Att säga nej

Det kan kännas svårt att säga nej till människor runtomkring oss och kanske speciellt våra barn. Tror vi att vi skapar en ständigt lycklig gemenskap i familjen om vi undviker att säga nej? Är vi konflikträdda? Är det så att vi inte orkar med ett besviket barn? Funderar vi ens över varför vi säger ja eller nej eller går det av bara farten? Om vi inte kan få ur oss ett nej när det egentligen är det vi menar så slutar det ofta med att vi känner oss utnyttjade (fast vi egentligen bara vill vara ”poppis”). Att vi blir misstänksamma och sura (fast vi egentligen ville vara generösa och omtänksamma). Att vi får massor av konflikter runt omkring oss och inne i oss (fast vi inte ville ha några konflikter alls). När vi till slut säger nej tycker vi kanske att nejet verkligen är berättigat eftersom vi så sällan säger nej och därför lägger vi skulden på motparten. (Partnern, kollegan, sonen, dottern).

I grund och botten så är det vårt behov av att känna oss värdefulla och viktiga för våra nära som spökar. Vi vill inte komma på kant med de människor som betyder mest för oss! Ändå trasslar det till sig för oss när vi säger JA fast vi menar NEJ. Kanske är det dessutom så att det mest omtänksamma svaret ibland är just Nej om det nu är så att det är Nej vi egentligen vill säga.

Beroende på vilken nejkultur din ursprungsfamilj hade så kan det ta emot att säga nej:

• Mamma, visst kan jag ha översovning här på fredag?
• Pappa, visst kan jag få gå och lägga mig lite senare ikväll?
• Mamma, jag vill ha ett nytt grafikkort, alla andra har ett bättre än jag?!

Om nejen inte har kommit så ofta så kan det bli så att vi minsann tycker att vi har ”rätt” att göra det ibland och då blir svaret skuldbeläggande:

• Men det förstår du väl att du inte kan, vi ska faktiskt ha gäster!!
• Vi har faktiskt bestämt klockan nio och då är du trött!!
• Hur mycket pengar tror du att vi har? Vet du vad ett grafikkort kostar?!

Visst, det är ett nej men ett nej behöver innehålla vissa kvalitéer för att landa rätt. Vi kanske känner oss otrygga i vårt nej och den otryggheten spiller över på barnen. Vi har inte funderat över varför vi vill säga nej; vilka värderingar vill jag ska råda i min familj? I mig? Små stunder av funderingar eller samtal om det gör att vi lättare kan fatta beslut utifrån våra värderingar och det som vi mer långsiktigt tycker är viktigt i vårt föräldraskap och andra relationer. Vi behöver också ta eget ansvar för det vi säger i stället för att lägga skulden på den andra.

Det skulle betyda att istället för att säga saker som:

• Det förstår du väl att….
• Du är faktiskt för liten för…
• Men sluta nu, du kan faktiskt inte alltid…

Så behöver vi prata utifrån oss själva:

• Jag vill inte att…skulle vi kunna göra så här…
• Jag känner att jag behöver tänka lite på det, jag ska fundera lite!
• Nej, jag vill inte att…

Nästan alltid när det blir långdragna konflikter runt ett Nej så beror det på HUR vi sa nej, inte ATT vi sa nej. Då kan vi fråga:

• Nu verkar det som om du blev jättearg, är det för att jag sa nej eller för att jag sa det på ett klantigt sätt?

Det finns så mycket intoning, respekt och kontaktskapande i den frågan så att möjligheten att processen kan fortsätta är stor. För det handlar inte om nejet, det handlar om processen.

Kanske tänker du nu att ”jag har provat allt det där men det går inte att säga nej till min dotter/son, det blir världens scen”, då handlar det inte om nejet. Då handlar det om grundläggande kontakt och tillit. Och kanske om vårt eget behov att får ”rätt” i konflikter. Om målet är att ”vinna” i konflikter så skapar det oftast bara fler konflikter och att ett avstånd i relationen till de vi ju egentligen vill vara nära. Istället för att få rätt så kan vi fundera över behov. Vad har jag behov av? Vad har mitt barn behov av? Kan vi hitta en lösning som funkar för båda. Om vi funderar en stund tillsammans så finns det ju oftast en lösning.

• Mamma, får jag ha översovning här på fredag?
• Nej jag vill inte att du har översovning här på fredag för vi ska ha gäster och jag vill kunna umgås utan att behöva tänka på annat. Kan du ha översovning på lördag eller kanske hemma hos Gustav? Vad tycker du?

Här finns en lösning för alla. Mamma tar sitt personliga ansvar när hon svarar. Kvalitén på samtalet gör att sonen/dottern vill samarbeta med sin mamma. Mamma visar också genom sitt svar att hon vill hitta en lösning för både sig själv och barnet.

Vi behöver öva oss på att säga nej när vi tycker nej. Då visar vi våra barn att vi har personliga gränser och föregår då med gott exempel för våra barn så att de kan sätta gränser runt sig själva. Vi slutar vara martyrer och att lägga skuld på andra när vi tar ansvar för oss själva och våra behov. Då blir det också lättare att bidra till andra och säga JA med hela oss själva!

Det handlar inte om ATT vi säger nej utan HUR vi säger nej.

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

– Pappa pratar bara med mig om skolan…

 

Vad är det egentligen som stärker relationer mellan människor? Mellan förälder och barn? Ja, jag vet inte allt om det, men en sak är jag säker på; det behövs en hel del äkta intresse för varandra!

Mellan förälder och barn kanske det blir lite annorlunda för där är det vårt ansvar att intressera oss för våra barn. Vi kan inte förvänta oss att våra barn är särskilt intresserade av oss, vi ska bara finnas där.

Om våra barn (eller någon vän) berättar saker för oss och vi är verkligt intresserade av dem och deras liv, så kommer vi ihåg detaljer, namn på människor de pratar om, händelser från förut. Då kan vi fråga om händelser, vänner, funderingar från berättelser och samtal som vi haft. Jag vet själv hur glad jag blir när andra människor minns, frågar och återger saker som jag pratat med dem om förut. De kom ihåg vad JAG sa, vad JAG tänkte. Då känner jag mig viktigt för dem. Om jag däremot bara får samma frågor om t.ex. jobbet så tappar jag snart intresset. Jag kanske t.o.m. berättade en massa andra saker som var viktiga för mig men som personen i fråga inte alls kommer ihåg….

Många föräldrar, kanske oftast mammor, kommer ihåg de där små detaljerna; vad heter kompisarna, vilken är favorittröjan, vilken mat är det som inte är så uppskattad, vad heter lärarna och vilken lärare känner mitt barn sig trygg med, vilket schampo luktar bäst osv.

Det kan tyckas som små detaljer men när någon bryr sig om att komma ihåg sådana saker om mig så känner jag mig viktig, då stärks min självkänsla. Om jag däremot bara får frågor om vad jag gör, vad jag klarar av (hur går det i skolan? har du några läxor? hur gick det på provet?) så blir känslan en annan. Är jag viktig för dig? Eller är det bara mina resultat i skolan eller på fotbollen eller ridningen som räknas?

Vi behöver lyssna med intresse, respekt och empati och vi behöver faktiskt också komma ihåg vad våra barn och vänner berättar för oss. Annars slutar de snart berätta.

Hur är det för dig, upplever du också att det oftare är mammor som minns detaljerna?

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

Sommarlov och semester för familjen! Underbart eller påfrestande?

Nu har alla barn haft skolavslutning. Barnen går på sommarlov men oftast är det några veckor kvar tills vi föräldrar börjar vår ledighet. Vi har ofta en tanke om att våra barn ska vilja göra ungefär det vi skulle vilja göra på vår lediga tid. Utnyttja det underbara vädret, ta en LAGOM lång sovmorgon osv. Redan här så kan det börja bli jobbigt i familjen, kanske främst i tonårsfamiljen.

Våra egna (omedvetna) förväntningar på vad barnen ska göra (och inte göra) krockar ofta med verkligheten. Våra barn kanske inte alls har samma uppfattning om hur sommaren ska disponeras, de kanske bara vill träffa sina kompisar och vill inte alls följa med till landet eller någon annanstans. Som förälder börjar man kanske känna hur irritationen kliar någonstans i mellangärdet. Å, det som skulle bli så mysigt med sommar…

Hur kan man tänka? Hur kan man göra för att ”få till det”?

Vi behöver försöka släppa taget om vår egen bild av den ”perfekta familjen” och den perfekta semestern. Så länge vi försöker uppfylla den bilden är sannolikheten att vi ”misslyckas” stor. Dessutom blir vi vuxna ofta ganska odrägliga när vi försöker leva upp till den bilden. Det finns inga perfekta familjer!

Det är också bra om du själv funderar ut vad du tycker är viktigt på semestern, vad du har behov av, vad du vill göra. Om du har en partner kan ni sedan diskutera tillsammans vad som är viktigt för er på semestern. Sedan är det bra att knacka på barnens/tonåringens dörr och fråga:

Jag vill prata med dig om en sak, när har du tid? (Wow, tänker tonåringen, mamma/pappa pratar till mig som till en vuxen!)

– Jag skulle vilja att du funderar över sommarlovet, vad vill du göra? Du kan väl fundera lite på det så kan vi ta en stund i morgon och snacka igenom hur vi ska göra. Ok?

– Ok!

Så där lätt går det aldrig kanske du tänker nu. Men förvånansvärt ofta går det så lätt om vi verkligen menar det vi säger. Att vi faktiskt VILL veta deras tankar om lovet. Att vi faktiskt VILL veta hur de har tänkt sig den perfekta sommaren. Och att vi tänker lyssna och försöka komma fram till en lösning.

Kanske ser föräldrarnas önskelista ut så ungefär så här:

– jag vill läsa böcker.

– Jag vill äta gott.

– Jag vill att vi äter tillsammans så ofta det går.

– Jag vill att alla har gått upp och ätit frukost före 10.30.

– Jag vill att vi alla hjälps åt med matlagningen.

– Jag vill att vi är på landet två veckor.

– Jag vill att vi alla tillsammans besöker farmor och farfar en helg.

Kanske ser tonåringens önskelista ut ungefär så här:

– Jag vill sova länge.

– Jag vill hänga med kompisar.

– Jag vill softa framför datorn.

Sedan kan alla inblandade samlas och diskutera förväntningar, planer och behov inför den gemensamma ledigheten. Gör gärna något mysigt av den pratstunden, kanske fika lite? Den här typen av samtal för att reda ut förväntningar och behov inför ledigheter (eller andra händelser) är minst lika viktig i bonusfamiljen. Samtalet kan se ut ungefär så här:

– Det här är viktigt för mig, vad tänker ni om det?

– Vilka förväntningar och planer har vi alla inför sommaren?

Alla får berätta precis vad de tycker och tänker. Här gäller det för oss vuxna att lyssna ordentligt och inte avbryta. Om vi kan ta det lugnt och lyssna så brukar det kunna lösa sig.

– Jag hör att du säger att du inte vill åka med till landet. Är det för att du vill träffa kompisar? Kan vi lösa det på annat sätt? Victor kan gärna följa med till landet! Du kan ta med flera kompisar. Då vill jag bara att vi alla hjälps åt med det som behöver göras. Vi skulle också kunna åka hem lite tidigare, vilken dag var det som var viktig för dig att vara hemma?

Försök att komma överens om något ni alla kan leva med. Detta kan behöva uppdateras och “omförhandlas” under sommaren. Vi tror ofta att saker vi kommit överens om i familjen sedan ska fungera i tid och evighet men ofta kan vi behöva sätta oss ner igen och fortsätta.

Vi får heller inte glömma bort att sommarlovet ju också är världens chans att njuta av våra barn och tonåringar. Här kanske vi äntligen har lite tid tillsammans. Ibland kan det kännas tungt men våra tonåringar vill ha kontakt med oss föräldrar. Kanske framförallt när vi kan plocka fram vår avslappnade, glada, semesterlediga sida. Att göra saker tillsammans som vi tycker är roligt kan vara som balsam för relationen. Ett bra sätt kan vara att fråga din tonåring om du kan få lära henne/honom något han/hon inte kan: lägga patiens, steka ägg, spela kort, koka saft, spela badminton, hugga ved, ro. Låt dem lära dig något du inte kan: åka longboard, spela trummor, använda ritprogram, spela volleyboll, vad vet jag!

Hitta stunder där ni har kul ihop och kom ihåg att njuta av ditt barn/tonåring, ta vara på de små stunderna!

Ha en skön sommar! Jag återkommer i början på september.

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till höger på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

En spaning…

Följande konversation mellan två tjejer i tonåren hörde jag på stan.

–       Jag fyller ju år om en månad så jag funderar på att ha fest och gå ut med en inbjudan redan nu.

–       Ja, det är nog bra, alla har så mycket.

–       Då kan jag ju påminna några gånger också.

–       Ja, då hinner du ju det.

–       Och när det närmar sig så kan jag gå ut med en påminnelse till dem som har tackat ja.

Jag blir fundersam när jag hör denna konversation. Tänk er följande:

Du fyller år om en månad och vill ha en fest för dina vänner. Du tänker att det kan vara bra att gå ut med en inbjudan i god tid, alla har ju så mycket. Du skickar ut en inbjudan och börjar planera din fest i huvudet. Vad ska du bjuda på? Hur ska ni sitta? Vad ska ni äta och dricka? Vad ska du ha på dig?

När o.s.a. datum är passerat har inte många svarat. Du går ut med en påminnelse och får några svar till. Bara några dagar innan festen vet du fortfarande inte hur många som kommer. Du påminner igen. Samma dag som din middag ska gå av stapeln så vet du fortfarande inte riktigt hur många ni blir. Strax innan din middag ska börja så får du SMS från två stycken av de som tackat ja. De meddelar att de tyvärr inte kan komma och på omvägar förstår du att de har hittat en ”bättre” fest än din…

Var är respekten för att en av mina vänner vill bjuda hem mig till sig på en fest? Respekten för den planering, omtänksamhet och arbete som ligger bakom en sådan satsning? Har det blivit helt ok att inte meddela om man tänker komma eller inte? Hur känns det i magen på den som står där med en fest där bara hälften kom? I värsta fall finns det ingen de kan prata med om sitt ”misslyckande” utan de måste bara låtsas som att det inte spelar någon roll.

De flesta av de ungdomar jag har pratat med bekräftar att det kan gå till på det här viset. Det är ”helt ok” att utebli, inte svara, ångra sig o.s.v. Det är viktigare att man hamnar på ”rätt” fest än att vårda relationen till den personen som man redan är bjuden till. Vi föräldrar är ofta omedvetna om att dessa saker händer. Vi kanske ser att vår dotter eller son ser ledsen eller bekymrad ut. Det är ett nytt sätt att handskas med sina vänner som vi vuxna inte känner igen. Ett sätt som för de flesta av oss vuxna känns respektlöst och ytligt. Om det var så att vi bjöd till fest och någon som svarat ja inte dök upp så hade vi nog undrat vad som hänt. Vi kanske t.o.m. hade försökt ringa och kolla så att inget hänt.

Om vi utgår ifrån att alla människor (tonåringar är inget undantag) har behov av att känna sig värdefulla för andra så tror jag att det kan kännas ordentligt i magen när en sådan här sak händer.

Vad kan vi vuxna göra då?

Ja, jag tror ju att vi fortfarande är otroligt viktiga när det gäller att överföra våra värderingar och våra livserfarenheter när det t.ex. gäller hur man ta hand om sina vänner. Det är inte alltid det känns som om våra tonåringar vill lyssna på oss och du kanske tänker att din tonåring inte bryr sig om vad du tycker om sådan här saker.  Men det gör de! Det är när vi slutar tro att de inte bryr sig om vad vi tycker som det blir krångligt. Däremot så kanske vi får gå lite försiktigt fram när vi pratar om sådana här saker, inte hålla föreläsningar eller kräva att de ska tycka och göra som vi tycker och gör.

Kanske måste vi också visa oss själva lite nyfikenhet och intresse och fråga oss vad vi själva har för värderingar i dessa frågor. Tycker jag att det är viktigt att man vårdar sina relationer på ett visst sätt? I så fall hur? Tar jag själv hand om mina vänner på det sätt jag önskar att mina barn ska ta hand om sina vänner?

Någon dag eller kväll när du känner att ni har kontakt, när ni är på samma våglängd, när ni har det mysigt ihop, så kan du fråga:

Du, jag funderar över hur det går till när ni bjuder in till saker nuförtiden, berätta för mig, svarar folk ja och kommer om man bjuder in till hemmafest? Eller hur gör ni?

Kanske blir det starten på ett härligt samtal om vänner och hur man kan umgås och få andra att känna sig värdefulla. Vi kan alltid ställa frågor och vi kan alltid berätta om våra egna erfarenheter. Om du får svaret att det ”bara är så nuförtiden”, att det ok att inte komma, att det är ok att kanske inte ens höra av sig så kan du fråga:

–       Oj, undrar hur det känns för den som har festen?

–       Vad tror du själv, skulle han blivit glad om du hade hört av dig?

–       Hur skulle du vilja att det var när du själv ordnade något?

–       Tycker du att det ok att utebli eller boka av sent när någon har ansträngt sig?

–       Jag vet att jag hade blivit ledsen om någon av mina vänner bokade av sent eller inte ens hörde av sig.

Om vi har förmågan att prata om det här på ett icke-dömande sätt utan istället nyfiket och intresserat, så tror jag att vi tillåts påverka våra tonåringars uppfattningar om olika saker. Det är inget som går i en handvändning utan det kräver att vi funderar över hur vi pratar med våra barn och tonåringar:

Intresserat. Kärleksfullt. Nyfiket.

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär var tredje vecka. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!

Felparkerade skor och ytterkläder

Näst efter pengar så har jag hört att städning och hushållssysslor är den vanligaste orsaken till konflikter i de flesta relationer. Vad har du för relation till felparkerade skor och dammråttor?

Och vad har den relationen med föräldraskap att göra?

Våra egna behov och tankar om hur vi vill ha det hemma är viktiga för vårt välbefinnande. Men vem har ”rätt”? Vem bestämmer när det är smutsigt och hur skorna ska stå i hallen?

Jag tror nog att vi alla har funderat över det och som för det mesta när åsikterna går isär så tror jag att de flesta av oss tycker att vi själva sitter inne med det rätta svaret…

Hur kan vi få det här att fungera så att ingen känner sig anklagad eller överkörd?

Jag träffade en mamma med två tonårssöner för ett tag sedan som berättade att hon hade varit borta på tjänsteresa i flera dagar och verkligen längtat hem. Äntligen var det dags att komma hem, hon såg fram emot att få träffa sin man och sina söner. Hon öppnar ytterdörren. Det första hon får se är att sönernas skor står mitt i vägen. Genast byts den glada känslan ut mot ilska. Hon går ut i köket, jodå, disk på bänken! In i badrummet. Jaha, smutsiga handdukar! Det hela slutar med att hon har städat hallen, bytt handdukar i badrummet och fixat köket innan hon ens tagit av sig jackan. Sedan går hon in till killarna och säger surt:

– Fasen, har ni inte gjort någonting medan jag har varit bortrest? Ni vet ju att ni   ska ställa skorna i skostället? Tänk att jag alltid ska behöva ta hand om allt efter er när jag kommer hem.

I hennes mage fanns motstridiga känslor av ilska, dåligt samvete, besvikelse.

Undrar om killarna tyckte att det var härligt att träffa sin mamma igen? Antagligen inte. De kanske t.o.m. hade tyckt det var skönt om hon var på resa några dagar till. Jag säger inte att vi bara ska le och låta allting hända men med lite omsorg och reflektion runt en sådan här situation så kan den bli mycket bättre. Den här typen av situationer har en tendens att upprepa sig och jag tror att vi är många som känner igen oss i ”komma-hem” grejen.

Hur kunde hon ha gjort istället?

Jag tror att den här mamman (liksom många av oss andra) har en del omedvetna behov och förväntningar på hur det ska var när hon kommer hem. Om jag går till mig själv skulle det kunna vara lite olika saker beroende på dag:

–       Det har varit så stökigt på jobbet idag, jag har behov av tystnad.

–       Jag har varit borta så länge, jag har behov av gemenskap med min familj!

–       Det har varit så intensivt på jobbet, jag behöver vara ensam en stund!

–       Bilköerna var helt galna, jag är irriterad och behöver vara själv en stund!

–       Jag missade lunchen och är galet hungrig, jag behöver få något i mig!

–       Jag har varit borta ett tag och behöver få njuta av mitt fina hem, skönhet är viktigt för mig!

Så länge som alla dessa behov är mer eller mindre omedvetna hos oss så är risken att vi ”stöter ihop” med de där hemma mycket större. Tänk dig t.ex. att din partner har suttit hemma och jobbat hela dagen och har behov av sällskap när du kommer hem. Själv har du haft tusen grejor att göra och folk omkring dig hela dagen. När du kommer innanför dörren hemma så blir du överöst med berättelser, frågor och förslag. Du blir irriterad och har svårt att dölja det. Det outtalade hänger i luften och blockerar en bra kontakt.

Ofta när familjen sammanstrålar igen efter sin egen dag på olika håll så kan det bli jobbigt. Inget fel i det men om vi lägger lite möda på att reflektera över vad vi själva och våra barn/tonåringar har varit med om under dagen, och vad vi har för behov när vi kommer hem, så kan det bli så mycket bättre. Vi vuxna glömmer kanske bort att våra barn och tonåringar ofta har varit omgivna av massor av folk hela dagen. I klassrummet, i matsalen, i gympasalen, på bussen. De har ofta ett stort behov av lugn när de kommer hem. Ta en macka, sitta på toa i lugn och ro, sitta framför datorn. Kanske kommer vi då med våra ”tjugo frågor” om hur dagen har varit, ett uttryck för vårt eget behov av kontroll och omsorg kanske.

Tillbaka till mamman som kommer hem från jobbet, vad kunde hon ha gjort?

Om hon varit medveten om hur hennes egen dag hade varit och vad hon var i behov av när hon kom hem hade situationen blivit annorlunda, innan hon klev in genom ytterdörren hade hon kunnat känna efter; hur mår jag? Vad har jag behov av och vad vill jag göra när jag kommer hem? Vad är troligt att de övriga i familjen befinner sig? Vad har de behov av? Då hade hon kunnat tänka:

– Jag har varit borta så länge, jag har behov av gemenskap med min familj!

Hon hade kanske också kunnat se framför sig att det kanske skulle stå ett par skor i vägen men eftersom hon hade längtat så efter sina pojkar och vill ha kontakt med dem hade hon kunnat kliva över dem och ropa:

– Hallå mina älsklingar, oj, vad jag har längtat efter er!!

Lite senare på kvällen när kontakten är återetablerad och familjen har en stund tillsammans så kan det bli tillfälle att prata om hur situationen ska kunna lösas framöver. De flesta tonårsfamiljer har ganska få naturliga stunder av kontakt och om man som förälder märker att det börjar gnissla i familjen så är det där familjen behöver börja; i kontakten. Bjud in till en kopp te på kvällskvisten, en fotmassage eller lite ryggkli. Där, i kontakten kan samtalet börja.

– Vet ni, jag skulle vilja prata om hur det ska bli så bra som möjligt när vi alla kommer hem på kvällen. Jag vill så gärna att det ska vara fint här hemma och tycker illa om när era skor står precis innanför dörren och ni har antagligen andra saker som är viktiga för er?!

När våra barn känner sig värdefulla för oss och vi lyckas nå fram med vår kärlek så blir deras vilja att bidra till det som är viktigt för oss mycket större. Och kan vi sätta oss in i vad våra barn och vår partner har behov av så händer det också mycket. Tänk dig själv att din partner eller din tonåring säger när du kommer hem:

– Hej, har det varit mycket på jobbet idag, behöver du en stund för dig själv och en dusch innan vi lagar mat?

Ibland kan det vara värt att kliva över några felparkerade skor och lugnt titta på några dammråttor, i längden så löser det sig ännu bättre då!

Vad brukar du ha behov av när du kommer hem?

Finns det något sätt att lösa det på?

Om du vill läsa mer om hur man kan tänka runt sysslorna i hemmet så kan du läsa mitt inlägg ”Hur mycket servar du dina barn och varför?”

Jag brukar göra ett inlägg ungefär var tredje vecka. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!