Vad vill vi när vi pratar?

 

Att prata med varandra kan man göra på en massa olika sätt och med en massa olika syften. Vi funderar bara inte så ofta på vad vi vill med våra samtal. Jag träffade en gång en förälder som stolt sa:

– Jag får oftast rätt i diskussioner med vår son!

Då blir jag alldeles häpen. Är det verkligen det vi vill när vi pratar med barnen? Få rätt? Vad händer med sonen efter en sådan diskussion? Vad gör det med relationen till sonen?

Det finns ett fåtal diskussioner som eventuellt går ut på att ”vinna”. Om vi diskuterar sakfrågor, politik, osv. Då kan vi öva vår argumentationsteknik, vår förmåga att övertyga andra om att vår åsikt är den ”rätta”. Eller om vi förhandlar med en säljare så vill vi gärna ”vinna” i samtalet, och det är ju helt ok. Vi har ingen personlig relation till säljaren som behöver vårdas och båda är införstådda med spelreglerna.

Jag skulle vilja påstå att vi behöver fundera lite över vem vi pratar med och vad vi vill med både relationen och samtalet.

Om vi pratar med till exempel våra barn, våra syskon, en nära vän, en förälder, en partner är det annorlunda. I de samtalen tror jag vi behöver använda det som jag skulle vilja kalla för relationell kommunikation. Alltså kommunikation som tar relationen vidare, där vi försöker förstå den andres behov och känslor. Där vi anstränger oss att lyssna mellan raderna., inte bara på orden som sägs. Där vi försöker sätta oss in i den andres situation. Som förälder kan det vara att minnas sin egen tonårstid. Vad saknade jag själv från mina föräldrar när jag var tonåring? Kan det vara så att min tonåring har samma önskan från mig? Ett samtal där jag lägger bort alla mina drivkrafter om att ”vinna” samtalet. Där jag istället försöker lyssna ordentligt och försöker uttrycka mig så sant som möjligt. För vi talar ju också till oss själva när vi möts på det sättet. Det kanske blir första gången som vi lyckas sätta ord på något som skavt inuti och på det sättet kanske vi själva för första gången förstår vad vi själva egentligen vill och menar!

Genom att bara försöka prata på det här sättet så tror jag våra barn (och andra) märker att vi anstränger oss. Då känner de sig värdefulla för oss. Och att känna sig värdefull för sina nära är själva grunden för tillit och självkänsla!

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

Kanske är våra egna känslor det jobbigaste?

Kan det vara så att i samspel med våra barn och andra nära så är det inte den andra personens känslor som är jobbiga utan vad det skapar hos oss?

Inte nog med att vi ska orka med att vårt barn är argt, ledset, deprimerat o.s.v. Vi behöver också klara av det som det skapar hos oss själva. Om vi bara går på autopilot så brukar konflikter se likadan ut varje gång, eller t.o.m. bara bli värre och värre.

Här skulle vi behöva undersöka vilka känslor det skapar hos oss och skilja på vilka känslor som är barnets och vilka känslor som är våra egna. Då kan vi också hjälpa våra barn bättre. De blir inte hjälpta av att deras förälder också blir arg eller ledsen. Tvärtom! De slutar komma till oss om de märker att ”mamma blir bara tyst om jag pratar med henne”. Eller ”pappa blir bara ledsen om jag går till honom”. Vi behöver alltså kunna härbärgera både barnens känslor OCH våra egna. Det kräver en viss vilja till självreflektion. När obehagskänslorna kommer över oss så går det ofta lite för fort för oss att säga eller göra något. Ofta behöver vi stanna upp en liten stund och tänka efter:

• Vad är det egentligen som händer med mig när Victor är så här ledsen?
• Varför beter jag mig själv så barnsligt när Sara är så här arg?
• Vad händer med mig när Josefin blir besviken?

Att fundera över dessa frågor leder i sin tur till större självkännedom. Då kanske vi kan pausa en stund (viktigt) och försöka urskilja vår egen obehagskänsla som vi ibland är så snabba att vilja få bort så att vi gör och säger saker som inte hjälper vårt barn. Det hjälper inte oss själva heller om vi bara försöker få bort våra egna obehagskänslor genom att undvika, släta över, attackera o.s.v. För vi behöver nästan aldrig agera direkt utan vinner mycket på att ta en lite paus (det kan räcka med några sekunder) och tänka:

”Hur kan jag nu stötta på bästa sätt? Jag känner ett stort obehag över Josefins besvikelse och min första impuls ät att släta över. Jag hjälper henne bättre genom att inse att obehagskänslorna är mina egna.”

Hon kanske bara behöver ge uttryck för sin besvikelse till någon som INTE rycks med i hennes egna känslor. Någon som kan lyssna in och fånga upp hennes besvikelse och prata om den, sätta ord på den, och vad som hänt utan att döma eller ge en miljon goda råd.

– Du har kämpat som sjutton och pluggat som en galning till det där provet och så fick du ett C, jag kan verkligen förstå om du är besviken?! Är du det?

Och efteråt kan vi reflektera över hur det blev. Hur påverkade jag samtalet? Vad var det som gjorde att det blev så bra/dåligt? Hur kan jag göra nästa gång?

Det är inte så lätt att gå ifrån våra mönster när det gäller dessa saker. Men om vi funderar lite över vad som händer med oss själva när andra kommer till oss med sina starka känslor så har vi chansen att utvecklas själva och bidra till andra.

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

En spaning…

Följande konversation mellan två tjejer i tonåren hörde jag på stan.

–       Jag fyller ju år om en månad så jag funderar på att ha fest och gå ut med en inbjudan redan nu.

–       Ja, det är nog bra, alla har så mycket.

–       Då kan jag ju påminna några gånger också.

–       Ja, då hinner du ju det.

–       Och när det närmar sig så kan jag gå ut med en påminnelse till dem som har tackat ja.

Jag blir fundersam när jag hör denna konversation. Tänk er följande:

Du fyller år om en månad och vill ha en fest för dina vänner. Du tänker att det kan vara bra att gå ut med en inbjudan i god tid, alla har ju så mycket. Du skickar ut en inbjudan och börjar planera din fest i huvudet. Vad ska du bjuda på? Hur ska ni sitta? Vad ska ni äta och dricka? Vad ska du ha på dig?

När o.s.a. datum är passerat har inte många svarat. Du går ut med en påminnelse och får några svar till. Bara några dagar innan festen vet du fortfarande inte hur många som kommer. Du påminner igen. Samma dag som din middag ska gå av stapeln så vet du fortfarande inte riktigt hur många ni blir. Strax innan din middag ska börja så får du SMS från två stycken av de som tackat ja. De meddelar att de tyvärr inte kan komma och på omvägar förstår du att de har hittat en ”bättre” fest än din…

Var är respekten för att en av mina vänner vill bjuda hem mig till sig på en fest? Respekten för den planering, omtänksamhet och arbete som ligger bakom en sådan satsning? Har det blivit helt ok att inte meddela om man tänker komma eller inte? Hur känns det i magen på den som står där med en fest där bara hälften kom? I värsta fall finns det ingen de kan prata med om sitt ”misslyckande” utan de måste bara låtsas som att det inte spelar någon roll.

De flesta av de ungdomar jag har pratat med bekräftar att det kan gå till på det här viset. Det är ”helt ok” att utebli, inte svara, ångra sig o.s.v. Det är viktigare att man hamnar på ”rätt” fest än att vårda relationen till den personen som man redan är bjuden till. Vi föräldrar är ofta omedvetna om att dessa saker händer. Vi kanske ser att vår dotter eller son ser ledsen eller bekymrad ut. Det är ett nytt sätt att handskas med sina vänner som vi vuxna inte känner igen. Ett sätt som för de flesta av oss vuxna känns respektlöst och ytligt. Om det var så att vi bjöd till fest och någon som svarat ja inte dök upp så hade vi nog undrat vad som hänt. Vi kanske t.o.m. hade försökt ringa och kolla så att inget hänt.

Om vi utgår ifrån att alla människor (tonåringar är inget undantag) har behov av att känna sig värdefulla för andra så tror jag att det kan kännas ordentligt i magen när en sådan här sak händer.

Vad kan vi vuxna göra då?

Ja, jag tror ju att vi fortfarande är otroligt viktiga när det gäller att överföra våra värderingar och våra livserfarenheter när det t.ex. gäller hur man ta hand om sina vänner. Det är inte alltid det känns som om våra tonåringar vill lyssna på oss och du kanske tänker att din tonåring inte bryr sig om vad du tycker om sådan här saker.  Men det gör de! Det är när vi slutar tro att de inte bryr sig om vad vi tycker som det blir krångligt. Däremot så kanske vi får gå lite försiktigt fram när vi pratar om sådana här saker, inte hålla föreläsningar eller kräva att de ska tycka och göra som vi tycker och gör.

Kanske måste vi också visa oss själva lite nyfikenhet och intresse och fråga oss vad vi själva har för värderingar i dessa frågor. Tycker jag att det är viktigt att man vårdar sina relationer på ett visst sätt? I så fall hur? Tar jag själv hand om mina vänner på det sätt jag önskar att mina barn ska ta hand om sina vänner?

Någon dag eller kväll när du känner att ni har kontakt, när ni är på samma våglängd, när ni har det mysigt ihop, så kan du fråga:

Du, jag funderar över hur det går till när ni bjuder in till saker nuförtiden, berätta för mig, svarar folk ja och kommer om man bjuder in till hemmafest? Eller hur gör ni?

Kanske blir det starten på ett härligt samtal om vänner och hur man kan umgås och få andra att känna sig värdefulla. Vi kan alltid ställa frågor och vi kan alltid berätta om våra egna erfarenheter. Om du får svaret att det ”bara är så nuförtiden”, att det ok att inte komma, att det är ok att kanske inte ens höra av sig så kan du fråga:

–       Oj, undrar hur det känns för den som har festen?

–       Vad tror du själv, skulle han blivit glad om du hade hört av dig?

–       Hur skulle du vilja att det var när du själv ordnade något?

–       Tycker du att det ok att utebli eller boka av sent när någon har ansträngt sig?

–       Jag vet att jag hade blivit ledsen om någon av mina vänner bokade av sent eller inte ens hörde av sig.

Om vi har förmågan att prata om det här på ett icke-dömande sätt utan istället nyfiket och intresserat, så tror jag att vi tillåts påverka våra tonåringars uppfattningar om olika saker. Det är inget som går i en handvändning utan det kräver att vi funderar över hur vi pratar med våra barn och tonåringar:

Intresserat. Kärleksfullt. Nyfiket.

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär var tredje vecka. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!