Barns reaktioner är alltid meningsfulla

Mdes kleines Mdchen liegt auf dem Boden und ruht sich aus

Att barns, och tonåringars, reaktioner alltid är meningsfulla kan kännas svårt att förstå ibland. Det känns ju emellanåt som att de gör saker bara för att jäklas! Jag tror att det då är konstruktivt att försöka tänka att barnens reaktioner alltid är meningsfulla. Det är ett (omedvetet) sätt för barnen att säga:

  • Hjälp mig, jag klarar inte av att vara bland så många barn i dagis/skolan!
  • Hjälp mig, jag känner inte att jag har någon riktig kontakt med mina viktiga vuxna just nu!
  • Hjälp mig, jag klarar inte av att se mina viktiga vuxna vara så arga på varandra!
  • Hjälp mig, jag klarar inte av alla krav som jag upplever att omgivningen och jag själv ställer på mig!
  • Hjälp mig, jag känner att jag aldrig duger!

Barnen har helt enkelt existentiella behov som inte är tillgodosedda. Deras beteende, som vi så gärna vill ändra på, är ofta istället en viktig bit information till oss vuxna om att allt inte står rätt till, i familjen, i klassen, i kompisrelationen osv.

Familjen (de nära relationerna) är platsen där vi förhoppningsvis kan känna oss trygga. Där finns en vuxen som klarar av att vara just vuxen. Att vara vuxen innebär att kunna vara den stadiga ledare som barnen/tonåringarna behöver. Att visa vägen. Men det innebär också att vi vuxna måste kunna uppmärksamma varför det blir som det blir. Helt enkelt fundera lite över den feedback vi får från våra barn, ta deras feedback och reaktioner på allvar och ta ansvar för våra tillkortakommanden i relation till barnen. Vi vuxna behöver också ta på oss ansvaret när det gnisslar i relationerna. Inte lägga skulden på barnen, för barns reaktioner är alltid meningsfulla, men ibland kanske vi måste vara lite detektiver för att förstå vad som händer.

Kanske ljuger vårt barn eller vår tonåring för oss och kanske är att tala sanning en sådan sak som är viktig för oss; man får inte ljuga! Det är en moralisk värdering som vi har med oss från vårt föräldrahem. Det känns verkligen viktigt att vårt barn inte ljuger och då är det lätt att bli arg. Om vi då vänder på steken och utgår från att vårt barns beteende är meningsfullt, hur kan vi då tolka att barnet ljuger? Jo, vi kan tolka det som att barnet ”vet” att föräldrarna inte kan hantera sanningen. Det handlar inte om moral, barnet vet redan att ”i vår familj så ljuger vi inte”. Det är istället så att barnet ”skyddar” sig själv och familjen genom att inte säga som det är. Barnet vet att de vuxna inte klarar sanningen.

  • Om jag berättar för mamma och pappa så bråkar de i eviga tider.
  • Om jag berättar att jag inte trivs i skolan kommer pappa aldrig sluta oroa sig.
  • Jag törs inte berätta det här för då blir de så galet arga att jag blir rädd.
  • Det här kan jag inte berätta för de förstår aldrig vad jag menar och jag kommer få försöka förklara i flera dagar.
  • Jag kan inte berätta varför jag inte vill ta hem kompisar hit, de skulle bli så ledsna.

Om barnet ”tänker” så här så kan vi inte längre hävda att osanningen är en moralisk fråga. Då har ljugandet blivit ett sätt för barnet att visa att det inte får allt det skulle behöva från oss på ett existentiellt plan. Vårt ledarskap och personliga ansvar räcker inte riktigt till. Vi vuxna klarar inte av att hantera sanningen på ett vuxet sätt.

Vad kan vi göra då?

Vi behöver lita på våra barn. Lita på att deras reaktioner är meningsfulla. Det innebär att vi behöver titta på oss själva under resans gång. Vi behöver fundera över, själva, tillsammans med någon vi litar på, och tillsammans med vårt barn, vad det är som händer. Då tar vi ansvar, då tar vi ledningen och visar att vi är en vuxen vuxen.

Vi kommer aldrig att bli fullfjädrade föräldrar men vi har chansen att titta på oss själva under resans gång och ta chansen att utvecklas som människa tillsammans med vårt barn. Vad har du lärt dig om dig själv av ditt barn?

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

Att säga nej

fotolia_98432378

Det kan kännas svårt att säga nej till människor runtomkring oss och kanske speciellt våra barn. Tror vi att vi skapar en ständigt lycklig gemenskap i familjen om vi undviker att säga nej? Är vi konflikträdda? Är det så att vi inte orkar med ett besviket barn? Funderar vi ens över varför vi säger ja eller nej eller går det av bara farten? Om vi inte kan få ur oss ett nej när det egentligen är det vi menar så slutar det ofta med att vi känner oss utnyttjade (fast vi egentligen bara vill vara ”poppis”). Att vi blir misstänksamma och sura (fast vi egentligen ville vara generösa och omtänksamma). Att vi får massor av konflikter runt omkring oss och inne i oss (fast vi inte ville ha några konflikter alls). När vi till slut säger nej tycker vi kanske att nejet verkligen är berättigat eftersom vi så sällan säger nej och därför lägger vi skulden på motparten. (Partnern, kollegan, sonen, dottern).

I grund och botten så är det vårt behov av att känna oss värdefulla och viktiga för våra nära som spökar. Vi vill inte komma på kant med de människor som betyder mest för oss! Ändå trasslar det till sig för oss när vi säger JA fast vi menar NEJ. Kanske är det dessutom så att det mest omtänksamma svaret ibland är just Nej om det nu är så att det är Nej vi egentligen vill säga.

Beroende på vilken nejkultur din ursprungsfamilj hade så kan det ta emot att säga nej:

  • Mamma, visst kan jag ha översovning här på fredag?
  • Pappa, visst kan jag få gå och lägga mig lite senare ikväll?
  • Mamma, jag vill ha ett nytt grafikkort, alla andra har ett bättre än jag?!

Om nejen inte har kommit så ofta så kan det bli så att vi minsann tycker att vi har ”rätt” att göra det ibland och då blir svaret skuldbeläggande:

  • Men det förstår du väl att du inte kan, vi ska faktiskt ha gäster!!
  • Vi har faktiskt bestämt klockan nio och då är du trött!!
  • Hur mycket pengar tror du att vi har? Vet du vad ett grafikkort kostar?!

Visst, det är ett nej men ett nej behöver innehålla vissa kvalitéer för att landa rätt. Vi kanske känner oss otrygga i vårt nej och den otryggheten spiller över på barnen. Vi har inte funderat över varför vi vill säga nej; vilka värderingar vill jag ska råda i min familj? I mig? Små stunder av funderingar eller samtal om det gör att vi lättare kan fatta beslut utifrån våra värderingar och det som vi mer långsiktigt tycker är viktigt i vårt föräldraskap och andra relationer. Vi behöver också ta eget ansvar för det vi säger i stället för att lägga skulden på den andra.

Det skulle betyda att istället för att säga saker som:

  • Det förstår du väl att….
  • Du är faktiskt för liten för…
  • Men sluta nu, du kan faktiskt inte alltid…

Så behöver vi prata utifrån oss själva:

  • Jag vill inte att…skulle vi kunna göra så här…
  • Jag känner att jag behöver tänka lite på det, jag ska fundera lite!
  • Nej, jag vill inte att…

Nästan alltid när det blir långdragna konflikter runt ett Nej så beror det på HUR vi sa nej, inte ATT vi sa nej. Då kan vi fråga:

  • Nu verkar det som om du blev jättearg, är det för att jag sa nej eller för att jag sa det på ett klantigt sätt?

Det finns så mycket intoning, respekt och kontaktskapande i den frågan så att möjligheten att processen kan fortsätta är stor. För det handlar inte om nejet, det handlar om processen.

Kanske tänker du nu att ”jag har provat allt det där men det går inte att säga nej till min dotter/son, det blir världens scen”, då handlar det inte om nejet. Då handlar det om grundläggande kontakt och tillit. Och kanske om vårt eget behov att får ”rätt” i konflikter. Om målet är att ”vinna” i konflikter så skapar det oftast bara fler konflikter och att ett avstånd i relationen till de vi ju egentligen vill vara nära. Istället för att få rätt så kan vi fundera över behov. Vad har jag behov av? Vad har mitt barn behov av? Kan vi hitta en lösning som funkar för båda. Om vi funderar en stund tillsammans så finns det ju oftast en lösning.

  • Mamma, får jag ha översovning här på fredag?
  • Nej jag vill inte att du har översovning här på fredag för vi ska ha gäster och jag vill kunna umgås utan att behöva tänka på annat. Kan du ha översovning på lördag eller kanske hemma hos Gustav? Vad tycker du?

Här finns en lösning för alla. Mamma tar sitt personliga ansvar när hon svarar. Kvalitén på samtalet gör att sonen/dottern vill samarbeta med sin mamma. Mamma visar också genom sitt svar att hon vill hitta en lösning för både sig själv och barnet.

Vi behöver öva oss på att säga nej när vi tycker nej. Då visar vi våra barn att vi har personliga gränser och föregår då med gott exempel för våra barn så att de kan sätta gränser runt sig själva. Vi slutar vara martyrer och att lägga skuld på andra när vi tar ansvar för oss själva och våra behov. Då blir det också lättare att bidra till andra och säga JA med hela oss själva!

Det handlar inte om ATT vi säger nej utan HUR vi säger nej.

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

Felparkerade skor och ytterkläder

bildNäst efter pengar så har jag hört att städning och hushållssysslor är den vanligaste orsaken till konflikter i de flesta relationer. Vad har du för relation till felparkerade skor och dammråttor?

Och vad har den relationen med föräldraskap att göra?

Våra egna behov och tankar om hur vi vill ha det hemma är viktiga för vårt välbefinnande. Men vem har ”rätt”? Vem bestämmer när det är smutsigt och hur skorna ska stå i hallen?

Jag tror nog att vi alla har funderat över det och som för det mesta när åsikterna går isär så tror jag att de flesta av oss tycker att vi själva sitter inne med det rätta svaret…

Hur kan vi få det här att fungera så att ingen känner sig anklagad eller överkörd?

Jag träffade en mamma med två tonårssöner för ett tag sedan som berättade att hon hade varit borta på tjänsteresa i flera dagar och verkligen längtat hem. Äntligen var det dags att komma hem, hon såg fram emot att få träffa sin man och sina söner. Hon öppnar ytterdörren. Det första hon får se är att sönernas skor står mitt i vägen. Genast byts den glada känslan ut mot ilska. Hon går ut i köket, jodå, disk på bänken! In i badrummet. Jaha, smutsiga handdukar! Det hela slutar med att hon har städat hallen, bytt handdukar i badrummet och fixat köket innan hon ens tagit av sig jackan. Sedan går hon in till killarna och säger surt:

– Fasen, har ni inte gjort någonting medan jag har varit bortrest? Ni vet ju att ni   ska ställa skorna i skostället? Tänk att jag alltid ska behöva ta hand om allt efter er när jag kommer hem.

I hennes mage fanns motstridiga känslor av ilska, dåligt samvete, besvikelse.

Undrar om killarna tyckte att det var härligt att träffa sin mamma igen? Antagligen inte. De kanske t.o.m. hade tyckt det var skönt om hon var på resa några dagar till. Jag säger inte att vi bara ska le och låta allting hända men med lite omsorg och reflektion runt en sådan här situation så kan den bli mycket bättre. Den här typen av situationer har en tendens att upprepa sig och jag tror att vi är många som känner igen oss i ”komma-hem” grejen.

Hur kunde hon ha gjort istället?

Jag tror att den här mamman (liksom många av oss andra) har en del omedvetna behov och förväntningar på hur det ska var när hon kommer hem. Om jag går till mig själv skulle det kunna vara lite olika saker beroende på dag:

–       Det har varit så stökigt på jobbet idag, jag har behov av tystnad.

–       Jag har varit borta så länge, jag har behov av gemenskap med min familj!

–       Det har varit så intensivt på jobbet, jag behöver vara ensam en stund!

–       Bilköerna var helt galna, jag är irriterad och behöver vara själv en stund!

–       Jag missade lunchen och är galet hungrig, jag behöver få något i mig!

–       Jag har varit borta ett tag och behöver få njuta av mitt fina hem, skönhet är viktigt för mig!

Så länge som alla dessa behov är mer eller mindre omedvetna hos oss så är risken att vi ”stöter ihop” med de där hemma mycket större. Tänk dig t.ex. att din partner har suttit hemma och jobbat hela dagen och har behov av sällskap när du kommer hem. Själv har du haft tusen grejor att göra och folk omkring dig hela dagen. När du kommer innanför dörren hemma så blir du överöst med berättelser, frågor och förslag. Du blir irriterad och har svårt att dölja det. Det outtalade hänger i luften och blockerar en bra kontakt.

Ofta när familjen sammanstrålar igen efter sin egen dag på olika håll så kan det bli jobbigt. Inget fel i det men om vi lägger lite möda på att reflektera över vad vi själva och våra barn/tonåringar har varit med om under dagen, och vad vi har för behov när vi kommer hem, så kan det bli så mycket bättre. Vi vuxna glömmer kanske bort att våra barn och tonåringar ofta har varit omgivna av massor av folk hela dagen. I klassrummet, i matsalen, i gympasalen, på bussen. De har ofta ett stort behov av lugn när de kommer hem. Ta en macka, sitta på toa i lugn och ro, sitta framför datorn. Kanske kommer vi då med våra ”tjugo frågor” om hur dagen har varit, ett uttryck för vårt eget behov av kontroll och omsorg kanske.

Tillbaka till mamman som kommer hem från jobbet, vad kunde hon ha gjort?

Om hon varit medveten om hur hennes egen dag hade varit och vad hon var i behov av när hon kom hem hade situationen blivit annorlunda, innan hon klev in genom ytterdörren hade hon kunnat känna efter; hur mår jag? Vad har jag behov av och vad vill jag göra när jag kommer hem? Vad är troligt att de övriga i familjen befinner sig? Vad har de behov av? Då hade hon kunnat tänka:

– Jag har varit borta så länge, jag har behov av gemenskap med min familj!

Hon hade kanske också kunnat se framför sig att det kanske skulle stå ett par skor i vägen men eftersom hon hade längtat så efter sina pojkar och vill ha kontakt med dem hade hon kunnat kliva över dem och ropa:

Hallå mina älsklingar, oj, vad jag har längtat efter er!!

Lite senare på kvällen när kontakten är återetablerad och familjen har en stund tillsammans så kan det bli tillfälle att prata om hur situationen ska kunna lösas framöver. De flesta tonårsfamiljer har ganska få naturliga stunder av kontakt och om man som förälder märker att det börjar gnissla i familjen så är det där familjen behöver börja; i kontakten. Bjud in till en kopp te på kvällskvisten, en fotmassage eller lite ryggkli. Där, i kontakten kan samtalet börja.

– Vet ni, jag skulle vilja prata om hur det ska bli så bra som möjligt när vi alla kommer hem på kvällen. Jag vill så gärna att det ska vara fint här hemma och tycker illa om när era skor står precis innanför dörren och ni har antagligen andra saker som är viktiga för er?!

När våra barn känner sig värdefulla för oss och vi lyckas nå fram med vår kärlek så blir deras vilja att bidra till det som är viktigt för oss mycket större. Och kan vi sätta oss in i vad våra barn och vår partner har behov av så händer det också mycket. Tänk dig själv att din partner eller din tonåring säger när du kommer hem:

– Hej, har det varit mycket på jobbet idag, behöver du en stund för dig själv och en dusch innan vi lagar mat?

Ibland kan det vara värt att kliva över några felparkerade skor och lugnt titta på några dammråttor, i längden så löser det sig ännu bättre då!

Vad brukar du ha behov av när du kommer hem?

Finns det något sätt att lösa det på?

Om du vill läsa mer om hur man kan tänka runt sysslorna i hemmet så kan du läsa mitt inlägg ”Hur mycket servar du dina barn och varför?”

Jag brukar göra ett inlägg ungefär var tredje vecka. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!