Glöm alla metoder. Det finns bara ett sätt.

  • Se barnet som en svamp, fyll på med kärlek och värme tills det rinner över. Ofta, flera gånger om dagen. Ge dem alltid mer närhet än de ber om.
  • Det är ALLTID så att relationen är viktigare än beteendet eller prestationen.
  • Barnet är ALDRIG ansvarigt för att relationen fungerar. Det är vi vuxna.
  • De SKA vara beroende av sina viktiga vuxna, det har inget med självständighet att göra, tvärtom, när barnet är ordentligt anknutet till dig (beroende) så kan det bli sin egen person och gå sina egna vägar i den trygghet som det ger.
  • Det ska finnas en ständig inbjudan från oss vuxna till mer kärlek och intresse.
  • Ha glimten i ögat så ofta du kan!
  • Visa genom ditt sätt att vara att INGET kan bryta er relation.
  • Hota aldrig med att lämna barnet, och separera aldrig barnet från dig i syfte att ”uppfostra”.
  • Frustration och egen vilja är en del av ett litet barns utveckling, hjälp barnet hitta alternativa lösningar, om inte det går så sörj tillsammans med barnet att det inte blev som det ville.
  • Håll koll på dina egna känslor, du är flygvärdinnan i mittgången som ska visa att turbulensen är helt normal (med lugn och leende). ”Vi klarar det här, det är ok”.
  • Man kan aldrig bygga relation genom att berömma.
  • Undvik att använda saker och prylar som barnen bryr sig om för att uppfostra (belöning/bestraffning), det visar bara att vår egen förmåga/relation inte är tillräcklig.

Goda relationer är den enskilt största skydds/hälsofaktorn så varsågod, sätt igång!

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

“Kunskap är en biprodukt av mänsklig samvaro”

– Jag tycker det är en fantastisk mening och man kan säkert tolka den på olika sätt. Det här är min tolkning:

Om vi som vuxna vill kunna vara viktiga för våra barn, vara med och påverka deras liv, dela vår kunskap om livet med dem och ha en relation som sträcker sig över tid, då handlar det inte så mycket om ”uppfostran”. Inte heller handlar det så mycket om exakt vad vi ska göra när barnen inte vill äta, inte klä på sig, när de inte vill borsta tänderna, inte vill ha DEN tröjan, inte vill gå till förskolan eller absolut vill ha DEN dinosaurien som brorsan har.

För att få vara den där viktiga personen i våra barns liv handlar det mycket mer om vad som händer mellan konflikter och svårigheter. Det som händer mellan mig och mitt barn en vanlig dag. Tycker jag om att vara med mitt barn? Har vi kul ihop? Tror jag att mitt barn gör så gott det kan? Kan mitt barn uttrycka ALLA känslor i samspel med mig utan att känna sig dömd eller bedömd? Trivs vi tillsammans? Är jag intresserad av mitt barn? Tycker jag om att prata med mitt barn? Berättar jag saker för mitt barn? Lyssnar jag när mitt barn berättar? Kan jag som vuxen vara ”här och nu” istället för att vänta på nästa steg i mitt barns utveckling? Fyller jag ofta på mitt barns kontaktbehov med ögonkontakt och leenden?

I de stunder när närheten mellan oss och barnen finns där, då växer tilliten, anknytningen och barnen vill samarbeta med oss. De vill prata med oss. Ur det samspelet gror kunskapen om allt möjligt. För barnet växer kunskapen i takt med att anknytningen till deras viktiga vuxna stärks. Kunskapen om dem själva växer också om de är tillsammans med en vuxen som är lite nyfiken och intresserad av barnet. Barn lyssnar mer på, och låter sig påverkas av, människor de har knutit an till. Det blir inte mycket inlärning utan den trygghet som anknytning ger. Och anknytning börjar alltid med ögonkontakt och ett leende. Skolan och förskolan finns där för att lära barnen allt som hör skolan till och som kan repeteras i en läxa. Men allt som finns ”mellan raderna”, hur det är att vara människa och hur man kan leva sitt liv i enlighet med sina värderingar, det är vår uppgift. 

Så i perioder när det inte ”funkar” i relationen till ditt barn (andra människor) så måste vi alltid börja om med ögonkontakt och ett leende. Sedan kommer resten lättare!

Det är inte svårare än så, men ändå precis så svårt, om ni förstår vad jag menar.