Är allt förhandlingsbart?

Interview or dialogue between politicians. Negotiation of two statesman.

Har barnen blivit så duktiga förhandlare att det blir ett problem när de ber om något? Att allt ska diskuteras och förhandlas? Man kanske säger ett halvhjärtat ”okej då” när man egentligen vill säga nej för att slippa den långdragna diskussion eller det tjat som annars följer och ofta urartar. ”Får” man ändra ett nej till något annat? ”Får” man ändra sig? Då slutar väl barnen aldrig att tjata?

Tänk dig att din tonårsdotter har frågat om hon får sova över hos Alva på fredag och du har redan sagt nej. Kan du då börja förhandla om det nejet? Jag skulle vilja säga att du kan det. Om vi visar våra barn att vi har funderingar och osäkerheter kring svåra beslut så tycker vissa att det är att visa sig svag. Jag tänker tvärtom, barnen tycker om att vi visar att vi kan vara osäkra och ibland behöva fundera över saker innan vi bestämmer oss. Det imponerar på våra barn och vi visar dem att vi tar deras synpunkter på allvar om vi kan tänka över beslutet en gång till. Om vi däremot vet att det kommer komma ett gäng med 19-åringar till dottern och hennes 14-åriga kompisar eller att det har funnits droger i närheten så är det inte så svårt att säga nej. Man kan alltså säga att det inte är någon ide att börja förhandla under två omständigheter: den ena omständigheten är att nejet är viktigt för dig, du har helt enkelt verkligen bestämt dig. Den andra omständigheten är om diskussionerna brukar urarta, om det helt enkelt inte längre är någon förhandling utan ett tillfälle som brukar urarta till maktfullkomlighet, elakheter och manipulation. Då är det bättre att låta bli. Om vi ska förhandla med vårt barn om beslut som ska tas eller har tagits i familjen så måste vi kunna avstå från att kritisera vårt barn och dess åsikter och likaså låta bli att hålla fast vid vårt beslut av ren princip. Om vi lyckas med det så finns det förutsättningar för att lyckas ha en förhandling/diskussion som innehåller kvalitéer som respekt, lyssnande och uppriktiga försök att sätta sig in i den andres situation. Förhandlingen behöver också innehålla intresse för den andre, raka och konstruktiva argument (här har vi chansen att lära oss massor om vi bara lyssnar).

Om vi lyckas ha en förhandling med dessa kvalitéer brukar det inte spela lika stor roll vilket beslut vi tar. Kanske står vi fast vid vårt nej eller så har vårt barn/tonåring fått oss att ändra vårt beslut. Oavsett vilket så kan vi räkna med mer respekt från vårt barn om vi är villiga att lyssna på dem på ett respektfullt sätt än en förälder som till varje pris ska hålla ”en rak linje”, vara konsekventa och inte ge efter. Om förhandlingarna därhemma känns som om de aldrig tar slut, att de tar musten ur dig, så kan det ju alltså finnas lite olika anledningar. En kan vara att du har svårt att få ur dig det nej du egentligen vill säga. Det i sin tur kan bero på att vi egentligen bara vill säga JA till våra barn hela tiden i tron att det skapar lyckligare barn. Det kan också vara så att vi tror att en förklaring ska göra att barnet köper våra argument och ändrar åsikt. Det kommer inte hända. Tänk dig själv:

Jag vill ha en glass?!
Vi ska strax äta middag så du får ingen glass nu.
Jaha, nej då förstår jag, jag väntar.

Eller tonåringen:
Jag ska hem till Alva på fredag, vi är några som ska hänga o kolla på film.
Nej, det går inte, vi ska hem till farmor och farfar.
Okey, nej då går ju inte det, jag får snacka med Alva.

 Ibland blir det nej och ibland blir det ja. Huvudsaken är att som sagt att vi har vissa kvalitéer på den diskussion/förhandling som föregår beslutet. Kanhända kommer din tonåring minnas hela livet att de inte fick vara med på Alvas fest men de klarar det. Våra barn har behov av vissa saker t.ex. samhörighet med vänner men det måste inte vara just på Alvas fest. De har också behov av mat, och visst ska vi se till att de får mat men vi kan säga nej till att gå på restaurang. De har också behov av kläder men vi kan säga nej till att köpa just de dyra märkeskläder de har vill ha. Man skulle kunna säga att vi kan försöka skilja på vad barnen faktiskt behöver och vad de har lust till. Det kan ibland göra det lättare för oss vuxna att fundera över vad vill ta för beslut. Vi behöver inte vara konsekventa i de beslut vi tar, vi är människor och utvecklas efter hand, det skulle ju nästan vara konstigt om vi tog samma beslut i samma situation under hela barnens uppväxt. Viktigare är i så fall att vi tar beslut som både vi själva och barnen känner hänger ihop med vilka vi är och vad vi står för. När våra argument kommer ”hela vägen inifrån”, i enlighet med våra värderingar, så brukar det landa mycket bättre hos den vi pratar med!

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!