Att få vara lite “i skuggan”

Son With Father And Grandparents Enjoying Christmas Meal

Jag kommer ihåg en gång när vi var i Thailand. På kvällen strosade vi utefter stranden och stannade för att köpa en sådan där fantastiskt god pannkaka från en Tuk-tuk. Det var en kvinna som stod där och gjorde dessa fantastiska skapelser med van hand. Vi handlade, åt och njöt. När vi passerat hennes tuk-tuk slängde jag en blick över axeln och då såg jag att vid hennes fötter låg hennes lilla dotter ihoprullad på en madrass och sov. Tusen tankar. Jag är ju från ”ordning och reda”-landet i norr och blev först lite chockad. Men efter en stund började jag ändra mig.

Har du någonsin haft den där känslan på din födelsedag när alla står och sjunger? Lite obehag? ”Kan de bara vara klara snart så att jag får vara med och prata igen, jag vill inte sitta här och bli tittad på…”

Funderar ibland på om det är lite så det har blivit för många barn. De är liksom i centrum hela tiden. Allt ljus på den från mamma och pappa. Jag och många med mig pratar ju mycket om att våra barn behöver vårt intresse, vår uppmärksamhet, vår tid. Dessutom kanske vi har lite dåligt samvete efter en lång dag på jobbet så vi tänder lampan och låter allt ljus lysa på barnen. Vi sätter dem på piedestalen. De får massa frågor om dagen (fast vi kanske inte ens lyssnar på svaret). De får bestämma vad vi ska äta (fast vi vill äta något annat). När vi sedan vill vara ifred en stund pockar barnen på uppmärksamhet eftersom de tror att vi bara älskar dem när allt ljus är på dem.

Men att bara få vara med, lite ”i skuggan” av sin familjs gemenskap kanske ibland är ännu mer vilsamt och lärorikt. Att få ”sugas in” i de samtal och den gemenskap som resten av familjen har. Att slippa få en massa frågor. Att själv söka sig till gemenskapens värme. ”När man är i centrum är man inte med i gemenskapen” säger Jesper Juul. Kan det vara så att den uppmärksamhet vi ger till våra barn, som är så kärleksfullt menad, ibland gör att våra barn inte är med i gemenskapen? De börjar tro att allt ljus måste lysa på dem annars är de inte älskade av oss? De söker efter bekräftelse från människor runtomkring och har svårt att vila i sig själva. Och vi vuxna förstår inte vad som hänt, vi har ju gett dem allt! Vi blir osäkra och förvirrade och vet inte vad vi ska göra.

Man skulle kunna säga att den uppmärksamhet som vi ger barnen inte automatiskt skapar kontakt och relation. Vi har ingenting för att vi tränger undan våra egna behov för att bara finnas till för barnen. Bjud istället in till gemenskaper som ni vuxna trivs i. Min gissning är att barnen dras till den gemenskapen och utan att vara medvetna om det lär sig hur det känns vara en del av en gemenskap utan att nödvändigtvis vara i centrum!

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

“- Det betyder inte att jag inte älskar dig!”

tendresse mre fille

För en liten tid sedan så kom jag hem igen efter några dagars jobbresa. Jag blev så glad när jag kom hem och fick syn på den 13-åriga sonen i köket. Jag ville kramas. Det ville inte han. Jag blev besviken. Jag kände mig sårad och det kunde jag inte dölja. Jag till och med betedde mig lite skuldbeläggande. Då tittar han på mig och säger:

– Mamma, jag vill inte kramas nu men det betyder inte att jag inte älskar dig!

Åååååå, det är så bra sagt på så många sätt!

Egentligen så handlar ju hela tonårstiden om precis det, att under en period behöva ta ut avståndet till sina föräldrar men det betyder inte att de inte älskar oss. Tänk om vi föräldrar kunde stå stadigt i att kärleken finns där hela tiden. Om jag själv kunde tänka:

”Han vill inte krama mig nu men det betyder inte att han inte älskar mig”. Om jag kunde vara så vuxen i mötet med min tonåring som kämpar med sitt eget så skulle både jag och min tonåring kunna vila i att allt är ok, att vi har en trygg grund att stå på. Då skulle vi våga ta ut svängarna mer, säga ja när vi vill, säga nej när vi behöver det.

Nu hade jag tur som fick det kloka svaret av min kille, det gjorde mig helt lugn och mitt behov av en kram byttes mot en underbar känsla av lugn och kärlek till honom. Det svaret är det ju inte säkert man får varje gång, men som sagt, vi föräldrar får säga till oss själva:

– Han vill inte krama mig (prata med mig, äta med mig) just nu men det betyder inte att han inte älskar mig! Kanske kan jag fundera lite över min egen självkänsla och mitt eget bekräftelsebehov och hur det påverkar relationen.

Och om det är så att ditt barn aldrig använder ordet ”älska” så behöver inte heller det betyda att de inte älskar. Min gissning är att det beror på att du själv är obekväm med orden ”jag älskar dig” och helt enkelt sällan använder dem.

Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

Skolstart och sommarslut

file7071266529091

Hej igen! Ja, oavsett vad man tycker om att sommaren börjar närma sig slutet så är det i alla fall så det är. Semestern kanske har varit helt underbar, en stor besvikelse eller någonting däremellan. Vi föräldrar kanske funderar över om vi befinner oss på rätt ställe i livet, om vi skulle vilja byta jobb, flytta, skilja oss, ja, vad vet jag. Samtidigt behöver vi på något sätt komma in i våra rutiner igen. Vissa tycker det är skönt, andra tycker det är jobbigt. Vissa barn längtar efter att få komma tillbaka till skolan, kompisar och rutiner igen, andra fasar för skolstarten av olika orsaker. Oavsett så kan själva övergången kan vara förknippad med en del konflikter.

Vad kan vi föräldrar göra för att underlätta?

Ett sätt kan vara att berätta vad vi själva funderar över istället för att börja med att ställa en massa frågor eller bara ”bestämma”, när vi visar våra barn vad vi funderar över så brukar det öppna för att de funderar tillsammans med oss och det är stort tycker jag! Då kan vi få veta vad som rör sig i deras inre, då kan vi få reda på hur vi kan stötta på bästa sätt! Kanske är du vanligtvis är en ganska kontrollerande förälder? Som tycker om att se till att allt blir gjort ordentligt, på ditt sätt och vid rätt tidpunkt? Då kanske det är dags att släppa taget och säga någonting i stil med:

– För mig är det med blandade känslor jag går till jobbet i morgon, det känns både kul och lite jobbigt. Hur känns det för dig att börja skolan i morgon? Är det något speciellt du ser fram emot eller kanske något speciellt som du är nervös för?

– Är det något jag kan göra för dig nu när allt drar igång?

Om ditt barn/tonåring säger att han inte behöver din hjälp i samband med skolstarten så ta ett steg bakåt och våga lita på att så är fallet. Syna dig själv, vågar du lita på det? Eller har du en massa tankar om att det kommer gå åt skogen med att komma upp på morgonen? Att komma i tid? Att komma ihåg saker som ska göras? Går din korrigeringsreflex igång? Det knepiga är att sådan tankar ofta lyser igenom och blir självuppfyllande. Vi kan spela lite teater men det mesta brukar lysa igenom. Det är ungefär som när vi ber vårt barn om hjälp med datorn och de himlar med ögonen och låter oss förstå att vi ALDRIG kommer att fatta hur man gör med en dator, de låter oss inte ens sköta tangentbordet själva. Då blir det lätt konflikter och inte lär vi oss speciellt mycket. Tänk om de istället skulle säga:

– Det här fixar du, Mamma! Jag sitter här om du behöver hjälp, säg bara till!

Jajamensan, det fixar vi ju då! Och gör vi inte det så känner vi oss i alla fall glada för att vår son/dotter trodde att vi skulle klara det. Våra barn fungerar på samma sätt som oss. Vi behöver försöka tro att de kan. Tillit till att de kan.

Är du vanligtvis en ganska passiv förälder? Som aldrig frågar utan låter dina barn klara allting själva. Som inte orkar eller inte vill eller inte tror att du behöver lägga dig i deras liv? Inte tror att de behöver dig? På sätt och vis kan det vara sant att de inte behöver oss så mycket rent praktiskt när de börjar bli stora men vår roll som en vuxen som finns i närheten och bryr oss om är precis lika stor som den alltid varit. Våra tonåringar behöver vårt stöd. De behöver oss som bollplank. De behöver en vuxen människa med livserfarenhet som de kan byta tankar med. De behöver en förälder som är intresserad av dem och deras liv. Det tror jag att alla människor gör.

Och om det finns klagomål från barnets eller er sida på lärare eller andra vuxna som jobbar i skolan/förskolan så är det viktigt att handskas med det på ett konstruktivt sätt. Om barnen är lite yngre kan det vara både förvirrande och konstigt att höra sina föräldrar prata illa om någon som de tillbringar hela sina dagar med och kanske faktiskt tycker mycket om. För barnen är det viktigt att vi viktiga vuxna runt barnen kan handskas konstruktivt med våra konflikter och olika åsikter. De vill vara lojala med alla ”sina” viktiga vuxna och det kan bli jobbigt när vi pratar illa om pedagoger och lärare. Säg då hellre till ditt barn:

– Nu tycker jag och din fröken olika så jag tror jag ska prata med henne om det!

Helt enkelt visa att vi vuxna kan prata med varandra för att försöka hitta lösningar. Att visa våra barn är vi försöker förhålla oss villkorslöst konstruktiva till problem som dyker upp människor emellan. Det är så våra barn lär sig om hur vuxna löser på problem och hur de själva kommer att lösa problem i framtiden. Detta är ännu viktigare i dessa tider av flöden på sociala medier där vi mer och mer vänjer oss vid att prata om andra och inte direkt till den det berör.

Kanske säger din tonåring att hon inte behöver din hjälp i samband med skolstarten men då har du bjudit in. Kanalen är liksom öppen och det blir lättare att ta upp tråden i framtiden. Det kommer tillfällen när du behövs och då har du bjudit in. Fortsätt alltid att bjuda in till riktiga, viktiga samtal!

Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

Sommarlov och semester för familjen! Underbart eller påfrestande?

dog on hammock

Nu har alla barn haft skolavslutning. Barnen går på sommarlov men oftast är det några veckor kvar tills vi föräldrar börjar vår ledighet. Vi har ofta en tanke om att våra barn ska vilja göra ungefär det vi skulle vilja göra på vår lediga tid. Utnyttja det underbara vädret, ta en LAGOM lång sovmorgon osv. Redan här så kan det börja bli jobbigt i familjen, kanske främst i tonårsfamiljen.

Våra egna (omedvetna) förväntningar på vad barnen ska göra (och inte göra) krockar ofta med verkligheten. Våra barn kanske inte alls har samma uppfattning om hur sommaren ska disponeras, de kanske bara vill träffa sina kompisar och vill inte alls följa med till landet eller någon annanstans. Som förälder börjar man kanske känna hur irritationen kliar någonstans i mellangärdet. Å, det som skulle bli så mysigt med sommar…

Hur kan man tänka? Hur kan man göra för att ”få till det”?

Vi behöver försöka släppa taget om vår egen bild av den ”perfekta familjen” och den perfekta semestern. Så länge vi försöker uppfylla den bilden är sannolikheten att vi ”misslyckas” stor. Dessutom blir vi vuxna ofta ganska odrägliga när vi försöker leva upp till den bilden. Det finns inga perfekta familjer!

Det är också bra om du själv funderar ut vad du tycker är viktigt på semestern, vad du har behov av, vad du vill göra. Om du har en partner kan ni sedan diskutera tillsammans vad som är viktigt för er på semestern. Sedan är det bra att knacka på barnens/tonåringens dörr och fråga:

Jag vill prata med dig om en sak, när har du tid? (Wow, tänker tonåringen, mamma/pappa pratar till mig som till en vuxen!)

– Jag skulle vilja att du funderar över sommarlovet, vad vill du göra? Du kan väl fundera lite på det så kan vi ta en stund i morgon och snacka igenom hur vi ska göra. Ok?

– Ok!

Så där lätt går det aldrig kanske du tänker nu. Men förvånansvärt ofta går det så lätt om vi verkligen menar det vi säger. Att vi faktiskt VILL veta deras tankar om lovet. Att vi faktiskt VILL veta hur de har tänkt sig den perfekta sommaren. Och att vi tänker lyssna och försöka komma fram till en lösning.

Kanske ser föräldrarnas önskelista ut så ungefär så här:

– jag vill läsa böcker.

– Jag vill äta gott.

– Jag vill att vi äter tillsammans så ofta det går.

– Jag vill att alla har gått upp och ätit frukost före 10.30.

– Jag vill att vi alla hjälps åt med matlagningen.

– Jag vill att vi är på landet två veckor.

– Jag vill att vi alla tillsammans besöker farmor och farfar en helg.

Kanske ser tonåringens önskelista ut ungefär så här:

– Jag vill sova länge.

– Jag vill hänga med kompisar.

– Jag vill softa framför datorn.

Sedan kan alla inblandade samlas och diskutera förväntningar, planer och behov inför den gemensamma ledigheten. Gör gärna något mysigt av den pratstunden, kanske fika lite? Den här typen av samtal för att reda ut förväntningar och behov inför ledigheter (eller andra händelser) är minst lika viktig i bonusfamiljen. Samtalet kan se ut ungefär så här:

– Det här är viktigt för mig, vad tänker ni om det?

– Vilka förväntningar och planer har vi alla inför sommaren?

Alla får berätta precis vad de tycker och tänker. Här gäller det för oss vuxna att lyssna ordentligt och inte avbryta. Om vi kan ta det lugnt och lyssna så brukar det kunna lösa sig.

– Jag hör att du säger att du inte vill åka med till landet. Är det för att du vill träffa kompisar? Kan vi lösa det på annat sätt? Victor kan gärna följa med till landet! Du kan ta med flera kompisar. Då vill jag bara att vi alla hjälps åt med det som behöver göras. Vi skulle också kunna åka hem lite tidigare, vilken dag var det som var viktig för dig att vara hemma?

Försök att komma överens om något ni alla kan leva med. Detta kan behöva uppdateras och “omförhandlas” under sommaren. Vi tror ofta att saker vi kommit överens om i familjen sedan ska fungera i tid och evighet men ofta kan vi behöva sätta oss ner igen och fortsätta.

Vi får heller inte glömma bort att sommarlovet ju också är världens chans att njuta av våra barn och tonåringar. Här kanske vi äntligen har lite tid tillsammans. Ibland kan det kännas tungt men våra tonåringar vill ha kontakt med oss föräldrar. Kanske framförallt när vi kan plocka fram vår avslappnade, glada, semesterlediga sida. Att göra saker tillsammans som vi tycker är roligt kan vara som balsam för relationen. Ett bra sätt kan vara att fråga din tonåring om du kan få lära henne/honom något han/hon inte kan: lägga patiens, steka ägg, spela kort, koka saft, spela badminton, hugga ved, ro. Låt dem lära dig något du inte kan: åka longboard, spela trummor, använda ritprogram, spela volleyboll, vad vet jag!

Hitta stunder där ni har kul ihop och kom ihåg att njuta av ditt barn/tonåring, ta vara på de små stunderna!

Ha en skön sommar! Jag återkommer i början på september.

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till höger på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

Skärmfri söndag

Vintage TV on the isolated white background

Skärmfri söndag. Söndagsmorgonen blir lite trög, 12-åringen har svårt att veta vad han ska göra. Jag bär ut två stolar i solen, vi lindar in oss i var sin filt. Blir för kallt, vi går in. Han går till grannen och lånar boken ”Sagan om ringen”. Kul, tänker jag!! Han kommer nästan igenom prologen, då kommer han på att han fick presentkort på bio i födelsedagspresent och vill bjuda storebror på bio.

Här någonstans börjar hans rastlöshet släppa och humöret bli bättre, vi tar en promenad till ICA för han kommer på att han vill göra eget ingefärsté. Vi handlar pyttipanna också. Han steker, jag gör te, det blir gott. Dags att åka på bio med storebror, tänk att ha en storebror med körkort, de kan åka alldeles själva!! Kommer hem, glad, filmen var bra och den går bara att prata med storebror om för jag och pappa fattar verkligen ingenting. Vi skalar potatis och morötter och gör världens bästa soppa till middag. Mysigt är det!

Jag, han och hans pappa hamnar framför Tv:n för att se mästarnas mästare, han vet inte vem någon är och frågar om allt. Jag sitter och funderar över om Tv:n är en skärm och varför jag tycker det är OK att vi tittar på TV. Kommer fram till att jag tycker det är OK därför att jag får vara tillsammans med honom, ologiskt, javisst. Han pratar nästan hela tiden (min man blir irriterad och jag blir full i skratt) och det blir plötsligt tydligt varför det är “bra” när barnen sitter framför datorn, då får man ju vara ifred själv! Fast jag älskar att det plötsligt känns och märks att vi har barn i huset. När han lägger sig så gnuggar vi näsa och lyckan sprider sig i min kropp, även på måndagsmorgonen finns känslan kvar. Han vill att jag följer med ut i hallen och säger hej.

Det var värt det, att ta den första timmen av motstånd den skärmfria dagen!

Jag gör ett inlägg ungefär en gång i månaden, vill du få inlägget i din mailbox? Fyll i så fall i din maladress till höger på sidan “följ bloggen via e-post”. Dela gärna vidare på Facebook genom att använda Facebookikonen nedan, vi hörs! Tack!

Jag vill vara med dig!

Boy using computer at home, playing game

Tänk dig att sonen eller dottern har suttit framför datorn ett bra tag. Något skaver i dig. Då är det lätt att hamna i moraltankar som vi sedan stjälper över vårt barn:

Nä, nu får du väl ändå stänga av!

Vet du hur länge du har suttit framför datorn!!

Har du inget annat att göra än att sitta där?!

Nu får du faktiskt hitta på något annat!

Jag tror du kan tänka dig ungefär hur resten av ”samtalet” kommer att bli; surt, anklagande. För vem känner inte omedvetet ett behov av att försvara sig och sitt egenvärde mot sådana anklagelser? Och då händer antagligen precis motsatsen till det vi innerst inne ville åstadkomma, nämligen lite kontakt och närhet!

Om vi kan pausa lite innan vi öppnar munnen och tänka till lite:

Vad är det jag vill?

Vad kommer troligtvis att hända om jag säger som jag brukar?

Hur kan jag prova att säga idag?

Att helt enkelt reflektera lite över vad vi vill ska hända när vi pratar med vårt barn.

Om det du vill är att träffa din älskade unge lite, att du saknar din son eller dotter så tala istället om vad du vill, hur du känner.

Känn efter hur det känns i dig innan du börjar prata; har du kunnat lägga bort det lilla stinget av skuldbeläggande? Klarar du av att inte vara det minsta anklagande? Kan du hitta något varmt ställe i dig själv att prata utifrån?

Då kan du säga:

Jag vill vara med dig en stund!

Jag längtar efter dig, jag vill göra något tillsammans med dig!

Då tar vi vårt ansvar och visar vilka vi är, vad vi vill. Chansen att vi lyckas stärka relationen till vårt barn ökar avsevärt.

Vad ni sedan kan göra tillsammans det vet bara du, spela kort, baka pizza, ta en promenad. Och kanske, om du vill, så kan ni göra det till bara er återkommande stund som får stor betydelse för er relation!

Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”.Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!

Konflikter…

Konflikter…

einsamer junger Mann

Det finns många varianter av hur vi människor beter oss i konflikter; den som helst drar sig undan, den som kastar sig in i konflikten med liv och lust, den som hämtar hjälp och vill ha medhåll av någon annan, den som blir självanklagande och bara vill gråta o.s.v.
Det blir konflikter mellan människor eftersom vi är beroende av varandra och försöker samarbeta, både som familj, på jobbet och i samhället i stort. Ibland krockar åsikter och behov och de starka känslorna kommer. Konflikter får sitt allvar just genom att de problem som uppstår väcker så starka känslor hos de inblandade. På sätt och vis kan man ju säga att det är härligt eftersom det betyder att människorna som är inblandade strider för sina intressen och behov. Det som är viktigt när konflikter kommer är hur vi gör i konflikten, framförallt som förälder eftersom vårt sätt att lösa konflikter får så stor betydelse för barnens sätt att se på sig själva och omvärlden. Barnen är beroende av hur vi gör i konflikter, de lär sig ju av oss!
Konflikter kan ha olika hög energinivå, ibland drabbar vi samman så det smäller om det men det vanligaste kanske är när vi försöker släta över och inte prata om det som egentligen sker emellan oss. Om det ska komma något positivt ur konflikter behöver vi vara lite modiga och tränga under ytan tillsammans och prata om vad som egentligen händer. Vilka behov är det som vi har i den här konflikten du och jag? Hur skulle vi kunna gjort så det hade blivit bättre än det blev nu?
Det finns en tendens bland oss som tycker konflikter är obehagliga att hålla energinivån låg i konflikterna, det gör att vi kan hålla obehagskänslorna på en kontrollerad nivå. Ibland kan det behövas att vi “släpper på ” och ökar energin och därmed ökar även obehagskänslorna, för då infinner sig ett engagemang för att göra något åt den pågående “lågenergikonflikten”. Här fungerar vi människor olika; de finns också dem som oftast går på “högenergikonflikt” och på så sätt skapar mycket turbulens omkring sig, ofta så mycket turbulens att det blir svårt att fokusera på vad problemet egentligen är.
Själva är vi ofta fast i egna konfliktmönster som vi kanske inte ens är medvetna om. På något vis så tror vi att vuxna människor ska bete sig vuxet men så är det ju inte alltid, vi blir ju oftast inte mindre barnsliga när vi blir vuxna, vi råkar bara ha blivit vuxna också!
Som förälder blir det kanske extra viktigt att vi är villiga att vara lite självreflekterande när konflikterna kommer. Jag menar inte att vi ska göra det i syfte att konflikter inte ska uppstå, utan för att vi ska ta ansvar både för oss själva och våra barn (partner, familj, svärmor) i konflikterna. Beroende på vad och hur vi gör kan det bli otäckt och destruktivt eller så kan det småningom mynna ut i att vi efteråt kan se att vi faktiskt har lärt oss något även om det var en krokig väg dit. Familjen (oavsett vilken sammansättning den har) är en grund för konflikter eftersom vi lever tajt, är beroende av varandra och försöker samarbeta med varandra. Jag tror inte alls att barn far illa av det om vi som föräldrar har funderat lite över hur vi själva beter oss i konflikten. Tvärtom, en strävan efter harmoni i alla lägen kan leda till det motsatta, att barnen blir frustrerade och utåtagerande (eller tysta), precis det som vi inte ville!
Vad behöver vi göra då? Ofta kan vi behöva lite reflektionsavstånd och distans till konflikterna för att lära oss mer och upptäcka möjliga vägar att ta nästa gång.
Vi kan fundera lite över hur konflikter löstes i vår ursprungsfamilj.
Vad har jag med mig som är bra när det gäller att lösa konflikter och vad har jag med mig som jag skulle behöva jobba med?
Hamnar jag lätt i att skuldbelägga andra eller klarar jag av att prata utifrån mig själv och hur jag vill ha det?
Utifrån den kunskap jag har om mig själv och t.ex. min dotter, hur skulle jag kunna göra nästa gång för att det ska bli så bra som möjligt? Hur kan jag tänka? Vad kan jag göra?
Hur kan jag prata? Hur kan jag lyssna? Vilket är mitt ansvar i den här konflikten?
Kanske behöver jag få syn på saker som jag har “bestämt” mig för:
Hon kommer aldrig att vilja prata med mig!
Jag vet att hon kommer bli arg!
Hon är alltid så negativ!
Det går inte att prata med henne, hon är så envis!
Det tenderar ju att bli så som vi förväntar oss och ”vet” att det ska bli…
När vi funderat lite över vårt eget beteende i konflikter med t.ex. våra barn så är chansen större att vi kan agera mer ändamålsenligt nästa gång. Vi kanske har fått syn på att vi ofta har ett större behov av att försvara oss och få rätt i en konflikt än att verkligen lösa de problem vi står inför, då kan det vara en utmaning att nästa gång ha en tanke om att kunna lägga viljan att ”få rätt” åt sidan och lägga märke till vad som händer då! Vi kanske får syn på att vi inte lyssnar längre när vi är upprörda utan bara ”kör på”. Det kan också vara bra att lägga märke till om samma konflikt upprepar sig med jämna mellanrum, då kan det vara bra att försöka se konflikten i ett lite större perspektiv, vad är det här handlar om egentligen? Varför fastnar vi alltid här? Kan det vara så att min dotter har börjat söka sin egen självständighet och jag har inte ”hängt med”? Är det därför vi tjafsar så mycket om detaljer? Vore det bättre om jag pratade med henne när vi INTE är arga och pratar om vad det är som händer emellan oss just nu? Att smida medan järnet är KALLT.
. Starka känslor är inte negativa i sig, tvärtom kan det vara dem som gör att vi tar tag i en situation och löser problem. Det som kan bli tokigt är om vi använder våra starka känslor på ett maktfullkomligt sätt t.ex. mot våra barn. Känslorna kommer när vi känner oss, rädda, orolig, hotade. Ofta har vi omedvetet tolkat in saker som hänt tidigare i liknande situationer och som “får igång” oss. Att känna stark ilska i sig är inte ett problem, om vi lyckas undvika alla fallgropar av maktutövning, beskyllningar, skuldbeläggande, o.s.v. så infinner sig ofta en känsla av att “ha rensat luften” och som följd av det en större närhet efter en konflikt. Lågenergikonflikten som legat och puttrat emellan oss en längre tid kanske i alla fall tillfälligt är borta och vi kan tänka:
– Å, vad skönt det är när vi pratar med varandra på det här sättet, det ska vi alltid göra!
Snart kanske vi upptäcker att vi har hamnat i samma läge igen men då med ett annat ingångsläge, för varje gång vi kan ta oss ur en konflikt på ett lite mer konstruktivt sätt så stärks alla inblandade. Det finns mycket att säga om konflikter men bara genom att vi börjar reflektera över hur vi själva beter oss och hur vi kan ta vårt ansvar i konflikter så är mycket vunnet.

Man kämpar med växlande framgång men aldrig förgäves…

Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”.Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!

Att lyssna; betydelsefullt men inte alltid så lätt!

Mother talking with son. Children upbringing.

Jag tänker att de allra flesta av oss nog ändå tycker att vi lyssnar när andra pratar. I alla fall hör vi vad de säger. Men kruxet är att vi ofta är så upptagna av oss själva att vi sällan lyssnar ordentligt. För medan den andre pratar så håller vi på att förbereda och tänka ut det där otroligt smarta, välformulerade som ska göra att den andra människan blir imponerad och förstår hur smarta, erfarna och pålästa vi är. Vi bara väntar på att det ska bli vår tur eller i värsta fall gör vi inte ens det utan avbryter den vi samtalar med för att få briljera.

Det motsägelsefulla är att när vi är så där uppfyllda av allt smart och fantastiskt vi ska säga till andra så gör vi det i syfte att bli omtyckta men effekten blir ofta den motsatta. Personen vi pratar med känner sig inte sedd. Det “händer” ingenting i ett sådant samtal. Vi upplever en tomhetskänsla efteråt.

Om vi har en tanke om att vi vill lära känna andra, att ha en nära kontakt med en annan människa, att stötta andra i sin problemlösning och sin förståelse av sig själva så finns det andra vägar. Det börjar alltid med lyssnandet. Utan att tänka på åt vilket håll vi vill att samtalet ska ta vägen. Utan att ha med våra förutfattade meningar om personen vi pratar med. Utan att redan ha den där skitsmarta lösningen eller kommentaren på tungan. Vi tror att vi hjälper bäst genom att komma med bra och handfasta lösningar på t.ex. våra barns problem. Men oftast är det så att ju mer vi bryter in i samtalet med våra idéer och lösningar desto tystare blir våra barn och utan att vi märker det har de lämnat samtalet på det ena eller andra sättet. Då missar vi chansen till många saker.

Det kan hända mer än vi tror om vi försöker lyssna mer än vi brukar:

Vi kan skapa oss en bild av vad som rör sig i huvudet på våra barn just nu.

När vi låter barnen prata färdigt så brukar de ofta ha klargjort för sig själva vad det är de behöver; de löser sina egna problem i ”rummet” som uppstår!

Att våra barn känner att vi accepterar dem fullt ut även när de har problem.

Att våra barn känner att vi har acceptans även för deras känslor (utan att försöka släta över eller förminska) på så sätt bidrar vi till att våra barn kan bearbeta dem.

 

Använd tystnaden, kanske speciellt om du är en sådan person som alltid tar ansvar för att fylla ut alla tystnader. Ta tillfället i akt att studera din son eller dotter i tystnaden; vilken stämning/känsla befinner hon/han sig i? Vad säger kroppsspråk och ansiktsuttryck? Det kan ge dig värdefull information om i vilken känsla ditt barn befinner sig. Då kan du fånga upp den känsla ditt barn har och vägledas av den i det fortsatta samtalet.

Klart att vi inte behöver lyssna på det här sättet om vi står och lagar mat och våra barn berättar om vad de gjorde på idrotten idag. Men om vi anar att det finns något mer, att det är fundersamma, att något rör sig därinne som skaver, då kan vi säga:

– Du ser lite bekymrad ut, är du det? Om du vill berätta för mig så lyssnar jag gärna!

Det är då vi behöver kunna lägga våra egna tankar och känslor åt sidan en stund för att kunna ta in vad våra barn säger fullt ut. Vi behöver visa att vi lyssnar; lägg ifrån dig stekspaden, slå ihop tidningen, stäng av Tv:n och LYSSNA.

Kom med små bekräftande ord om det känns bra för dig. Men oj. Jaha. Typiskt.

Det balla här är att vi lär oss mycket om våra barn, vi utvecklar relationen till våra barn men vi lär oss också väldigt mycket om oss själva genom att utveckla sättet vi lyssnar på. Fastna inte i att du måste göra precis rätt, det finns inget precis rätt sätt. Du och ditt barn är unika och bara det faktum att du har fokus på lyssnandet kan förändra mycket.

Genom att lyssna kan vi som jag skrev tidigare ge våra barn en chans att lära känna sig själva bättre. Vilken slags person de är, vilka starka och svaga sidor de har, vad de tycker om och inte tycker om, vad andra tycker om hos dem och vad som inte är lika attraktivt. Vad vi kanske inte tänker på så ofta är att genom att stärka kunskapen om sig själva blir de inte lika sårbara i framtida konflikter. Människor som känner sig själva dåligt och som inte är vana att reflektera över känslor och händelser blir lätt ”knäckta” i konflikter. Det kan yttra sig på olika sätt; vi far ut mot andra, vår självbild vacklar, vi kanske drar oss undan. Vi har allt att vinna på att öva vårt sätt att lyssna, både för stunden och för våra barns framtida liv.

Sen, när vi har lyssnat fullt ut på våra barn så kanske det finns en chans att våra barn vill lyssna på oss…

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!

 

Men vår egen självkänsla då?

älterer Mann mit brille schat nachdenklich

Jag upplever att det pratas mycket om hur vi kan ge näring till våra barns självkänsla och det är bra. Men hur är det med vår egen? Vad påverkar vår egen självkänsla? Hur kommer det sig att en svag självkänsla är en folksjukdom? Att sjukskrivningarna och den psykiska ohälsan ökar?
Och att ordet utmattningsdepression etablerats just i den tid vi lever nu?
Jag tänker att en ok självkänsla handlar om att ha en ok relation till sig själv. Att tycka att jag duger även med mina svagheter. Då vågar jag också uttrycka mig mer personligt till andra, säga ja till det jag vill och nej till det jag inte vill. (Även om livet ofta är en balansgång mellan mina och andras behov och självklart blir det andras behov som får gå före ibland). Världen rasar heller inte om något inte blir som jag tänkt mig.
Självkänslan kan vi inte snickra på alldeles själva hemma på kammaren utan den hämtar näring i samspel med människor som är betydelsefulla för oss. Ofta människor i nära relationer. Vi behöver få känna oss värdefulla, att vi kan bidra till omgivningen.
Självkänslan mår också bra när vi lever våra liv nära våra egna värderingar.
Vad har vi då för värderingar? Hur vill jag leva mitt liv? Vad tycker jag är viktigt inom olika områden?
Är det möjligen så att många människor i vårt samhälle idag inte lever sina liv i enlighet med sina värderingar?
Säg t.ex. att du har en del (kanske omedvetna) värderingar:
Att det är viktigt att äta bra mat.
Att det är viktigt att röra på sig med någotsånär jämna mellanrum.
Att det är bra att inte resa så långt till jobbet eftersom det tar tid från familjen och eftersom det inte är bra för miljön.
Att det är viktigt för barnen att ha bra kontakt med båda sina föräldrar.
Att det är viktigt att ha ett meningsfullt jobb där vi verkligen känner att vi kan bidra.
Att det viktigt att hålla ord, att hålla det vi lovar.

Ja, det finns många saker som kan vara väldigt viktiga för oss och som vi kanske inte ens är medvetna om.
Istället kanske våra liv är inordnade på ett helt annat sätt:
Vi går upp tidigt på morgonen (fast vi hade mått bra av att sova lite till).
Vi tjatar oss igenom en alldeles för kort morgon med barnen (fast vi själva kanske hellre hade velat säga ”Ja, vi stannar hemma idag!).
Vi reser länge till jobbet (fast vi hade velat kunna cykla både för kroppens och miljöns skull).
Vi trivs inte på jobbet (hoppsan, jag ville ju ha ett meningsfullt jobb!?).
Det blev skilsmässa och dessutom med dålig kontakt med mitt ex (fast jag egentligen tror att barnen hade mått bättre av att ha båda föräldrarna under samma tak).
Jag klarar inte av att hålla alla deadlines varken på jobbet eller hemma (min värdering är att det är viktigt att hålla vad man lovar).
Jag kommer hem sent från jobbet och är helt slut, dagen tar liksom också slut (fast jag hade ju tänkt att jag ville röra på mig och hinna njuta av familjen en stund).

Om vi fortsätter så här under lång tid och i värsta fall kanske inte ens är medvetna om att det liv vi lever ligger långt ifrån de egna värderingarna, då börjar vår självkänsla svikta. Om vi tänker att självkänslan handlar om att acceptera oss själva, att vi duger. Då kan vi få vi svårt med just det när vi inte lever i enlighet med det som är våra värderingar, som ju är en stor del av oss själva.
Vi tappar inspiration. Det blir liksom ingen inre tillfredsställelse fast vi tycker att vi gör en väldans massa duktiga saker hela tiden. Men det är ju FEL saker, inte alls de saker som är i enlighet med våra medvetna eller kanske omedvetna värderingar. Det känns tomt, vi blir trötta, håglösa, det känns meningslöst och utan slut. Förmågan att njuta försvinner kanske helt.
Om det känns på det viset så kan det vara bra att fråga sig själv om man lever sitt liv någotsånär i enlighet med hur jag tycker att ett liv ska levas? Och om det ligger för långt ifrån så kan jag undersöka vad jag kan ändra på. Om det är svårt att ändra på något just nu så kan det vara bra att i alla fall göra sig medveten om vad det är som händer. Kanske kan jag må bättre av att samarbeta med systemet? i alla fall en tid tills jag kan förändra. När jag säger samarbeta med systemet så menar jag att om vi är medvetna om att vi gör saker som vi egentligen inte vill (eller på ett sätt som vi inte vill) så gör ofta medvetenheten att vi mår lite bättre. Då vet vi i alla fall om att vi gör saker som vi inte riktigt vill! Då kan vi fortsätta ett tag till men samtidigt kan vi fundera och smida planer, vi kan fundera över vilka våra värderingar egentligen är. Kanske kan jag i alla fall börja förändra i det lilla? Gå ner några procent i arbetstid så jag hinner göra mer av det jag tycker är viktigt? Kan jag hitta ett sätt att få det att fungera? Kanske fråga människor runt omkring om de har funderingar, hur lever de sina liv för att må bra? Att prata om dessa saker med människor som vi tycker om kan vara befriande.
Dessutom tror jag att många föräldrar fortfarande lever i tron att man kan TALA OM för sina barn/tonåringar hur de ska leva sina liv. Att man kan sätta barnen i en soffa och sedan berätta hur de ska göra. Dessa ord betyder nästan ingenting om vi själva inte lever som vi lär.
Det har mycket större påverkan om vi gör tvärtom, bara lever enligt våra värderingar och inte pratar så himla mycket om det.
Avslutningsvis så blir det fler frågor:
Skulle både vi själva och våra barn/nära må bättre om tänkte efter vilka värderingar vi har inom olika områden i livet och försöka leva våra liv lite mer så?
Eller i alla fall konstatera att vi har dessa värderingar men att det inte är möjligt att leva enligt dem just nu?

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär var tredje vecka. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!

 

För visst måste man väl hålla enad front?

Man and woman sits at a desk with hands clasped. marital problem

Den frågan får jag av föräldrar med jämna mellanrum, gärna formulerad som ovan med en inbyggd tveksamhet, som om de själva har på känn att det kostar på att hålla en enad front. Jag tänker att vi glömmer att vi lever i en ny tid. Föräldraskapet från förr där det nästan var föräldrarna MOT barnen finns inte kvar. Däremot så tror jag att vi har en del tankefigurer kvar från då.

För några generationer sedan så sågs föräldraskapet ofta som en maktkamp mellan barn och föräldrar och det gällde för föräldrarna att få barnen att förstå vem som bestämde. Och om man tänker på det viset så blir det ju logiskt med enad front. Då blir det logiskt med att vara konsekvent. Det blir logiskt eftersom föräldraskapet inte handlade om att bygga nära relationer eller om att stötta i självförståelse och personlig utveckling. Det handlade om att behålla makten och visa vem som bestämde.

Nuförtiden så tror jag att många av oss egentligen vill stötta våra barn på ett mer konstruktivt sätt under deras uppväxt men vi står ibland handfallna och i svåra stunder så faller vi tillbaka in i de mönster vi känner igen från vår egen uppväxt. Även om vi inte vill!

Vi behöver egentligen bara vara överens om en enda sak med vår partner, att det är ok att tycka olika!!

OM vi försöker hålla enad front så tror jag det inträffar saker som vi inte tänker på och som inte är så bra:

  • Det blir förvirrande för barnen när vi inte kan enas om att det är ok att tycka olika. Barnen känner av att vi tycker olika men vi försöker ända hålla enad front…
  • OM vi försöker hålla enad front är det ofta den ena, samma, förälder som får stå tillbaka med sin åsikt.
  • Inte bra långsiktigt eftersom våra barn inte får se hur man kan samarbeta i en relation och därmed också respektera varandras åsikter.

Om vi märker att vi har en helt annan åsikt än vår partner så kan vi uttrycka just det och samtidigt visa att det inte behöver vara något stort problem. Vi kan visa att vi har för avsikt att försöka lösa det och på så sätt ge barnen något helt annat och mycket mer positivt än att till varje pris försöka hålla en perfekt enad front.

– Pappa, kan jag få femhundra kronor av dig så jag kan köpa det där spelet som jag sa att jag ville ha, mamma sa att det var ok!

– Jaha, sa mamma att det var ok!? Jag vet inte om jag vill bidra till det där spelet och jag känner att mamma och jag tycker olika här. Jag behöver prata mer med henne innan du kan få besked om hur vi gör med spelet. Jag ska försöka ge dig besked innan middagen i kväll. Ok?

Genom att säga så visar vi ju att vi har olika åsikter men att det antagligen går att lösa. Det visar att vi kan samarbeta och antagligen prata om det mesta som är besvärligt. Det ger våra barn en känsla av att det inte är farligt när konflikterna kommer. Ibland kan vi behöva vänta ett tag innan vi kan prata, de starka känslorna behöver få lägga sig och sedan kan vi diskutera på detaljnivå (eller på värderingsnivå) för att komma vidare. Om vi kan sträva emot att lösa delade åsikter på det sättet så är det mer konstruktivt än att försöka hålla en enad front mot våra barn. Det blir ett sätt att öppet visa att vi respekterar vår partners åsikt, att vi har en egen åsikt, och att vi kan samarbeta runt delade åsikter. Chansen är då stor att våra barn också visar respekt för åsikter som familjemedlemmar och andra i deras närhet har.

Det krävs en del för att kunna samarbeta på det sättet, vi behöver släppa tanken om att ”vinna” diskussioner och börja försöka föra dialoger med mycket öppenhet och lyssnande. Vi behöver också släppa vår korrigeringsreflex, inte alltid så lätt. Men om vi kan släppa taget om den enade fronten och samarbeta öppet så skapar vi ett bättre samarbetsklimat och en bättre laganda i familjen och det är mycket värt, både nu och för framtiden!

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär var tredje vecka. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!