Kanske är våra egna känslor det jobbigaste?

Headache pains

Kan det vara så att i samspel med våra barn och andra nära så är det inte den andra personens känslor som är jobbiga utan vad det skapar hos oss?

Inte nog med att vi ska orka med att vårt barn är argt, ledset, deprimerat o.s.v. Vi behöver också klara av det som det skapar hos oss själva. Om vi bara går på autopilot så brukar konflikter se likadan ut varje gång, eller t.o.m. bara bli värre och värre.

Här skulle vi behöva undersöka vilka känslor det skapar hos oss och skilja på vilka känslor som är barnets och vilka känslor som är våra egna. Då kan vi också hjälpa våra barn bättre. De blir inte hjälpta av att deras förälder också blir arg eller ledsen. Tvärtom! De slutar komma till oss om de märker att ”mamma blir bara tyst om jag pratar med henne”. Eller ”pappa blir bara ledsen om jag går till honom”. Vi behöver alltså kunna härbärgera både barnens känslor OCH våra egna. Det kräver en viss vilja till självreflektion. När obehagskänslorna kommer över oss så går det ofta lite för fort för oss att säga eller göra något. Ofta behöver vi stanna upp en liten stund och tänka efter:

  • Vad är det egentligen som händer med mig när Victor är så här ledsen?
  • Varför beter jag mig själv så barnsligt när Sara är så här arg?
  • Vad händer med mig när Josefin blir besviken?

Att fundera över dessa frågor leder i sin tur till större självkännedom. Då kanske vi kan pausa en stund (viktigt) och försöka urskilja vår egen obehagskänsla som vi ibland är så snabba att vilja få bort så att vi gör och säger saker som inte hjälper vårt barn. Det hjälper inte oss själva heller om vi bara försöker få bort våra egna obehagskänslor genom att undvika, släta över, attackera o.s.v. För vi behöver nästan aldrig agera direkt utan vinner mycket på att ta en lite paus (det kan räcka med några sekunder) och tänka:

”Hur kan jag nu stötta på bästa sätt? Jag känner ett stort obehag över Josefins besvikelse och min första impuls ät att släta över. Jag hjälper henne bättre genom att inse att obehagskänslorna är mina egna.”

Hon kanske bara behöver ge uttryck för sin besvikelse till någon som INTE rycks med i hennes egna känslor. Någon som kan lyssna in och fånga upp hennes besvikelse och prata om den, sätta ord på den, och vad som hänt utan att döma eller ge en miljon goda råd.

– Du har kämpat som sjutton och pluggat som en galning till det där provet och så fick du ett C, jag kan verkligen förstå om du är besviken?! Är du det?

Och efteråt kan vi reflektera över hur det blev. Hur påverkade jag samtalet? Vad var det som gjorde att det blev så bra/dåligt? Hur kan jag göra nästa gång?

Det är inte så lätt att gå ifrån våra mönster när det gäller dessa saker. Men om vi funderar lite över vad som händer med oss själva när andra kommer till oss med sina starka känslor så har vi chansen att utvecklas själva och bidra till andra.

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

“-Jag vill lära mig bära mina barns smärtor och besvikelser”

 

Bild 

Jag tror att de flesta (tonårs)föräldrar idag skulle hålla med om att det har skett en förskjutning när det gäller ansvar mellan föräldrar och barn. Saker som bara var alldeles självklart att tonåringarna tog ansvar för förut har idag många föräldrar tagit på sig. Barnens läxor, kläder, vad och hur mycket de äter, när och hur de kommer till skolan, relationer till andra viktiga vuxna såsom lärare och tränare men även med kompisar. Man skulle kunna säga att många vuxna tar sina barns personliga ansvar och gör det till sitt.  När jag skriver personligt ansvar menar jag sådant som hör till ens eget liv; att komma upp på morgonen, att planera, att sköta ekonomi och relationer, hygien, mat osv. Men det kan också handla om att fundera över vad jag behöver för att må bra på andra områden såsom egentid, träning, sömn. Alla vi människor är olika och behöver utforska vad just jag behöver för att må bra; ta vårt eget personliga ansvar för vårt liv och välbefinnande.

Alltså, någonstans längs vägen har många av oss vuxna tagit ifrån våra barn och tonåringar stora delar av deras personliga ansvar. Vi gör saker åt dem som alla i familjen kanske skulle må bättre av att de gjorde själva. Det finns säkert olika anledningar till att vi föräldrar gör så här. En anledning kan vara att det är ganska så mysigt att känna sig behövd när man har små barn. Det faller sig naturligt att väcka på morgonen och bre en smörgås till frukost. Men barnen växer och om vi fortsätter att ”serva” våra barn så brukar snart den goa känslan övergå i irritation. Vi upptäcker att det inte alls är mysigt längre. Vi känner oss jätteirriterade när vi ska väcka 14-åringen för fjärde gången. Dessutom kan det vara svårt att se att vi faktiskt har satt oss i den här situationen själva och kanske t.o.m. lägger skulden på våra barn, att det är deras fel att det blivit så här. Det motsägelsefulla i alltihop är att så gott som alla föräldrar jag möter har en ganska tydlig bild av att de vill att deras barn ska bli självständiga.

Jag tror också att allt det här bottnar i en missriktad vilja att våra barn alltid ska vara glada och nöjda. Vi gör saker åt våra barn som egentligen är deras ansvar för att vi vill att de ska vara glada och nöjda. Vi vill inte bråka med våra barn. Vi vill inte att de ska vara ledsna. Vi vill inte att de ska vara besvikna, eller frustrerade. En tonårsmamma frågade mig på en av våra kurskvällar hur hon skulle kunna bära sin dotters smärta när saker gick henne emot i livet.  Jag förstår precis vad hon menar! Det är klart att jag gärna skulle vilja kunna bära mina barns smärta för det gör ju så ont i oss när våra barn har det svårt. Men om vi tänker ett steg längre så är ju det på sätt och vis ännu ett steg på förskjutningen av det personliga ansvaret. Att t.o.m. försöka överta sina barns frustrationer och starka känslor.  Kanske är det jobbigt med kompisar, pojk/flickvännen har gjort slut, de blir petade ur fotbollslaget, skolan är kämpig osv. Då kan det göra ont i själen på våra barn. Då kan det hända att vi föräldrar inte står ut med deras smärta och försöker ta bort den innan den har fått ”värka ut”.  Vi distraherar och ger en massa råd.  Vi talar om vilket som är den bästa lösningen, vi kanske agerar genom att ringa till lärare, prata med kompisar o.s.v. Jag tror att det är viktigt i sådana här situationer att vi kan se och förstå att det inte är vi vuxna som ska ta oss igenom de här starka känslorna, det är våra barn! Vi kan inte leva i känslomässig symbios utan behöver se att det är deras besvikelser, deras starka känslor.  Givetvis ska vi finnas där för dem. Vi kan klappa på ryggen, vi kan visa förståelse och vi kan känna med dem. Vi kan försöka känna och visa tillit till att det kommer att lösa sig. Och när stunden är rätt och vi har kontakt med våra barn så kan vi försöka ställa frågorna som gör att de kan komma vidare (istället för att komma med färdiga lösningar)

– Hur känns det nu?

– Jag vill gärna att du berättar för mig vad du tänker, vill du det?

– Hur skulle du kunna gå vidare nu tror du?

– Vad kan jag göra för dig just nu?

– Vad skulle du kunna göra?

– Skulle du kunna.. (förslag från oss)?

Vi kanske t.o.m. kan ringa in vad det är de har behov av i sin process:

– Har du behov av att få fundera själv? Eller att få älta med någon? Av uppmuntran? Av gemenskap? Av ensamhet? (det finns en massa saker som kan göra att de känns lite bättre och att de kan komma vidare, framförallt att känna sig sedd och tagen på allvar av en viktigt vuxen).

Vi kan också fortsätta leva våra egna liv på ett sätt som visar att det går att göra något åt sin situation för det mesta. De behöver få veta att dessa starka känslor är ok och till och med ett sätt att lära sig handskas med livet, även om det inte känns så just då.

Alla känslor är ok, alla känslor är bara känslor. Men de flesta av oss är uppfostrade med att det finns ”bra” och ”dåliga” känslor. Helst ska man vara glad och till lags. Ilskan, frustrationen, besvikelsen o.s.v är dålig och skambelagd. Det här är lätt att överföra till sina barn. Så fort de ”negativa” känslorna kommer så vill vi få bort dem så fort det bara går! Men de finns ju där av en anledning, de vill berätta något för oss! Och när barnen upplever starka känslor och vi vuxna får ”panik” och bara vill att det ska ”gå över” så fort som möjligt, då visar vi ju bara igen att dessa känslor inte är ok. Om vi kan tänka efter lite, ta det lugnt och visa att allt är ok och att vi finns där för dem så kan vi alla lära oss något.

Och en sak är säker, vi kan inte bära våra barns smärta åt dem.

 

(Och om du tycker att jag borde ha skrivit om hur man kan göra när man har trasslat in sig i att ”serva” sina barn/tonåringar för mycket så kommer det nästa gång!)

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär varannan vecka. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!