Låt inte skolan knäcka familjen!

Teenage worried girl and her revealed secrets

Skolan är en stor del av våra barns liv oavsett ålder. Därför är det också en stor del av våra liv. Vad är då syftet med skolan? Jag förmodar att tanken måste vara att skolan ska tillföra våra barn saker som t.ex. kunskap, självförtroende, gemenskap, trygghet o.s.v. Men ibland så blir det så bakvänt. Barnet kanske kämpar med målen i skolan, läraren kanske kämpar för att barnet ska nå målen i skolan, och det gör även föräldrarna. Någonstans på vägen blir alla så fokuserade på skolans mål och barnets prestation att vi tappar bort barnet och vår egen viktigaste uppgift som förälder; att vi älskar vår unge, att vi kan acceptera och ge trygghet. Att vi inte rycks med och också börjar se med kritiska ögon på vårt eget barn. Det är det sista som behövs!

Självklart ska vi försöka samarbeta med skolan. Barnen är beroende av att deras “viktiga vuxna” t.ex. mamma, pappa, läraren, farfar, grannen försöker samarbeta och lösa problem runt barnen. Det är så de lär sig hur vuxenvärlden löser problem. Annars blir det dessutom krångligt med lojaliteten, det blir helt enkelt jobbigt för barnen när ”min lärare” och ”mina föräldrar” inte kan samarbeta och lösa problem på ett konstruktivt sätt.

Men det får heller inte bli så att vi ”offrar” vårt barn för att gå skolan till mötes. Ibland kan vi behöva fundera över om det är så att skolan och de krav som skolan ställer på vårt barn får familjen att må dåligt. Kanske har vi föräldrar olika uppfattning om hur problemen ska lösas och det blir en slitning däremellan? Kanske blir vi förblindade av de mål vårt barn ska nå och försöker till varje pris pressa vårt barn igenom den mall som det ska passa in i? Risken är då att det går ännu sämre för barnet som kanske känner sig övergivet även av föräldrarna.

Vi är ofta så galet lösningsfokuserade och försöker till varje pris hitta ett sätt att lösa problemet. Vi blir så påverkade av att barnet ska göra ”rätt” att vi har svårt att visa vår kärlek när barnet gör ”fel”. Omedvetet tänker vi ”när du kan bete dig rätt igen så kan jag visa dig min kärlek”. Men det är ju precis tvärtom; när vi tar vårt barn till vårt hjärta igen så brukar sannolikheten att barnet beter sig ”rätt” bli större. För det är alltid i relationen som förändringen börjar, inte med nervösa vuxna som har låst fast på målen i skolan. Kanske behöver vi kontakta skolan och säga: – Min son/dotter mäktade inte med läxorna igår, vi behövde en myskväll tillsammans. Hen håller på att tappa självförtroendet för skolarbetet. Vi behöver nog göra annorlunda ett tag framöver, vem på skolan kan hjälpa oss med det?

Se på ditt barn med kärlek! Le mot ditt barn när hen kommer in i rummet. Vad har ditt barn för fantastiska egenskaper som inte ryms i skolans kunskapsmål? Finns det plats för de egenskaperna i andra delar av livet?

Är du orolig för ditt barn i det stora hela? Om du vidgar perspektiven lite, hur tror du det är när ditt barn vuxet?

Det går bra för så gott som alla barn och chansen att det gör det är större om vi föräldrar finns där med vår kärlek och vår tro på just vår unge!

Jag har skrivit ett annat inlägg om skolan och det hittar du här.

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

Kanske är våra egna känslor det jobbigaste?

Headache pains

Kan det vara så att i samspel med våra barn och andra nära så är det inte den andra personens känslor som är jobbiga utan vad det skapar hos oss?

Inte nog med att vi ska orka med att vårt barn är argt, ledset, deprimerat o.s.v. Vi behöver också klara av det som det skapar hos oss själva. Om vi bara går på autopilot så brukar konflikter se likadan ut varje gång, eller t.o.m. bara bli värre och värre.

Här skulle vi behöva undersöka vilka känslor det skapar hos oss och skilja på vilka känslor som är barnets och vilka känslor som är våra egna. Då kan vi också hjälpa våra barn bättre. De blir inte hjälpta av att deras förälder också blir arg eller ledsen. Tvärtom! De slutar komma till oss om de märker att ”mamma blir bara tyst om jag pratar med henne”. Eller ”pappa blir bara ledsen om jag går till honom”. Vi behöver alltså kunna härbärgera både barnens känslor OCH våra egna. Det kräver en viss vilja till självreflektion. När obehagskänslorna kommer över oss så går det ofta lite för fort för oss att säga eller göra något. Ofta behöver vi stanna upp en liten stund och tänka efter:

  • Vad är det egentligen som händer med mig när Victor är så här ledsen?
  • Varför beter jag mig själv så barnsligt när Sara är så här arg?
  • Vad händer med mig när Josefin blir besviken?

Att fundera över dessa frågor leder i sin tur till större självkännedom. Då kanske vi kan pausa en stund (viktigt) och försöka urskilja vår egen obehagskänsla som vi ibland är så snabba att vilja få bort så att vi gör och säger saker som inte hjälper vårt barn. Det hjälper inte oss själva heller om vi bara försöker få bort våra egna obehagskänslor genom att undvika, släta över, attackera o.s.v. För vi behöver nästan aldrig agera direkt utan vinner mycket på att ta en lite paus (det kan räcka med några sekunder) och tänka:

”Hur kan jag nu stötta på bästa sätt? Jag känner ett stort obehag över Josefins besvikelse och min första impuls ät att släta över. Jag hjälper henne bättre genom att inse att obehagskänslorna är mina egna.”

Hon kanske bara behöver ge uttryck för sin besvikelse till någon som INTE rycks med i hennes egna känslor. Någon som kan lyssna in och fånga upp hennes besvikelse och prata om den, sätta ord på den, och vad som hänt utan att döma eller ge en miljon goda råd.

– Du har kämpat som sjutton och pluggat som en galning till det där provet och så fick du ett C, jag kan verkligen förstå om du är besviken?! Är du det?

Och efteråt kan vi reflektera över hur det blev. Hur påverkade jag samtalet? Vad var det som gjorde att det blev så bra/dåligt? Hur kan jag göra nästa gång?

Det är inte så lätt att gå ifrån våra mönster när det gäller dessa saker. Men om vi funderar lite över vad som händer med oss själva när andra kommer till oss med sina starka känslor så har vi chansen att utvecklas själva och bidra till andra.

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

Småpratets Storhet

kinder schauen aus dem wohnwagen

Man åker bil och småpratar lite, man lagar mat och småpratar lite, man tar en promenad och småpratar lite, man är och handlar och småpratar lite.

Men har egentligen småpratet någon funktion? Är det onödigt? Betydelsefullt?

Jessika Gedin satte i radioprogrammet ”Spanarna” för några veckor sedan ord på något som i alla fall jag tror är viktigt; Småpratets Storhet. I hennes fall menade hon på att vi kan undvika onödiga konflikter med människor, t.ex. grannar, om vi har ”grundat” med lite småprat. Så sant, så sant! Om man ger småpratet en chans så finns det dessutom en möjlighet att det utvecklar sig till något mer, kanske en ny vänskap eller en kärlek.

I relation till våra barn (och andra) tror jag småpratet har stor betydelse:

Tryggheten i småpratet.

Kunskapsöverföringen i småpratet.

Kontaktskapandet i småpratet.

Möjligheten att lära känna varandra i småpratet.

Möjligheten att lära känna sig själv i småpratet.

Överföringen av värderingar i småpratet.

Småpratet som motvikt till samhällets övriga individualisering.

Småpratet som hjälp till skapandet av sin egen identitet. (Där barnens, och vårt eget, liv på sociala medier snarare handlar om självpresentation och om att marknadsföra sig själva)

Småpratet som allmänbildning.

 Att småprata med andra, både de vi känner och inte känner, är ett klister som skapar gemenskap. Att möta glimten från andra människors ögon är dessutom ett överlevnadsvillkor. Jag tycker mig se (det gör även Jessika Gedin) att trenden är att vi småpratar mindre. Kanske kan det hjälpa att tänka på att småpratet faktiskt har stor betydelse och att vi bidrar till våra barn och andra människor genom att småprata! Så ta tillfället i akt vettja!

Vill du läsa min bloggpost om sommar och semester i familjen? Läs här!

Vi hörs igen efter sommaren!

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

 

 

Det verkar som om du är arg, är du det?

Depressed teenager with arms around his neck and hood on head

Barn/ungdomar måste få möjlighet att lära sig om sig själva och sina starka känslor. På så sätt mognar de och kan så småningom hantera ilskan på ett sätt som är socialt accepterat. Det lär vi inte våra barn och ungdomar genom att säga:

– Det där var väl ingenting att hetsa upp sig över!

Det enda vi lär dem då är att de och deras reaktioner inte är ok. Då lär de sig snarare att hysa negativa känslor för sig själva. De känner sig inte värdefulla för oss. Märkligt nog är det ofta så att när man inte känner sig värdefull för sin omgivning så skapar det ofta bara mer ilska och aggression. De flesta av oss föräldrar vill ju istället bidra till en sund självkänsla. Det är våra barns viktiga vuxna (föräldrar, mor och farföräldrar, andra viktiga vuxna) och deras feedback till barnen som lär barnen hur man kan ta sig an starka känslor som t.ex. ilska.

Tänk dig att ditt barn är jätteargt på ett av sina syskon. Smockan hänger i luften. Du vill inte att de ska börja bråka, vad säger du?

  • Jag blir så ledsen när ni håller på så där…
  • Det är inte ok att prata till varandra på det där viset!
  • Vad har jag gjort för fel eftersom ni håller på så där!
  • Du som är äldst borde väl veta bättre?!
  • Nu blir det ingen veckopeng, ni vet vad vi bestämt!

 Ingen av dessa kommentarer lär barnen någonting om sig själva, ilska eller empati. Det är snarare skuldbeläggande, självupptaget och berövar våra barn ett tillfälle att mogna i sitt känsloliv.

Om du bestämmer dig för att du vill bidra till ditt barns självkännedom nästa gång så släng bort alla gamla mönster.Försök att vara helt närvarande i stunden, töm huvudet på alla dina förväntningar om hur det ska bli, här och nu är det som gäller. Släng bort alla intervjufrågor som du brukar ställa. Kanske kan du vänligt ta ditt barn om axlarna, titta det i ögonen och säga:

  • Det verkar som om du är arg, jag skulle så gärna vilja veta vad du är så upprörd över, om du vill prata med mig om det vill säga?!

Kanske får du till ett härligt möte, kanske blir ditt barn tyst. Men nu har du visat att du är ärligt intresserad och att du tar hans/hennes ilska på allvar. Ditt barn känner sig värdefullt för dig. Det inträffar också ofta mellan oss människor att så fort vi känner oss förstådda så försvinner den starka ilskan. Om barnet pratar med dig så behöver du lyssna utan skuldbelägganden och utan en önskan om att ”korrigera” barnets beteende. Det är ur själva kvalitén på det här samtalet och de framtida liknande processerna som barnets kunskap och mognad växer fram. En annan gång kanske det handlar om besvikelse eller något annat:

  • Det verkar som om du är besviken, är du det? Vill du berätta för mig?
  • Du ser stolt ut, är du det?
  • Nu ser det ut som om du är ledsen, stämmer det?

Då speglar vi barnet, visar vårt intresse och visar att känslorna de har är en del av livet som de kan känna sig trygga med att de har och som de får hjälp med att klara av. De får bekräftelse istället för kritik när känslorna kommer.

Barnet behöver också få se sina viktiga vuxna handskas konstruktivt sinsemellan med ilska, rädsla, kärlek och glädje och lära sig av det. Och genom att tillåtas uppleva sina egna känslor i samspel med sina viktiga vuxna, och dessutom se de viktiga vuxna handskas med sina känslor så växer förmågan till empati med andra människor så småningom fram.

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

 

 

– Pappa pratar bara med mig om skolan…

 

Man talking with his son at home

Vad är det egentligen som stärker relationer mellan människor? Mellan förälder och barn? Ja, jag vet inte allt om det, men en sak är jag säker på; det behövs en hel del äkta intresse för varandra!

Mellan förälder och barn kanske det blir lite annorlunda för där är det vårt ansvar att intressera oss för våra barn. Vi kan inte förvänta oss att våra barn är särskilt intresserade av oss, vi ska bara finnas där.

Om våra barn (eller någon vän) berättar saker för oss och vi är verkligt intresserade av dem och deras liv, så kommer vi ihåg detaljer, namn på människor de pratar om, händelser från förut. Då kan vi fråga om händelser, vänner, funderingar från berättelser och samtal som vi haft. Jag vet själv hur glad jag blir när andra människor minns, frågar och återger saker som jag pratat med dem om förut. De kom ihåg vad JAG sa, vad JAG tänkte. Då känner jag mig viktigt för dem. Om jag däremot bara får samma frågor om t.ex. jobbet så tappar jag snart intresset. Jag kanske t.o.m. berättade en massa andra saker som var viktiga för mig men som personen i fråga inte alls kommer ihåg….

Många föräldrar, kanske oftast mammor, kommer ihåg de där små detaljerna; vad heter kompisarna, vilken är favorittröjan, vilken mat är det som inte är så uppskattad, vad heter lärarna och vilken lärare känner mitt barn sig trygg med, vilket schampo luktar bäst osv.

Det kan tyckas som små detaljer men när någon bryr sig om att komma ihåg sådana saker om mig så känner jag mig viktig, då stärks min självkänsla. Om jag däremot bara får frågor om vad jag gör, vad jag klarar av (hur går det i skolan? har du några läxor? hur gick det på provet?) så blir känslan en annan. Är jag viktig för dig? Eller är det bara mina resultat i skolan eller på fotbollen eller ridningen som räknas?

Vi behöver lyssna med intresse, respekt och empati och vi behöver faktiskt också komma ihåg vad våra barn och vänner berättar för oss. Annars slutar de snart berätta.

Hur är det för dig, upplever du också att det oftare är mammor som minns detaljerna?

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

Att få vara lite “i skuggan”

Son With Father And Grandparents Enjoying Christmas Meal

Jag kommer ihåg en gång när vi var i Thailand. På kvällen strosade vi utefter stranden och stannade för att köpa en sådan där fantastiskt god pannkaka från en Tuk-tuk. Det var en kvinna som stod där och gjorde dessa fantastiska skapelser med van hand. Vi handlade, åt och njöt. När vi passerat hennes tuk-tuk slängde jag en blick över axeln och då såg jag att vid hennes fötter låg hennes lilla dotter ihoprullad på en madrass och sov. Tusen tankar. Jag är ju från ”ordning och reda”-landet i norr och blev först lite chockad. Men efter en stund började jag ändra mig.

Har du någonsin haft den där känslan på din födelsedag när alla står och sjunger? Lite obehag? ”Kan de bara vara klara snart så att jag får vara med och prata igen, jag vill inte sitta här och bli tittad på…”

Funderar ibland på om det är lite så det har blivit för många barn. De är liksom i centrum hela tiden. Allt ljus på den från mamma och pappa. Jag och många med mig pratar ju mycket om att våra barn behöver vårt intresse, vår uppmärksamhet, vår tid. Dessutom kanske vi har lite dåligt samvete efter en lång dag på jobbet så vi tänder lampan och låter allt ljus lysa på barnen. Vi sätter dem på piedestalen. De får massa frågor om dagen (fast vi kanske inte ens lyssnar på svaret). De får bestämma vad vi ska äta (fast vi vill äta något annat). När vi sedan vill vara ifred en stund pockar barnen på uppmärksamhet eftersom de tror att vi bara älskar dem när allt ljus är på dem.

Men att bara få vara med, lite ”i skuggan” av sin familjs gemenskap kanske ibland är ännu mer vilsamt och lärorikt. Att få ”sugas in” i de samtal och den gemenskap som resten av familjen har. Att slippa få en massa frågor. Att själv söka sig till gemenskapens värme. ”När man är i centrum är man inte med i gemenskapen” säger Jesper Juul. Kan det vara så att den uppmärksamhet vi ger till våra barn, som är så kärleksfullt menad, ibland gör att våra barn inte är med i gemenskapen? De börjar tro att allt ljus måste lysa på dem annars är de inte älskade av oss? De söker efter bekräftelse från människor runtomkring och har svårt att vila i sig själva. Och vi vuxna förstår inte vad som hänt, vi har ju gett dem allt! Vi blir osäkra och förvirrade och vet inte vad vi ska göra.

Man skulle kunna säga att den uppmärksamhet som vi ger barnen inte automatiskt skapar kontakt och relation. Vi har ingenting för att vi tränger undan våra egna behov för att bara finnas till för barnen. Bjud istället in till gemenskaper som ni vuxna trivs i. Min gissning är att barnen dras till den gemenskapen och utan att vara medvetna om det lär sig hur det känns vara en del av en gemenskap utan att nödvändigtvis vara i centrum!

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

“- Det betyder inte att jag inte älskar dig!”

tendresse mre fille

För en liten tid sedan så kom jag hem igen efter några dagars jobbresa. Jag blev så glad när jag kom hem och fick syn på den 13-åriga sonen i köket. Jag ville kramas. Det ville inte han. Jag blev besviken. Jag kände mig sårad och det kunde jag inte dölja. Jag till och med betedde mig lite skuldbeläggande. Då tittar han på mig och säger:

– Mamma, jag vill inte kramas nu men det betyder inte att jag inte älskar dig!

Åååååå, det är så bra sagt på så många sätt!

Egentligen så handlar ju hela tonårstiden om precis det, att under en period behöva ta ut avståndet till sina föräldrar men det betyder inte att de inte älskar oss. Tänk om vi föräldrar kunde stå stadigt i att kärleken finns där hela tiden. Om jag själv kunde tänka:

”Han vill inte krama mig nu men det betyder inte att han inte älskar mig”. Om jag kunde vara så vuxen i mötet med min tonåring som kämpar med sitt eget så skulle både jag och min tonåring kunna vila i att allt är ok, att vi har en trygg grund att stå på. Då skulle vi våga ta ut svängarna mer, säga ja när vi vill, säga nej när vi behöver det.

Nu hade jag tur som fick det kloka svaret av min kille, det gjorde mig helt lugn och mitt behov av en kram byttes mot en underbar känsla av lugn och kärlek till honom. Det svaret är det ju inte säkert man får varje gång, men som sagt, vi föräldrar får säga till oss själva:

– Han vill inte krama mig (prata med mig, äta med mig) just nu men det betyder inte att han inte älskar mig! Kanske kan jag fundera lite över min egen självkänsla och mitt eget bekräftelsebehov och hur det påverkar relationen.

Och om det är så att ditt barn aldrig använder ordet ”älska” så behöver inte heller det betyda att de inte älskar. Min gissning är att det beror på att du själv är obekväm med orden ”jag älskar dig” och helt enkelt sällan använder dem.

Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!