Tonåringar och datorer

file0001319466999

– Datorn, hur länge får en 14-åring sitta framför datorn?

Jag brukar ofta avsluta mina föreläsningar med frågestund om gruppen har en rimlig storlek. Det är kul att höra vilka frågor som kommer och vad som känns aktuellt för tonårsföräldrar.

Här dyker ofta datorn upp. Hur länge ska egentligen barnen/tonåringen sitta framför datorn? Hur gör jag för att tonåringen ska komma när det är mat? Kan man sitta framför datorn hur mycket som helst? Hur får jag honom/henne att stänga av datorn och gå och lägga sig på kvällen?

Finns det en ”hur-man-får-tonåringen-att-stänga-av-datorn”- teknik?

Tala om då? Hur GÖR man?

Ja, hur gör man?

Så här tänker jag:

Först måste jag som förälder sätta mig ner och fundera på hur jag vill ha det hemma hos mig. Gärna tillsammans med partnern. Är det viktigt för oss att vi äter ihop? Är det viktigt för oss att barnen stänger av datorn en viss tid varje kväll? I så fall, vilken tid? Är det viktigt för oss att hela familjen hjälps åt med hushållet? I så fall, vem ska göra vad? Vad är viktigt för oss i vår familj?

Det spelar egentligen inte så stor roll vilka praktiska beslut man tar om dessa saker, det finns inga ”rätta” klockslag att stänga av datorn på eller ”rätta” dagar då hela familjen ska dammsuga tillsammans. Alla familjer har sitt sätt.

Hur kan vi då sedan genomföra det vi vill?

Jag tänker på min dotter som kom hem från skolan när hon hade börjat gymnasiet och sa glädjestrålande: De behandlar oss som riktiga människor, som vuxna!

Här någonstans tror jag att det börjar även hemma. Framförallt om vi har tonåringar i huset. De är allergiska mot att bli respektlöst behandlade. Då menar jag förstås VAD vi säger men kanske mest HUR vi säger det.

Vi öppnar dörren till deras rum utan att knacka (skulle vi aldrig göra med en vuxen). Sen säger vi med lite anklagade och irriterad röst:

– Nu måste du faktiskt stänga av datorn!!

Min gissning är att detta upplevs respektlöst av vår tonåring. Tänk dig in i samma situation själv, någon i familjen kommer in i rummet där du har satt dig för att jobba i fred, utan att knacka, och säger:

Nu måste du faktiskt stänga av datorn!!

Ilskan är ett faktum, konflikten är igång. Konflikter är inget fel i sig, de kan ofta vara väldigt lärorika. Men denna typ av ”samma-sak-varje-kväll-konflikt” kan behöva en ny infallsvinkel. Ett bra sätt är att prata om saker och ting INNAN, när det är lugnt, när ni är ute och kör bil. När ni myser i soffan. När du kan titta på din tonåring med kärlek och empati. Inte med klander och kritik.

– Du, det här med bråket vi har på kvällarna om datorn, jag blir otrevlig och du blir arg på mig och det kan jag förstå. Jag är nog egentligen orolig att du inte får ordentligt med sömn, vad tänker du? Hur ska vi göra?

Om vi kan ha en sådan diskussion (utan att ha en egen lösning i bakhuvudet som vi ska pracka på vår tonåring) då kan det börja hända saker. För visst är det så ganska ofta, att vi frågar vår tonåring men vi har redan bestämt vilken lösning det ska bli. Då brukar det inte gå att lyssna så bra! Om vi inte lyssnar på riktigt så blir det inget bra samtal!

Den här typen av förebyggande prat kan gälla vad som helst:

– Vi behöver besöka farfar i helgen, vilken tid passar dig bäst?

– Jag skulle vilja sitta en stund med dig och prata om skolan, när har du tid?

När vi börjar få till dessa samtal tillsammans med våra bar/tonåringar om hur vi ska ha det tillsammans och verkligen kan göra det med en ton av respekt, nyfikenhet och intresse då tror jag att vi börjar få till en stämning och därmed en större vilja till samarbete.

Och när det gäller datorn; det är lätt att få moralpanik när vi tycker att tonåringarna sitter för länge. Allra bäst vore det ju om det vore ute i friska luften som på vår tid…

Du kan tänka så här angående datorn (och telefonen):

Fungerar min tonårings liv? Sköter han/hon skolan efter förmåga? Sover han/hon på nätterna? Äter han/hon? Rör han/hon på sig ibland? Funkar det med kompisar? (Även om det är mest på Skype osv) Bra, då kan han /hon sitta framför datorn för det är nya tider nu. Det är på nätet det händer.

Om deras liv inte fungerar och det blir bråk så fort ni pratar om datorn, om han/hon sitter uppe hela nätterna, inte sköter sin kropp och sina vänner. Om det inte finns något annat som är roligt förutom datorn. Om barnet/tonåringen blir helt passivt när han/hon inte får sitta framför datorn. Ja, då kanske det är dags att dra i nödbromsen, inte bara begränsa datortiden utan också försöka tillföra annat i deras liv. Kanske också prata med någon du litar på, kanske kontakta skolan och därigenom komma vidare till andra stödfunktioner.

Då kan du också fundera över hur ditt barns/tonårings självförtroende ser ut och om det skiljer sig mycket åt beroende på situation. Jag menar så här: när hen sitter vid datorn och spelar eller är på sociala medier så trivs ditt barn/tonåring. Hen känner sig trygg i dem miljön, känner att hen kan något, kanske har kommit långt i spelet, får respekt av andra spelare, många “likes”, alla vet vem hen är. Men när hen befinner sig i “den riktiga världen” så försvinner den känslan. Föräldrar klagar, lärarna ställer krav, jordklotet mår dåligt, det är jobbigt att ta initiativ till att träffa kompisar, det är obehagligt att försöka skaffa helgjobb, det tar emot att ringa ett telefonsamtal. Då tänker jag att det är vår uppgift att ta med våra barn/ungdomar i saker som hör vardagslivet till. Det ska inte vara som en bestraffning utan något som man behöver göra och som kan vara ganska trevligt; handla mat, laga mat, sätta igång en tvätt, fika med grannen, klippa gräset osv. Beroende på var man befinner sig i livet så kan det vara väldigt olika vad man vågar och tycker att man klarar av. Men helt klart är att vi vaccinerar våra tonåringar mot att helt fastna framför datorn om de känner sig dugliga i den riktiga världen och inte bara i den digitala! Vi behöver visa att vi behöver och vill ha deras sällskap när vanliga sysslor ska göras.

Men nej, det finns ingen ”hur-man-får-tonåringen-att-stänga-av-datorn”- teknik, att leva tillsammans i en familj är en process, saker måste diskuteras om och om igen, vi lär av varandra. Två undervärderade saker när det gäller familjeliv tycker jag är tid och humor. Det måste få ta tid att komma fram till en lösning, och glöm inte att skratta åt alltsammans ibland!

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär varannan vecka. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!