Att säga nej

fotolia_98432378

Det kan kännas svårt att säga nej till människor runtomkring oss och kanske speciellt våra barn. Tror vi att vi skapar en ständigt lycklig gemenskap i familjen om vi undviker att säga nej? Är vi konflikträdda? Är det så att vi inte orkar med ett besviket barn? Funderar vi ens över varför vi säger ja eller nej eller går det av bara farten? Om vi inte kan få ur oss ett nej när det egentligen är det vi menar så slutar det ofta med att vi känner oss utnyttjade (fast vi egentligen bara vill vara ”poppis”). Att vi blir misstänksamma och sura (fast vi egentligen ville vara generösa och omtänksamma). Att vi får massor av konflikter runt omkring oss och inne i oss (fast vi inte ville ha några konflikter alls). När vi till slut säger nej tycker vi kanske att nejet verkligen är berättigat eftersom vi så sällan säger nej och därför lägger vi skulden på motparten. (Partnern, kollegan, sonen, dottern).

I grund och botten så är det vårt behov av att känna oss värdefulla och viktiga för våra nära som spökar. Vi vill inte komma på kant med de människor som betyder mest för oss! Ändå trasslar det till sig för oss när vi säger JA fast vi menar NEJ. Kanske är det dessutom så att det mest omtänksamma svaret ibland är just Nej om det nu är så att det är Nej vi egentligen vill säga.

Beroende på vilken nejkultur din ursprungsfamilj hade så kan det ta emot att säga nej:

  • Mamma, visst kan jag ha översovning här på fredag?
  • Pappa, visst kan jag få gå och lägga mig lite senare ikväll?
  • Mamma, jag vill ha ett nytt grafikkort, alla andra har ett bättre än jag?!

Om nejen inte har kommit så ofta så kan det bli så att vi minsann tycker att vi har ”rätt” att göra det ibland och då blir svaret skuldbeläggande:

  • Men det förstår du väl att du inte kan, vi ska faktiskt ha gäster!!
  • Vi har faktiskt bestämt klockan nio och då är du trött!!
  • Hur mycket pengar tror du att vi har? Vet du vad ett grafikkort kostar?!

Visst, det är ett nej men ett nej behöver innehålla vissa kvalitéer för att landa rätt. Vi kanske känner oss otrygga i vårt nej och den otryggheten spiller över på barnen. Vi har inte funderat över varför vi vill säga nej; vilka värderingar vill jag ska råda i min familj? I mig? Små stunder av funderingar eller samtal om det gör att vi lättare kan fatta beslut utifrån våra värderingar och det som vi mer långsiktigt tycker är viktigt i vårt föräldraskap och andra relationer. Vi behöver också ta eget ansvar för det vi säger i stället för att lägga skulden på den andra.

Det skulle betyda att istället för att säga saker som:

  • Det förstår du väl att….
  • Du är faktiskt för liten för…
  • Men sluta nu, du kan faktiskt inte alltid…

Så behöver vi prata utifrån oss själva:

  • Jag vill inte att…skulle vi kunna göra så här…
  • Jag känner att jag behöver tänka lite på det, jag ska fundera lite!
  • Nej, jag vill inte att…

Nästan alltid när det blir långdragna konflikter runt ett Nej så beror det på HUR vi sa nej, inte ATT vi sa nej. Då kan vi fråga:

  • Nu verkar det som om du blev jättearg, är det för att jag sa nej eller för att jag sa det på ett klantigt sätt?

Det finns så mycket intoning, respekt och kontaktskapande i den frågan så att möjligheten att processen kan fortsätta är stor. För det handlar inte om nejet, det handlar om processen.

Kanske tänker du nu att ”jag har provat allt det där men det går inte att säga nej till min dotter/son, det blir världens scen”, då handlar det inte om nejet. Då handlar det om grundläggande kontakt och tillit. Och kanske om vårt eget behov att får ”rätt” i konflikter. Om målet är att ”vinna” i konflikter så skapar det oftast bara fler konflikter och att ett avstånd i relationen till de vi ju egentligen vill vara nära. Istället för att få rätt så kan vi fundera över behov. Vad har jag behov av? Vad har mitt barn behov av? Kan vi hitta en lösning som funkar för båda. Om vi funderar en stund tillsammans så finns det ju oftast en lösning.

  • Mamma, får jag ha översovning här på fredag?
  • Nej jag vill inte att du har översovning här på fredag för vi ska ha gäster och jag vill kunna umgås utan att behöva tänka på annat. Kan du ha översovning på lördag eller kanske hemma hos Gustav? Vad tycker du?

Här finns en lösning för alla. Mamma tar sitt personliga ansvar när hon svarar. Kvalitén på samtalet gör att sonen/dottern vill samarbeta med sin mamma. Mamma visar också genom sitt svar att hon vill hitta en lösning för både sig själv och barnet.

Vi behöver öva oss på att säga nej när vi tycker nej. Då visar vi våra barn att vi har personliga gränser och föregår då med gott exempel för våra barn så att de kan sätta gränser runt sig själva. Vi slutar vara martyrer och att lägga skuld på andra när vi tar ansvar för oss själva och våra behov. Då blir det också lättare att bidra till andra och säga JA med hela oss själva!

Det handlar inte om ATT vi säger nej utan HUR vi säger nej.

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

Att lyssna; betydelsefullt men inte alltid så lätt!

Mother talking with son. Children upbringing.

Jag tänker att de allra flesta av oss nog ändå tycker att vi lyssnar när andra pratar. I alla fall hör vi vad de säger. Men kruxet är att vi ofta är så upptagna av oss själva att vi sällan lyssnar ordentligt. För medan den andre pratar så håller vi på att förbereda och tänka ut det där otroligt smarta, välformulerade som ska göra att den andra människan blir imponerad och förstår hur smarta, erfarna och pålästa vi är. Vi bara väntar på att det ska bli vår tur eller i värsta fall gör vi inte ens det utan avbryter den vi samtalar med för att få briljera.

Det motsägelsefulla är att när vi är så där uppfyllda av allt smart och fantastiskt vi ska säga till andra så gör vi det i syfte att bli omtyckta men effekten blir ofta den motsatta. Personen vi pratar med känner sig inte sedd. Det “händer” ingenting i ett sådant samtal. Vi upplever en tomhetskänsla efteråt.

Om vi har en tanke om att vi vill lära känna andra, att ha en nära kontakt med en annan människa, att stötta andra i sin problemlösning och sin förståelse av sig själva så finns det andra vägar. Det börjar alltid med lyssnandet. Utan att tänka på åt vilket håll vi vill att samtalet ska ta vägen. Utan att ha med våra förutfattade meningar om personen vi pratar med. Utan att redan ha den där skitsmarta lösningen eller kommentaren på tungan. Vi tror att vi hjälper bäst genom att komma med bra och handfasta lösningar på t.ex. våra barns problem. Men oftast är det så att ju mer vi bryter in i samtalet med våra idéer och lösningar desto tystare blir våra barn och utan att vi märker det har de lämnat samtalet på det ena eller andra sättet. Då missar vi chansen till många saker.

Det kan hända mer än vi tror om vi försöker lyssna mer än vi brukar:

Vi kan skapa oss en bild av vad som rör sig i huvudet på våra barn just nu.

När vi låter barnen prata färdigt så brukar de ofta ha klargjort för sig själva vad det är de behöver; de löser sina egna problem i ”rummet” som uppstår!

Att våra barn känner att vi accepterar dem fullt ut även när de har problem.

Att våra barn känner att vi har acceptans även för deras känslor (utan att försöka släta över eller förminska) på så sätt bidrar vi till att våra barn kan bearbeta dem.

 

Använd tystnaden, kanske speciellt om du är en sådan person som alltid tar ansvar för att fylla ut alla tystnader. Ta tillfället i akt att studera din son eller dotter i tystnaden; vilken stämning/känsla befinner hon/han sig i? Vad säger kroppsspråk och ansiktsuttryck? Det kan ge dig värdefull information om i vilken känsla ditt barn befinner sig. Då kan du fånga upp den känsla ditt barn har och vägledas av den i det fortsatta samtalet.

Klart att vi inte behöver lyssna på det här sättet om vi står och lagar mat och våra barn berättar om vad de gjorde på idrotten idag. Men om vi anar att det finns något mer, att det är fundersamma, att något rör sig därinne som skaver, då kan vi säga:

– Du ser lite bekymrad ut, är du det? Om du vill berätta för mig så lyssnar jag gärna!

Det är då vi behöver kunna lägga våra egna tankar och känslor åt sidan en stund för att kunna ta in vad våra barn säger fullt ut. Vi behöver visa att vi lyssnar; lägg ifrån dig stekspaden, slå ihop tidningen, stäng av Tv:n och LYSSNA.

Kom med små bekräftande ord om det känns bra för dig. Men oj. Jaha. Typiskt.

Det balla här är att vi lär oss mycket om våra barn, vi utvecklar relationen till våra barn men vi lär oss också väldigt mycket om oss själva genom att utveckla sättet vi lyssnar på. Fastna inte i att du måste göra precis rätt, det finns inget precis rätt sätt. Du och ditt barn är unika och bara det faktum att du har fokus på lyssnandet kan förändra mycket.

Genom att lyssna kan vi som jag skrev tidigare ge våra barn en chans att lära känna sig själva bättre. Vilken slags person de är, vilka starka och svaga sidor de har, vad de tycker om och inte tycker om, vad andra tycker om hos dem och vad som inte är lika attraktivt. Vad vi kanske inte tänker på så ofta är att genom att stärka kunskapen om sig själva blir de inte lika sårbara i framtida konflikter. Människor som känner sig själva dåligt och som inte är vana att reflektera över känslor och händelser blir lätt ”knäckta” i konflikter. Det kan yttra sig på olika sätt; vi far ut mot andra, vår självbild vacklar, vi kanske drar oss undan. Vi har allt att vinna på att öva vårt sätt att lyssna, både för stunden och för våra barns framtida liv.

Sen, när vi har lyssnat fullt ut på våra barn så kanske det finns en chans att våra barn vill lyssna på oss…

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!