Barns reaktioner är alltid meningsfulla

Mdes kleines Mdchen liegt auf dem Boden und ruht sich aus

Att barns, och tonåringars, reaktioner alltid är meningsfulla kan kännas svårt att förstå ibland. Det känns ju emellanåt som att de gör saker bara för att jäklas! Jag tror att det då är konstruktivt att försöka tänka att barnens reaktioner alltid är meningsfulla. Det är ett (omedvetet) sätt för barnen att säga:

  • Hjälp mig, jag klarar inte av att vara bland så många barn i dagis/skolan!
  • Hjälp mig, jag känner inte att jag har någon riktig kontakt med mina viktiga vuxna just nu!
  • Hjälp mig, jag klarar inte av att se mina viktiga vuxna vara så arga på varandra!
  • Hjälp mig, jag klarar inte av alla krav som jag upplever att omgivningen och jag själv ställer på mig!
  • Hjälp mig, jag känner att jag aldrig duger!

Barnen har helt enkelt existentiella behov som inte är tillgodosedda. Deras beteende, som vi så gärna vill ändra på, är ofta istället en viktig bit information till oss vuxna om att allt inte står rätt till, i familjen, i klassen, i kompisrelationen osv.

Familjen (de nära relationerna) är platsen där vi förhoppningsvis kan känna oss trygga. Där finns en vuxen som klarar av att vara just vuxen. Att vara vuxen innebär att kunna vara den stadiga ledare som barnen/tonåringarna behöver. Att visa vägen. Men det innebär också att vi vuxna måste kunna uppmärksamma varför det blir som det blir. Helt enkelt fundera lite över den feedback vi får från våra barn, ta deras feedback och reaktioner på allvar och ta ansvar för våra tillkortakommanden i relation till barnen. Vi vuxna behöver också ta på oss ansvaret när det gnisslar i relationerna. Inte lägga skulden på barnen, för barns reaktioner är alltid meningsfulla, men ibland kanske vi måste vara lite detektiver för att förstå vad som händer.

Kanske ljuger vårt barn eller vår tonåring för oss och kanske är att tala sanning en sådan sak som är viktig för oss; man får inte ljuga! Det är en moralisk värdering som vi har med oss från vårt föräldrahem. Det känns verkligen viktigt att vårt barn inte ljuger och då är det lätt att bli arg. Om vi då vänder på steken och utgår från att vårt barns beteende är meningsfullt, hur kan vi då tolka att barnet ljuger? Jo, vi kan tolka det som att barnet ”vet” att föräldrarna inte kan hantera sanningen. Det handlar inte om moral, barnet vet redan att ”i vår familj så ljuger vi inte”. Det är istället så att barnet ”skyddar” sig själv och familjen genom att inte säga som det är. Barnet vet att de vuxna inte klarar sanningen.

  • Om jag berättar för mamma och pappa så bråkar de i eviga tider.
  • Om jag berättar att jag inte trivs i skolan kommer pappa aldrig sluta oroa sig.
  • Jag törs inte berätta det här för då blir de så galet arga att jag blir rädd.
  • Det här kan jag inte berätta för de förstår aldrig vad jag menar och jag kommer få försöka förklara i flera dagar.
  • Jag kan inte berätta varför jag inte vill ta hem kompisar hit, de skulle bli så ledsna.

Om barnet ”tänker” så här så kan vi inte längre hävda att osanningen är en moralisk fråga. Då har ljugandet blivit ett sätt för barnet att visa att det inte får allt det skulle behöva från oss på ett existentiellt plan. Vårt ledarskap och personliga ansvar räcker inte riktigt till. Vi vuxna klarar inte av att hantera sanningen på ett vuxet sätt.

Vad kan vi göra då?

Vi behöver lita på våra barn. Lita på att deras reaktioner är meningsfulla. Det innebär att vi behöver titta på oss själva under resans gång. Vi behöver fundera över, själva, tillsammans med någon vi litar på, och tillsammans med vårt barn, vad det är som händer. Då tar vi ansvar, då tar vi ledningen och visar att vi är en vuxen vuxen.

Vi kommer aldrig att bli fullfjädrade föräldrar men vi har chansen att titta på oss själva under resans gång och ta chansen att utvecklas som människa tillsammans med vårt barn. Vad har du lärt dig om dig själv av ditt barn?

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

Är allt förhandlingsbart?

Interview or dialogue between politicians. Negotiation of two statesman.

Har barnen blivit så duktiga förhandlare att det blir ett problem när de ber om något? Att allt ska diskuteras och förhandlas? Man kanske säger ett halvhjärtat ”okej då” när man egentligen vill säga nej för att slippa den långdragna diskussion eller det tjat som annars följer och ofta urartar. ”Får” man ändra ett nej till något annat? ”Får” man ändra sig? Då slutar väl barnen aldrig att tjata?

Tänk dig att din tonårsdotter har frågat om hon får sova över hos Alva på fredag och du har redan sagt nej. Kan du då börja förhandla om det nejet? Jag skulle vilja säga att du kan det. Om vi visar våra barn att vi har funderingar och osäkerheter kring svåra beslut så tycker vissa att det är att visa sig svag. Jag tänker tvärtom, barnen tycker om att vi visar att vi kan vara osäkra och ibland behöva fundera över saker innan vi bestämmer oss. Det imponerar på våra barn och vi visar dem att vi tar deras synpunkter på allvar om vi kan tänka över beslutet en gång till. Om vi däremot vet att det kommer komma ett gäng med 19-åringar till dottern och hennes 14-åriga kompisar eller att det har funnits droger i närheten så är det inte så svårt att säga nej. Man kan alltså säga att det inte är någon ide att börja förhandla under två omständigheter: den ena omständigheten är att nejet är viktigt för dig, du har helt enkelt verkligen bestämt dig. Den andra omständigheten är om diskussionerna brukar urarta, om det helt enkelt inte längre är någon förhandling utan ett tillfälle som brukar urarta till maktfullkomlighet, elakheter och manipulation. Då är det bättre att låta bli. Om vi ska förhandla med vårt barn om beslut som ska tas eller har tagits i familjen så måste vi kunna avstå från att kritisera vårt barn och dess åsikter och likaså låta bli att hålla fast vid vårt beslut av ren princip. Om vi lyckas med det så finns det förutsättningar för att lyckas ha en förhandling/diskussion som innehåller kvalitéer som respekt, lyssnande och uppriktiga försök att sätta sig in i den andres situation. Förhandlingen behöver också innehålla intresse för den andre, raka och konstruktiva argument (här har vi chansen att lära oss massor om vi bara lyssnar).

Om vi lyckas ha en förhandling med dessa kvalitéer brukar det inte spela lika stor roll vilket beslut vi tar. Kanske står vi fast vid vårt nej eller så har vårt barn/tonåring fått oss att ändra vårt beslut. Oavsett vilket så kan vi räkna med mer respekt från vårt barn om vi är villiga att lyssna på dem på ett respektfullt sätt än en förälder som till varje pris ska hålla ”en rak linje”, vara konsekventa och inte ge efter. Om förhandlingarna därhemma känns som om de aldrig tar slut, att de tar musten ur dig, så kan det ju alltså finnas lite olika anledningar. En kan vara att du har svårt att få ur dig det nej du egentligen vill säga. Det i sin tur kan bero på att vi egentligen bara vill säga JA till våra barn hela tiden i tron att det skapar lyckligare barn. Det kan också vara så att vi tror att en förklaring ska göra att barnet köper våra argument och ändrar åsikt. Det kommer inte hända. Tänk dig själv:

Jag vill ha en glass?!
Vi ska strax äta middag så du får ingen glass nu.
Jaha, nej då förstår jag, jag väntar.

Eller tonåringen:
Jag ska hem till Alva på fredag, vi är några som ska hänga o kolla på film.
Nej, det går inte, vi ska hem till farmor och farfar.
Okey, nej då går ju inte det, jag får snacka med Alva.

 Ibland blir det nej och ibland blir det ja. Huvudsaken är att som sagt att vi har vissa kvalitéer på den diskussion/förhandling som föregår beslutet. Kanhända kommer din tonåring minnas hela livet att de inte fick vara med på Alvas fest men de klarar det. Våra barn har behov av vissa saker t.ex. samhörighet med vänner men det måste inte vara just på Alvas fest. De har också behov av mat, och visst ska vi se till att de får mat men vi kan säga nej till att gå på restaurang. De har också behov av kläder men vi kan säga nej till att köpa just de dyra märkeskläder de har vill ha. Man skulle kunna säga att vi kan försöka skilja på vad barnen faktiskt behöver och vad de har lust till. Det kan ibland göra det lättare för oss vuxna att fundera över vad vill ta för beslut. Vi behöver inte vara konsekventa i de beslut vi tar, vi är människor och utvecklas efter hand, det skulle ju nästan vara konstigt om vi tog samma beslut i samma situation under hela barnens uppväxt. Viktigare är i så fall att vi tar beslut som både vi själva och barnen känner hänger ihop med vilka vi är och vad vi står för. När våra argument kommer ”hela vägen inifrån”, i enlighet med våra värderingar, så brukar det landa mycket bättre hos den vi pratar med!

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

 

 

 

 

 

 

Att säga nej

fotolia_98432378

Det kan kännas svårt att säga nej till människor runtomkring oss och kanske speciellt våra barn. Tror vi att vi skapar en ständigt lycklig gemenskap i familjen om vi undviker att säga nej? Är vi konflikträdda? Är det så att vi inte orkar med ett besviket barn? Funderar vi ens över varför vi säger ja eller nej eller går det av bara farten? Om vi inte kan få ur oss ett nej när det egentligen är det vi menar så slutar det ofta med att vi känner oss utnyttjade (fast vi egentligen bara vill vara ”poppis”). Att vi blir misstänksamma och sura (fast vi egentligen ville vara generösa och omtänksamma). Att vi får massor av konflikter runt omkring oss och inne i oss (fast vi inte ville ha några konflikter alls). När vi till slut säger nej tycker vi kanske att nejet verkligen är berättigat eftersom vi så sällan säger nej och därför lägger vi skulden på motparten. (Partnern, kollegan, sonen, dottern).

I grund och botten så är det vårt behov av att känna oss värdefulla och viktiga för våra nära som spökar. Vi vill inte komma på kant med de människor som betyder mest för oss! Ändå trasslar det till sig för oss när vi säger JA fast vi menar NEJ. Kanske är det dessutom så att det mest omtänksamma svaret ibland är just Nej om det nu är så att det är Nej vi egentligen vill säga.

Beroende på vilken nejkultur din ursprungsfamilj hade så kan det ta emot att säga nej:

  • Mamma, visst kan jag ha översovning här på fredag?
  • Pappa, visst kan jag få gå och lägga mig lite senare ikväll?
  • Mamma, jag vill ha ett nytt grafikkort, alla andra har ett bättre än jag?!

Om nejen inte har kommit så ofta så kan det bli så att vi minsann tycker att vi har ”rätt” att göra det ibland och då blir svaret skuldbeläggande:

  • Men det förstår du väl att du inte kan, vi ska faktiskt ha gäster!!
  • Vi har faktiskt bestämt klockan nio och då är du trött!!
  • Hur mycket pengar tror du att vi har? Vet du vad ett grafikkort kostar?!

Visst, det är ett nej men ett nej behöver innehålla vissa kvalitéer för att landa rätt. Vi kanske känner oss otrygga i vårt nej och den otryggheten spiller över på barnen. Vi har inte funderat över varför vi vill säga nej; vilka värderingar vill jag ska råda i min familj? I mig? Små stunder av funderingar eller samtal om det gör att vi lättare kan fatta beslut utifrån våra värderingar och det som vi mer långsiktigt tycker är viktigt i vårt föräldraskap och andra relationer. Vi behöver också ta eget ansvar för det vi säger i stället för att lägga skulden på den andra.

Det skulle betyda att istället för att säga saker som:

  • Det förstår du väl att….
  • Du är faktiskt för liten för…
  • Men sluta nu, du kan faktiskt inte alltid…

Så behöver vi prata utifrån oss själva:

  • Jag vill inte att…skulle vi kunna göra så här…
  • Jag känner att jag behöver tänka lite på det, jag ska fundera lite!
  • Nej, jag vill inte att…

Nästan alltid när det blir långdragna konflikter runt ett Nej så beror det på HUR vi sa nej, inte ATT vi sa nej. Då kan vi fråga:

  • Nu verkar det som om du blev jättearg, är det för att jag sa nej eller för att jag sa det på ett klantigt sätt?

Det finns så mycket intoning, respekt och kontaktskapande i den frågan så att möjligheten att processen kan fortsätta är stor. För det handlar inte om nejet, det handlar om processen.

Kanske tänker du nu att ”jag har provat allt det där men det går inte att säga nej till min dotter/son, det blir världens scen”, då handlar det inte om nejet. Då handlar det om grundläggande kontakt och tillit. Och kanske om vårt eget behov att får ”rätt” i konflikter. Om målet är att ”vinna” i konflikter så skapar det oftast bara fler konflikter och att ett avstånd i relationen till de vi ju egentligen vill vara nära. Istället för att få rätt så kan vi fundera över behov. Vad har jag behov av? Vad har mitt barn behov av? Kan vi hitta en lösning som funkar för båda. Om vi funderar en stund tillsammans så finns det ju oftast en lösning.

  • Mamma, får jag ha översovning här på fredag?
  • Nej jag vill inte att du har översovning här på fredag för vi ska ha gäster och jag vill kunna umgås utan att behöva tänka på annat. Kan du ha översovning på lördag eller kanske hemma hos Gustav? Vad tycker du?

Här finns en lösning för alla. Mamma tar sitt personliga ansvar när hon svarar. Kvalitén på samtalet gör att sonen/dottern vill samarbeta med sin mamma. Mamma visar också genom sitt svar att hon vill hitta en lösning för både sig själv och barnet.

Vi behöver öva oss på att säga nej när vi tycker nej. Då visar vi våra barn att vi har personliga gränser och föregår då med gott exempel för våra barn så att de kan sätta gränser runt sig själva. Vi slutar vara martyrer och att lägga skuld på andra när vi tar ansvar för oss själva och våra behov. Då blir det också lättare att bidra till andra och säga JA med hela oss själva!

Det handlar inte om ATT vi säger nej utan HUR vi säger nej.

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

Kanske är våra egna känslor det jobbigaste?

Headache pains

Kan det vara så att i samspel med våra barn och andra nära så är det inte den andra personens känslor som är jobbiga utan vad det skapar hos oss?

Inte nog med att vi ska orka med att vårt barn är argt, ledset, deprimerat o.s.v. Vi behöver också klara av det som det skapar hos oss själva. Om vi bara går på autopilot så brukar konflikter se likadan ut varje gång, eller t.o.m. bara bli värre och värre.

Här skulle vi behöva undersöka vilka känslor det skapar hos oss och skilja på vilka känslor som är barnets och vilka känslor som är våra egna. Då kan vi också hjälpa våra barn bättre. De blir inte hjälpta av att deras förälder också blir arg eller ledsen. Tvärtom! De slutar komma till oss om de märker att ”mamma blir bara tyst om jag pratar med henne”. Eller ”pappa blir bara ledsen om jag går till honom”. Vi behöver alltså kunna härbärgera både barnens känslor OCH våra egna. Det kräver en viss vilja till självreflektion. När obehagskänslorna kommer över oss så går det ofta lite för fort för oss att säga eller göra något. Ofta behöver vi stanna upp en liten stund och tänka efter:

  • Vad är det egentligen som händer med mig när Victor är så här ledsen?
  • Varför beter jag mig själv så barnsligt när Sara är så här arg?
  • Vad händer med mig när Josefin blir besviken?

Att fundera över dessa frågor leder i sin tur till större självkännedom. Då kanske vi kan pausa en stund (viktigt) och försöka urskilja vår egen obehagskänsla som vi ibland är så snabba att vilja få bort så att vi gör och säger saker som inte hjälper vårt barn. Det hjälper inte oss själva heller om vi bara försöker få bort våra egna obehagskänslor genom att undvika, släta över, attackera o.s.v. För vi behöver nästan aldrig agera direkt utan vinner mycket på att ta en lite paus (det kan räcka med några sekunder) och tänka:

”Hur kan jag nu stötta på bästa sätt? Jag känner ett stort obehag över Josefins besvikelse och min första impuls ät att släta över. Jag hjälper henne bättre genom att inse att obehagskänslorna är mina egna.”

Hon kanske bara behöver ge uttryck för sin besvikelse till någon som INTE rycks med i hennes egna känslor. Någon som kan lyssna in och fånga upp hennes besvikelse och prata om den, sätta ord på den, och vad som hänt utan att döma eller ge en miljon goda råd.

– Du har kämpat som sjutton och pluggat som en galning till det där provet och så fick du ett C, jag kan verkligen förstå om du är besviken?! Är du det?

Och efteråt kan vi reflektera över hur det blev. Hur påverkade jag samtalet? Vad var det som gjorde att det blev så bra/dåligt? Hur kan jag göra nästa gång?

Det är inte så lätt att gå ifrån våra mönster när det gäller dessa saker. Men om vi funderar lite över vad som händer med oss själva när andra kommer till oss med sina starka känslor så har vi chansen att utvecklas själva och bidra till andra.

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

– Pappa pratar bara med mig om skolan…

 

Man talking with his son at home

Vad är det egentligen som stärker relationer mellan människor? Mellan förälder och barn? Ja, jag vet inte allt om det, men en sak är jag säker på; det behövs en hel del äkta intresse för varandra!

Mellan förälder och barn kanske det blir lite annorlunda för där är det vårt ansvar att intressera oss för våra barn. Vi kan inte förvänta oss att våra barn är särskilt intresserade av oss, vi ska bara finnas där.

Om våra barn (eller någon vän) berättar saker för oss och vi är verkligt intresserade av dem och deras liv, så kommer vi ihåg detaljer, namn på människor de pratar om, händelser från förut. Då kan vi fråga om händelser, vänner, funderingar från berättelser och samtal som vi haft. Jag vet själv hur glad jag blir när andra människor minns, frågar och återger saker som jag pratat med dem om förut. De kom ihåg vad JAG sa, vad JAG tänkte. Då känner jag mig viktigt för dem. Om jag däremot bara får samma frågor om t.ex. jobbet så tappar jag snart intresset. Jag kanske t.o.m. berättade en massa andra saker som var viktiga för mig men som personen i fråga inte alls kommer ihåg….

Många föräldrar, kanske oftast mammor, kommer ihåg de där små detaljerna; vad heter kompisarna, vilken är favorittröjan, vilken mat är det som inte är så uppskattad, vad heter lärarna och vilken lärare känner mitt barn sig trygg med, vilket schampo luktar bäst osv.

Det kan tyckas som små detaljer men när någon bryr sig om att komma ihåg sådana saker om mig så känner jag mig viktig, då stärks min självkänsla. Om jag däremot bara får frågor om vad jag gör, vad jag klarar av (hur går det i skolan? har du några läxor? hur gick det på provet?) så blir känslan en annan. Är jag viktig för dig? Eller är det bara mina resultat i skolan eller på fotbollen eller ridningen som räknas?

Vi behöver lyssna med intresse, respekt och empati och vi behöver faktiskt också komma ihåg vad våra barn och vänner berättar för oss. Annars slutar de snart berätta.

Hur är det för dig, upplever du också att det oftare är mammor som minns detaljerna?

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

Jag vill vara med dig!

Boy using computer at home, playing game

Tänk dig att sonen eller dottern har suttit framför datorn ett bra tag. Något skaver i dig. Då är det lätt att hamna i moraltankar som vi sedan stjälper över vårt barn:

Nä, nu får du väl ändå stänga av!

Vet du hur länge du har suttit framför datorn!!

Har du inget annat att göra än att sitta där?!

Nu får du faktiskt hitta på något annat!

Jag tror du kan tänka dig ungefär hur resten av ”samtalet” kommer att bli; surt, anklagande. För vem känner inte omedvetet ett behov av att försvara sig och sitt egenvärde mot sådana anklagelser? Och då händer antagligen precis motsatsen till det vi innerst inne ville åstadkomma, nämligen lite kontakt och närhet!

Om vi kan pausa lite innan vi öppnar munnen och tänka till lite:

Vad är det jag vill?

Vad kommer troligtvis att hända om jag säger som jag brukar?

Hur kan jag prova att säga idag?

Att helt enkelt reflektera lite över vad vi vill ska hända när vi pratar med vårt barn.

Om det du vill är att träffa din älskade unge lite, att du saknar din son eller dotter så tala istället om vad du vill, hur du känner.

Känn efter hur det känns i dig innan du börjar prata; har du kunnat lägga bort det lilla stinget av skuldbeläggande? Klarar du av att inte vara det minsta anklagande? Kan du hitta något varmt ställe i dig själv att prata utifrån?

Då kan du säga:

Jag vill vara med dig en stund!

Jag längtar efter dig, jag vill göra något tillsammans med dig!

Då tar vi vårt ansvar och visar vilka vi är, vad vi vill. Chansen att vi lyckas stärka relationen till vårt barn ökar avsevärt.

Vad ni sedan kan göra tillsammans det vet bara du, spela kort, baka pizza, ta en promenad. Och kanske, om du vill, så kan ni göra det till bara er återkommande stund som får stor betydelse för er relation!

Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”.Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!

Att lyssna; betydelsefullt men inte alltid så lätt!

Mother talking with son. Children upbringing.

Jag tänker att de allra flesta av oss nog ändå tycker att vi lyssnar när andra pratar. I alla fall hör vi vad de säger. Men kruxet är att vi ofta är så upptagna av oss själva att vi sällan lyssnar ordentligt. För medan den andre pratar så håller vi på att förbereda och tänka ut det där otroligt smarta, välformulerade som ska göra att den andra människan blir imponerad och förstår hur smarta, erfarna och pålästa vi är. Vi bara väntar på att det ska bli vår tur eller i värsta fall gör vi inte ens det utan avbryter den vi samtalar med för att få briljera.

Det motsägelsefulla är att när vi är så där uppfyllda av allt smart och fantastiskt vi ska säga till andra så gör vi det i syfte att bli omtyckta men effekten blir ofta den motsatta. Personen vi pratar med känner sig inte sedd. Det “händer” ingenting i ett sådant samtal. Vi upplever en tomhetskänsla efteråt.

Om vi har en tanke om att vi vill lära känna andra, att ha en nära kontakt med en annan människa, att stötta andra i sin problemlösning och sin förståelse av sig själva så finns det andra vägar. Det börjar alltid med lyssnandet. Utan att tänka på åt vilket håll vi vill att samtalet ska ta vägen. Utan att ha med våra förutfattade meningar om personen vi pratar med. Utan att redan ha den där skitsmarta lösningen eller kommentaren på tungan. Vi tror att vi hjälper bäst genom att komma med bra och handfasta lösningar på t.ex. våra barns problem. Men oftast är det så att ju mer vi bryter in i samtalet med våra idéer och lösningar desto tystare blir våra barn och utan att vi märker det har de lämnat samtalet på det ena eller andra sättet. Då missar vi chansen till många saker.

Det kan hända mer än vi tror om vi försöker lyssna mer än vi brukar:

Vi kan skapa oss en bild av vad som rör sig i huvudet på våra barn just nu.

När vi låter barnen prata färdigt så brukar de ofta ha klargjort för sig själva vad det är de behöver; de löser sina egna problem i ”rummet” som uppstår!

Att våra barn känner att vi accepterar dem fullt ut även när de har problem.

Att våra barn känner att vi har acceptans även för deras känslor (utan att försöka släta över eller förminska) på så sätt bidrar vi till att våra barn kan bearbeta dem.

 

Använd tystnaden, kanske speciellt om du är en sådan person som alltid tar ansvar för att fylla ut alla tystnader. Ta tillfället i akt att studera din son eller dotter i tystnaden; vilken stämning/känsla befinner hon/han sig i? Vad säger kroppsspråk och ansiktsuttryck? Det kan ge dig värdefull information om i vilken känsla ditt barn befinner sig. Då kan du fånga upp den känsla ditt barn har och vägledas av den i det fortsatta samtalet.

Klart att vi inte behöver lyssna på det här sättet om vi står och lagar mat och våra barn berättar om vad de gjorde på idrotten idag. Men om vi anar att det finns något mer, att det är fundersamma, att något rör sig därinne som skaver, då kan vi säga:

– Du ser lite bekymrad ut, är du det? Om du vill berätta för mig så lyssnar jag gärna!

Det är då vi behöver kunna lägga våra egna tankar och känslor åt sidan en stund för att kunna ta in vad våra barn säger fullt ut. Vi behöver visa att vi lyssnar; lägg ifrån dig stekspaden, slå ihop tidningen, stäng av Tv:n och LYSSNA.

Kom med små bekräftande ord om det känns bra för dig. Men oj. Jaha. Typiskt.

Det balla här är att vi lär oss mycket om våra barn, vi utvecklar relationen till våra barn men vi lär oss också väldigt mycket om oss själva genom att utveckla sättet vi lyssnar på. Fastna inte i att du måste göra precis rätt, det finns inget precis rätt sätt. Du och ditt barn är unika och bara det faktum att du har fokus på lyssnandet kan förändra mycket.

Genom att lyssna kan vi som jag skrev tidigare ge våra barn en chans att lära känna sig själva bättre. Vilken slags person de är, vilka starka och svaga sidor de har, vad de tycker om och inte tycker om, vad andra tycker om hos dem och vad som inte är lika attraktivt. Vad vi kanske inte tänker på så ofta är att genom att stärka kunskapen om sig själva blir de inte lika sårbara i framtida konflikter. Människor som känner sig själva dåligt och som inte är vana att reflektera över känslor och händelser blir lätt ”knäckta” i konflikter. Det kan yttra sig på olika sätt; vi far ut mot andra, vår självbild vacklar, vi kanske drar oss undan. Vi har allt att vinna på att öva vårt sätt att lyssna, både för stunden och för våra barns framtida liv.

Sen, när vi har lyssnat fullt ut på våra barn så kanske det finns en chans att våra barn vill lyssna på oss…

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!