit och självkänsla!

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

Är allt förhandlingsbart?

Interview or dialogue between politicians. Negotiation of two statesman.

Har barnen blivit så duktiga förhandlare att det blir ett problem när de ber om något? Att allt ska diskuteras och förhandlas? Man kanske säger ett halvhjärtat ”okej då” när man egentligen vill säga nej för att slippa den långdragna diskussion eller det tjat som annars följer och ofta urartar. ”Får” man ändra ett nej till något annat? ”Får” man ändra sig? Då slutar väl barnen aldrig att tjata?

Tänk dig att din tonårsdotter har frågat om hon får sova över hos Alva på fredag och du har redan sagt nej. Kan du då börja förhandla om det nejet? Jag skulle vilja säga att du kan det. Om vi visar våra barn att vi har funderingar och osäkerheter kring svåra beslut så tycker vissa att det är att visa sig svag. Jag tänker tvärtom, barnen tycker om att vi visar att vi kan vara osäkra och ibland behöva fundera över saker innan vi bestämmer oss. Det imponerar på våra barn och vi visar dem att vi tar deras synpunkter på allvar om vi kan tänka över beslutet en gång till. Om vi däremot vet att det kommer komma ett gäng med 19-åringar till dottern och hennes 14-åriga kompisar eller att det har funnits droger i närheten så är det inte så svårt att säga nej. Man kan alltså säga att det inte är någon ide att börja förhandla under två omständigheter: den ena omständigheten är att nejet är viktigt för dig, du har helt enkelt verkligen bestämt dig. Den andra omständigheten är om diskussionerna brukar urarta, om det helt enkelt inte längre är någon förhandling utan ett tillfälle som brukar urarta till maktfullkomlighet, elakheter och manipulation. Då är det bättre att låta bli. Om vi ska förhandla med vårt barn om beslut som ska tas eller har tagits i familjen så måste vi kunna avstå från att kritisera vårt barn och dess åsikter och likaså låta bli att hålla fast vid vårt beslut av ren princip. Om vi lyckas med det så finns det förutsättningar för att lyckas ha en förhandling/diskussion som innehåller kvalitéer som respekt, lyssnande och uppriktiga försök att sätta sig in i den andres situation. Förhandlingen behöver också innehålla intresse för den andre, raka och konstruktiva argument (här har vi chansen att lära oss massor om vi bara lyssnar).

Om vi lyckas ha en förhandling med dessa kvalitéer brukar det inte spela lika stor roll vilket beslut vi tar. Kanske står vi fast vid vårt nej eller så har vårt barn/tonåring fått oss att ändra vårt beslut. Oavsett vilket så kan vi räkna med mer respekt från vårt barn om vi är villiga att lyssna på dem på ett respektfullt sätt än en förälder som till varje pris ska hålla ”en rak linje”, vara konsekventa och inte ge efter. Om förhandlingarna därhemma känns som om de aldrig tar slut, att de tar musten ur dig, så kan det ju alltså finnas lite olika anledningar. En kan vara att du har svårt att få ur dig det nej du egentligen vill säga. Det i sin tur kan bero på att vi egentligen bara vill säga JA till våra barn hela tiden i tron att det skapar lyckligare barn. Det kan också vara så att vi tror att en förklaring ska göra att barnet köper våra argument och ändrar åsikt. Det kommer inte hända. Tänk dig själv:

Jag vill ha en glass?!
Vi ska strax äta middag så du får ingen glass nu.
Jaha, nej då förstår jag, jag väntar.

Eller tonåringen:
Jag ska hem till Alva på fredag, vi är några som ska hänga o kolla på film.
Nej, det går inte, vi ska hem till farmor och farfar.
Okey, nej då går ju inte det, jag får snacka med Alva.

 Ibland blir det nej och ibland blir det ja. Huvudsaken är att som sagt att vi har vissa kvalitéer på den diskussion/förhandling som föregår beslutet. Kanhända kommer din tonåring minnas hela livet att de inte fick vara med på Alvas fest men de klarar det. Våra barn har behov av vissa saker t.ex. samhörighet med vänner men det måste inte vara just på Alvas fest. De har också behov av mat, och visst ska vi se till att de får mat men vi kan säga nej till att gå på restaurang. De har också behov av kläder men vi kan säga nej till att köpa just de dyra märkeskläder de har vill ha. Man skulle kunna säga att vi kan försöka skilja på vad barnen faktiskt behöver och vad de har lust till. Det kan ibland göra det lättare för oss vuxna att fundera över vad vill ta för beslut. Vi behöver inte vara konsekventa i de beslut vi tar, vi är människor och utvecklas efter hand, det skulle ju nästan vara konstigt om vi tog samma beslut i samma situation under hela barnens uppväxt. Viktigare är i så fall att vi tar beslut som både vi själva och barnen känner hänger ihop med vilka vi är och vad vi står för. När våra argument kommer ”hela vägen inifrån”, i enlighet med våra värderingar, så brukar det landa mycket bättre hos den vi pratar med!

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!