Vad vill vi när vi pratar?

 

Att prata med varandra kan man göra på en massa olika sätt och med en massa olika syften. Vi funderar bara inte så ofta på vad vi vill med våra samtal. Jag träffade en gång en förälder som stolt sa:

– Jag får oftast rätt i diskussioner med vår son!

Då blir jag alldeles häpen. Är det verkligen det vi vill när vi pratar med barnen? Få rätt? Vad händer med sonen efter en sådan diskussion? Vad gör det med relationen till sonen?

Det finns ett fåtal diskussioner som eventuellt går ut på att ”vinna”. Om vi diskuterar sakfrågor, politik, osv. Då kan vi öva vår argumentationsteknik, vår förmåga att övertyga andra om att vår åsikt är den ”rätta”. Eller om vi förhandlar med en säljare så vill vi gärna ”vinna” i samtalet, och det är ju helt ok. Vi har ingen personlig relation till säljaren som behöver vårdas och båda är införstådda med spelreglerna.

Jag skulle vilja påstå att vi behöver fundera lite över vem vi pratar med och vad vi vill med både relationen och samtalet.

Om vi pratar med till exempel våra barn, våra syskon, en nära vän, en förälder, en partner är det annorlunda. I de samtalen tror jag vi behöver använda det som jag skulle vilja kalla för relationell kommunikation. Alltså kommunikation som tar relationen vidare, där vi försöker förstå den andres behov och känslor. Där vi anstränger oss att lyssna mellan raderna., inte bara på orden som sägs. Där vi försöker sätta oss in i den andres situation. Som förälder kan det vara att minnas sin egen tonårstid. Vad saknade jag själv från mina föräldrar när jag var tonåring? Kan det vara så att min tonåring har samma önskan från mig? Ett samtal där jag lägger bort alla mina drivkrafter om att ”vinna” samtalet. Där jag istället försöker lyssna ordentligt och försöker uttrycka mig så sant som möjligt. För vi talar ju också till oss själva när vi möts på det sättet. Det kanske blir första gången som vi lyckas sätta ord på något som skavt inuti och på det sättet kanske vi själva för första gången förstår vad vi själva egentligen vill och menar!

Genom att bara försöka prata på det här sättet så tror jag våra barn (och andra) märker att vi anstränger oss. Då känner de sig värdefulla för oss. Och att känna sig värdefull för sina nära är själva grunden för tillit och självkänsla!

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

Låt inte skolan knäcka familjen!

Teenage worried girl and her revealed secrets

Skolan är en stor del av våra barns liv oavsett ålder. Därför är det också en stor del av våra liv. Vad är då syftet med skolan? Jag förmodar att tanken måste vara att skolan ska tillföra våra barn saker som t.ex. kunskap, självförtroende, gemenskap, trygghet o.s.v. Men ibland så blir det så bakvänt. Barnet kanske kämpar med målen i skolan, läraren kanske kämpar för att barnet ska nå målen i skolan, och det gör även föräldrarna. Någonstans på vägen blir alla så fokuserade på skolans mål och barnets prestation att vi tappar bort barnet och vår egen viktigaste uppgift som förälder; att vi älskar vår unge, att vi kan acceptera och ge trygghet. Att vi inte rycks med och också börjar se med kritiska ögon på vårt eget barn. Det är det sista som behövs!

Självklart ska vi försöka samarbeta med skolan. Barnen är beroende av att deras “viktiga vuxna” t.ex. mamma, pappa, läraren, farfar, grannen försöker samarbeta och lösa problem runt barnen. Det är så de lär sig hur vuxenvärlden löser problem. Annars blir det dessutom krångligt med lojaliteten, det blir helt enkelt jobbigt för barnen när ”min lärare” och ”mina föräldrar” inte kan samarbeta och lösa problem på ett konstruktivt sätt.

Men det får heller inte bli så att vi ”offrar” vårt barn för att gå skolan till mötes. Ibland kan vi behöva fundera över om det är så att skolan och de krav som skolan ställer på vårt barn får familjen att må dåligt. Kanske har vi föräldrar olika uppfattning om hur problemen ska lösas och det blir en slitning däremellan? Kanske blir vi förblindade av de mål vårt barn ska nå och försöker till varje pris pressa vårt barn igenom den mall som det ska passa in i? Risken är då att det går ännu sämre för barnet som kanske känner sig övergivet även av föräldrarna.

Vi är ofta så galet lösningsfokuserade och försöker till varje pris hitta ett sätt att lösa problemet. Vi blir så påverkade av att barnet ska göra ”rätt” att vi har svårt att visa vår kärlek när barnet gör ”fel”. Omedvetet tänker vi ”när du kan bete dig rätt igen så kan jag visa dig min kärlek”. Men det är ju precis tvärtom; när vi tar vårt barn till vårt hjärta igen så brukar sannolikheten att barnet beter sig ”rätt” bli större. För det är alltid i relationen som förändringen börjar, inte med nervösa vuxna som har låst fast på målen i skolan. Kanske behöver vi kontakta skolan och säga: – Min son/dotter mäktade inte med läxorna igår, vi behövde en myskväll tillsammans. Hen håller på att tappa självförtroendet för skolarbetet. Vi behöver nog göra annorlunda ett tag framöver, vem på skolan kan hjälpa oss med det?

Se på ditt barn med kärlek! Le mot ditt barn när hen kommer in i rummet. Vad har ditt barn för fantastiska egenskaper som inte ryms i skolans kunskapsmål? Finns det plats för de egenskaperna i andra delar av livet?

Är du orolig för ditt barn i det stora hela? Om du vidgar perspektiven lite, hur tror du det är när ditt barn vuxet?

Det går bra för så gott som alla barn och chansen att det gör det är större om vi föräldrar finns där med vår kärlek och vår tro på just vår unge!

Jag har skrivit ett annat inlägg om skolan och det hittar du här.

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!