Kanske är våra egna känslor det jobbigaste?

Headache pains

Kan det vara så att i samspel med våra barn och andra nära så är det inte den andra personens känslor som är jobbiga utan vad det skapar hos oss?

Inte nog med att vi ska orka med att vårt barn är argt, ledset, deprimerat o.s.v. Vi behöver också klara av det som det skapar hos oss själva. Om vi bara går på autopilot så brukar konflikter se likadan ut varje gång, eller t.o.m. bara bli värre och värre.

Här skulle vi behöva undersöka vilka känslor det skapar hos oss och skilja på vilka känslor som är barnets och vilka känslor som är våra egna. Då kan vi också hjälpa våra barn bättre. De blir inte hjälpta av att deras förälder också blir arg eller ledsen. Tvärtom! De slutar komma till oss om de märker att ”mamma blir bara tyst om jag pratar med henne”. Eller ”pappa blir bara ledsen om jag går till honom”. Vi behöver alltså kunna härbärgera både barnens känslor OCH våra egna. Det kräver en viss vilja till självreflektion. När obehagskänslorna kommer över oss så går det ofta lite för fort för oss att säga eller göra något. Ofta behöver vi stanna upp en liten stund och tänka efter:

  • Vad är det egentligen som händer med mig när Victor är så här ledsen?
  • Varför beter jag mig själv så barnsligt när Sara är så här arg?
  • Vad händer med mig när Josefin blir besviken?

Att fundera över dessa frågor leder i sin tur till större självkännedom. Då kanske vi kan pausa en stund (viktigt) och försöka urskilja vår egen obehagskänsla som vi ibland är så snabba att vilja få bort så att vi gör och säger saker som inte hjälper vårt barn. Det hjälper inte oss själva heller om vi bara försöker få bort våra egna obehagskänslor genom att undvika, släta över, attackera o.s.v. För vi behöver nästan aldrig agera direkt utan vinner mycket på att ta en lite paus (det kan räcka med några sekunder) och tänka:

”Hur kan jag nu stötta på bästa sätt? Jag känner ett stort obehag över Josefins besvikelse och min första impuls ät att släta över. Jag hjälper henne bättre genom att inse att obehagskänslorna är mina egna.”

Hon kanske bara behöver ge uttryck för sin besvikelse till någon som INTE rycks med i hennes egna känslor. Någon som kan lyssna in och fånga upp hennes besvikelse och prata om den, sätta ord på den, och vad som hänt utan att döma eller ge en miljon goda råd.

– Du har kämpat som sjutton och pluggat som en galning till det där provet och så fick du ett C, jag kan verkligen förstå om du är besviken?! Är du det?

Och efteråt kan vi reflektera över hur det blev. Hur påverkade jag samtalet? Vad var det som gjorde att det blev så bra/dåligt? Hur kan jag göra nästa gång?

Det är inte så lätt att gå ifrån våra mönster när det gäller dessa saker. Men om vi funderar lite över vad som händer med oss själva när andra kommer till oss med sina starka känslor så har vi chansen att utvecklas själva och bidra till andra.

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

Småpratets Storhet

kinder schauen aus dem wohnwagen

Man åker bil och småpratar lite, man lagar mat och småpratar lite, man tar en promenad och småpratar lite, man är och handlar och småpratar lite.

Men har egentligen småpratet någon funktion? Är det onödigt? Betydelsefullt?

Jessika Gedin satte i radioprogrammet ”Spanarna” för några veckor sedan ord på något som i alla fall jag tror är viktigt; Småpratets Storhet. I hennes fall menade hon på att vi kan undvika onödiga konflikter med människor, t.ex. grannar, om vi har ”grundat” med lite småprat. Så sant, så sant! Om man ger småpratet en chans så finns det dessutom en möjlighet att det utvecklar sig till något mer, kanske en ny vänskap eller en kärlek.

I relation till våra barn (och andra) tror jag småpratet har stor betydelse:

Tryggheten i småpratet.

Kunskapsöverföringen i småpratet.

Kontaktskapandet i småpratet.

Möjligheten att lära känna varandra i småpratet.

Möjligheten att lära känna sig själv i småpratet.

Överföringen av värderingar i småpratet.

Småpratet som motvikt till samhällets övriga individualisering.

Småpratet som hjälp till skapandet av sin egen identitet. (Där barnens, och vårt eget, liv på sociala medier snarare handlar om självpresentation och om att marknadsföra sig själva)

Småpratet som allmänbildning.

 Att småprata med andra, både de vi känner och inte känner, är ett klister som skapar gemenskap. Att möta glimten från andra människors ögon är dessutom ett överlevnadsvillkor. Jag tycker mig se (det gör även Jessika Gedin) att trenden är att vi småpratar mindre. Kanske kan det hjälpa att tänka på att småpratet faktiskt har stor betydelse och att vi bidrar till våra barn och andra människor genom att småprata! Så ta tillfället i akt vettja!

Vill du läsa min bloggpost om sommar och semester i familjen? Läs här!

Vi hörs igen efter sommaren!

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

 

 

Det verkar som om du är arg, är du det?

Depressed teenager with arms around his neck and hood on head

Barn/ungdomar måste få möjlighet att lära sig om sig själva och sina starka känslor. På så sätt mognar de och kan så småningom hantera ilskan på ett sätt som är socialt accepterat. Det lär vi inte våra barn och ungdomar genom att säga:

– Det där var väl ingenting att hetsa upp sig över!

Det enda vi lär dem då är att de och deras reaktioner inte är ok. Då lär de sig snarare att hysa negativa känslor för sig själva. De känner sig inte värdefulla för oss. Märkligt nog är det ofta så att när man inte känner sig värdefull för sin omgivning så skapar det ofta bara mer ilska och aggression. De flesta av oss föräldrar vill ju istället bidra till en sund självkänsla. Det är våra barns viktiga vuxna (föräldrar, mor och farföräldrar, andra viktiga vuxna) och deras feedback till barnen som lär barnen hur man kan ta sig an starka känslor som t.ex. ilska.

Tänk dig att ditt barn är jätteargt på ett av sina syskon. Smockan hänger i luften. Du vill inte att de ska börja bråka, vad säger du?

  • Jag blir så ledsen när ni håller på så där…
  • Det är inte ok att prata till varandra på det där viset!
  • Vad har jag gjort för fel eftersom ni håller på så där!
  • Du som är äldst borde väl veta bättre?!
  • Nu blir det ingen veckopeng, ni vet vad vi bestämt!

 Ingen av dessa kommentarer lär barnen någonting om sig själva, ilska eller empati. Det är snarare skuldbeläggande, självupptaget och berövar våra barn ett tillfälle att mogna i sitt känsloliv.

Om du bestämmer dig för att du vill bidra till ditt barns självkännedom nästa gång så släng bort alla gamla mönster.Försök att vara helt närvarande i stunden, töm huvudet på alla dina förväntningar om hur det ska bli, här och nu är det som gäller. Släng bort alla intervjufrågor som du brukar ställa. Kanske kan du vänligt ta ditt barn om axlarna, titta det i ögonen och säga:

  • Det verkar som om du är arg, jag skulle så gärna vilja veta vad du är så upprörd över, om du vill prata med mig om det vill säga?!

Kanske får du till ett härligt möte, kanske blir ditt barn tyst. Men nu har du visat att du är ärligt intresserad och att du tar hans/hennes ilska på allvar. Ditt barn känner sig värdefullt för dig. Det inträffar också ofta mellan oss människor att så fort vi känner oss förstådda så försvinner den starka ilskan. Om barnet pratar med dig så behöver du lyssna utan skuldbelägganden och utan en önskan om att ”korrigera” barnets beteende. Det är ur själva kvalitén på det här samtalet och de framtida liknande processerna som barnets kunskap och mognad växer fram. En annan gång kanske det handlar om besvikelse eller något annat:

  • Det verkar som om du är besviken, är du det? Vill du berätta för mig?
  • Du ser stolt ut, är du det?
  • Nu ser det ut som om du är ledsen, stämmer det?

Då speglar vi barnet, visar vårt intresse och visar att känslorna de har är en del av livet som de kan känna sig trygga med att de har och som de får hjälp med att klara av. De får bekräftelse istället för kritik när känslorna kommer.

Barnet behöver också få se sina viktiga vuxna handskas konstruktivt sinsemellan med ilska, rädsla, kärlek och glädje och lära sig av det. Och genom att tillåtas uppleva sina egna känslor i samspel med sina viktiga vuxna, och dessutom se de viktiga vuxna handskas med sina känslor så växer förmågan till empati med andra människor så småningom fram.

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

 

 

– Pappa pratar bara med mig om skolan…

 

Man talking with his son at home

Vad är det egentligen som stärker relationer mellan människor? Mellan förälder och barn? Ja, jag vet inte allt om det, men en sak är jag säker på; det behövs en hel del äkta intresse för varandra!

Mellan förälder och barn kanske det blir lite annorlunda för där är det vårt ansvar att intressera oss för våra barn. Vi kan inte förvänta oss att våra barn är särskilt intresserade av oss, vi ska bara finnas där.

Om våra barn (eller någon vän) berättar saker för oss och vi är verkligt intresserade av dem och deras liv, så kommer vi ihåg detaljer, namn på människor de pratar om, händelser från förut. Då kan vi fråga om händelser, vänner, funderingar från berättelser och samtal som vi haft. Jag vet själv hur glad jag blir när andra människor minns, frågar och återger saker som jag pratat med dem om förut. De kom ihåg vad JAG sa, vad JAG tänkte. Då känner jag mig viktigt för dem. Om jag däremot bara får samma frågor om t.ex. jobbet så tappar jag snart intresset. Jag kanske t.o.m. berättade en massa andra saker som var viktiga för mig men som personen i fråga inte alls kommer ihåg….

Många föräldrar, kanske oftast mammor, kommer ihåg de där små detaljerna; vad heter kompisarna, vilken är favorittröjan, vilken mat är det som inte är så uppskattad, vad heter lärarna och vilken lärare känner mitt barn sig trygg med, vilket schampo luktar bäst osv.

Det kan tyckas som små detaljer men när någon bryr sig om att komma ihåg sådana saker om mig så känner jag mig viktig, då stärks min självkänsla. Om jag däremot bara får frågor om vad jag gör, vad jag klarar av (hur går det i skolan? har du några läxor? hur gick det på provet?) så blir känslan en annan. Är jag viktig för dig? Eller är det bara mina resultat i skolan eller på fotbollen eller ridningen som räknas?

Vi behöver lyssna med intresse, respekt och empati och vi behöver faktiskt också komma ihåg vad våra barn och vänner berättar för oss. Annars slutar de snart berätta.

Hur är det för dig, upplever du också att det oftare är mammor som minns detaljerna?

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

Att få vara lite “i skuggan”

Son With Father And Grandparents Enjoying Christmas Meal

Jag kommer ihåg en gång när vi var i Thailand. På kvällen strosade vi utefter stranden och stannade för att köpa en sådan där fantastiskt god pannkaka från en Tuk-tuk. Det var en kvinna som stod där och gjorde dessa fantastiska skapelser med van hand. Vi handlade, åt och njöt. När vi passerat hennes tuk-tuk slängde jag en blick över axeln och då såg jag att vid hennes fötter låg hennes lilla dotter ihoprullad på en madrass och sov. Tusen tankar. Jag är ju från ”ordning och reda”-landet i norr och blev först lite chockad. Men efter en stund började jag ändra mig.

Har du någonsin haft den där känslan på din födelsedag när alla står och sjunger? Lite obehag? ”Kan de bara vara klara snart så att jag får vara med och prata igen, jag vill inte sitta här och bli tittad på…”

Funderar ibland på om det är lite så det har blivit för många barn. De är liksom i centrum hela tiden. Allt ljus på den från mamma och pappa. Jag och många med mig pratar ju mycket om att våra barn behöver vårt intresse, vår uppmärksamhet, vår tid. Dessutom kanske vi har lite dåligt samvete efter en lång dag på jobbet så vi tänder lampan och låter allt ljus lysa på barnen. Vi sätter dem på piedestalen. De får massa frågor om dagen (fast vi kanske inte ens lyssnar på svaret). De får bestämma vad vi ska äta (fast vi vill äta något annat). När vi sedan vill vara ifred en stund pockar barnen på uppmärksamhet eftersom de tror att vi bara älskar dem när allt ljus är på dem.

Men att bara få vara med, lite ”i skuggan” av sin familjs gemenskap kanske ibland är ännu mer vilsamt och lärorikt. Att få ”sugas in” i de samtal och den gemenskap som resten av familjen har. Att slippa få en massa frågor. Att själv söka sig till gemenskapens värme. ”När man är i centrum är man inte med i gemenskapen” säger Jesper Juul. Kan det vara så att den uppmärksamhet vi ger till våra barn, som är så kärleksfullt menad, ibland gör att våra barn inte är med i gemenskapen? De börjar tro att allt ljus måste lysa på dem annars är de inte älskade av oss? De söker efter bekräftelse från människor runtomkring och har svårt att vila i sig själva. Och vi vuxna förstår inte vad som hänt, vi har ju gett dem allt! Vi blir osäkra och förvirrade och vet inte vad vi ska göra.

Man skulle kunna säga att den uppmärksamhet som vi ger barnen inte automatiskt skapar kontakt och relation. Vi har ingenting för att vi tränger undan våra egna behov för att bara finnas till för barnen. Bjud istället in till gemenskaper som ni vuxna trivs i. Min gissning är att barnen dras till den gemenskapen och utan att vara medvetna om det lär sig hur det känns vara en del av en gemenskap utan att nödvändigtvis vara i centrum!

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

“- Det betyder inte att jag inte älskar dig!”

tendresse mre fille

För en liten tid sedan så kom jag hem igen efter några dagars jobbresa. Jag blev så glad när jag kom hem och fick syn på den 13-åriga sonen i köket. Jag ville kramas. Det ville inte han. Jag blev besviken. Jag kände mig sårad och det kunde jag inte dölja. Jag till och med betedde mig lite skuldbeläggande. Då tittar han på mig och säger:

– Mamma, jag vill inte kramas nu men det betyder inte att jag inte älskar dig!

Åååååå, det är så bra sagt på så många sätt!

Egentligen så handlar ju hela tonårstiden om precis det, att under en period behöva ta ut avståndet till sina föräldrar men det betyder inte att de inte älskar oss. Tänk om vi föräldrar kunde stå stadigt i att kärleken finns där hela tiden. Om jag själv kunde tänka:

”Han vill inte krama mig nu men det betyder inte att han inte älskar mig”. Om jag kunde vara så vuxen i mötet med min tonåring som kämpar med sitt eget så skulle både jag och min tonåring kunna vila i att allt är ok, att vi har en trygg grund att stå på. Då skulle vi våga ta ut svängarna mer, säga ja när vi vill, säga nej när vi behöver det.

Nu hade jag tur som fick det kloka svaret av min kille, det gjorde mig helt lugn och mitt behov av en kram byttes mot en underbar känsla av lugn och kärlek till honom. Det svaret är det ju inte säkert man får varje gång, men som sagt, vi föräldrar får säga till oss själva:

– Han vill inte krama mig (prata med mig, äta med mig) just nu men det betyder inte att han inte älskar mig! Kanske kan jag fundera lite över min egen självkänsla och mitt eget bekräftelsebehov och hur det påverkar relationen.

Och om det är så att ditt barn aldrig använder ordet ”älska” så behöver inte heller det betyda att de inte älskar. Min gissning är att det beror på att du själv är obekväm med orden ”jag älskar dig” och helt enkelt sällan använder dem.

Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

Skolstart och sommarslut

file7071266529091

Hej igen! Ja, oavsett vad man tycker om att sommaren börjar närma sig slutet så är det i alla fall så det är. Semestern kanske har varit helt underbar, en stor besvikelse eller någonting däremellan. Vi föräldrar kanske funderar över om vi befinner oss på rätt ställe i livet, om vi skulle vilja byta jobb, flytta, skilja oss, ja, vad vet jag. Samtidigt behöver vi på något sätt komma in i våra rutiner igen. Vissa tycker det är skönt, andra tycker det är jobbigt. Vissa barn längtar efter att få komma tillbaka till skolan, kompisar och rutiner igen, andra fasar för skolstarten av olika orsaker. Oavsett så kan själva övergången kan vara förknippad med en del konflikter.

Vad kan vi föräldrar göra för att underlätta?

Ett sätt kan vara att berätta vad vi själva funderar över istället för att börja med att ställa en massa frågor eller bara ”bestämma”, när vi visar våra barn vad vi funderar över så brukar det öppna för att de funderar tillsammans med oss och det är stort tycker jag! Då kan vi få veta vad som rör sig i deras inre, då kan vi få reda på hur vi kan stötta på bästa sätt! Kanske är du vanligtvis är en ganska kontrollerande förälder? Som tycker om att se till att allt blir gjort ordentligt, på ditt sätt och vid rätt tidpunkt? Då kanske det är dags att släppa taget och säga någonting i stil med:

– För mig är det med blandade känslor jag går till jobbet i morgon, det känns både kul och lite jobbigt. Hur känns det för dig att börja skolan i morgon? Är det något speciellt du ser fram emot eller kanske något speciellt som du är nervös för?

– Är det något jag kan göra för dig nu när allt drar igång?

Om ditt barn/tonåring säger att han inte behöver din hjälp i samband med skolstarten så ta ett steg bakåt och våga lita på att så är fallet. Syna dig själv, vågar du lita på det? Eller har du en massa tankar om att det kommer gå åt skogen med att komma upp på morgonen? Att komma i tid? Att komma ihåg saker som ska göras? Går din korrigeringsreflex igång? Det knepiga är att sådan tankar ofta lyser igenom och blir självuppfyllande. Vi kan spela lite teater men det mesta brukar lysa igenom. Det är ungefär som när vi ber vårt barn om hjälp med datorn och de himlar med ögonen och låter oss förstå att vi ALDRIG kommer att fatta hur man gör med en dator, de låter oss inte ens sköta tangentbordet själva. Då blir det lätt konflikter och inte lär vi oss speciellt mycket. Tänk om de istället skulle säga:

– Det här fixar du, Mamma! Jag sitter här om du behöver hjälp, säg bara till!

Jajamensan, det fixar vi ju då! Och gör vi inte det så känner vi oss i alla fall glada för att vår son/dotter trodde att vi skulle klara det. Våra barn fungerar på samma sätt som oss. Vi behöver försöka tro att de kan. Tillit till att de kan.

Är du vanligtvis en ganska passiv förälder? Som aldrig frågar utan låter dina barn klara allting själva. Som inte orkar eller inte vill eller inte tror att du behöver lägga dig i deras liv? Inte tror att de behöver dig? På sätt och vis kan det vara sant att de inte behöver oss så mycket rent praktiskt när de börjar bli stora men vår roll som en vuxen som finns i närheten och bryr oss om är precis lika stor som den alltid varit. Våra tonåringar behöver vårt stöd. De behöver oss som bollplank. De behöver en vuxen människa med livserfarenhet som de kan byta tankar med. De behöver en förälder som är intresserad av dem och deras liv. Det tror jag att alla människor gör.

Och om det finns klagomål från barnets eller er sida på lärare eller andra vuxna som jobbar i skolan/förskolan så är det viktigt att handskas med det på ett konstruktivt sätt. Om barnen är lite yngre kan det vara både förvirrande och konstigt att höra sina föräldrar prata illa om någon som de tillbringar hela sina dagar med och kanske faktiskt tycker mycket om. För barnen är det viktigt att vi viktiga vuxna runt barnen kan handskas konstruktivt med våra konflikter och olika åsikter. De vill vara lojala med alla ”sina” viktiga vuxna och det kan bli jobbigt när vi pratar illa om pedagoger och lärare. Säg då hellre till ditt barn:

– Nu tycker jag och din fröken olika så jag tror jag ska prata med henne om det!

Helt enkelt visa att vi vuxna kan prata med varandra för att försöka hitta lösningar. Att visa våra barn är vi försöker förhålla oss villkorslöst konstruktiva till problem som dyker upp människor emellan. Det är så våra barn lär sig om hur vuxna löser på problem och hur de själva kommer att lösa problem i framtiden. Detta är ännu viktigare i dessa tider av flöden på sociala medier där vi mer och mer vänjer oss vid att prata om andra och inte direkt till den det berör.

Kanske säger din tonåring att hon inte behöver din hjälp i samband med skolstarten men då har du bjudit in. Kanalen är liksom öppen och det blir lättare att ta upp tråden i framtiden. Det kommer tillfällen när du behövs och då har du bjudit in. Fortsätt alltid att bjuda in till riktiga, viktiga samtal!

Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!