Tonåringar och pengar

Bild

 

Pengar och ekonomi är en stor del av vårt liv, oro över pengar, glädje över pengar, dåligt samvete över pengar osv. Ingen kan förbli opåverkad av pengarnas makt över våra liv. Vad lär vi våra barn om pengar och ekonomi?

Kan det vara så att våra barn är den första generationen i modern tid där många utav de som är tonåringar idag kommer att ha sämre ekonomi än sina föräldrar?

Jag träffar många föräldrar som har en hel del regler och villkor för vad som ska uppfyllas för att barnen ska få sin månadspeng eller veckopeng. Om barnen t.ex. har bäddat sin säng varje dag, plockat ur diskmaskinen två gånger i veckan, lagat middag en gång i veckan och gjort sin läxa på utsatt tid, då får barnet sina pengar. De tycker att det är barnens ”jobb” att göra dessa saker.

Jag håller inte med om det.  Jag tycker inte att det är deras ”jobb”. Jag tänker att de vardagliga sakerna i en familj som t.ex. att ställa in i diskmaskinen, plocka bort efter sig, lägga sina kläder i tvätten ska vara ”gratis”.  Helt enkelt det som behöver göras till vardags i ett hem. 

Pengarna som barnen får (veckopeng/månadspeng) är bara just pengar. Helt frikopplade från familjens funktioner.  

Varför tycker jag det då?

Tänk dig själv att du har utlovat din 12-åring 100 kronor i veckan om hon bäddar sin säng varje dag, lagar middag en gång i veckan, tar bort efter sig på bordet och städar sitt rum varje söndag. Detta måste ju kontrolleras! Har hon gjort allt hon ska? Vad händer om hon glömt bädda sängen en dag? Hur mycket avdrag blir det då? Vad händer med barnets tankar om varför man gör saker i en familj?

Och om vi plötsligt ber vår tonåring att plocka ur diskmaskinen för att vi inte hinner och vi behöver hjälpas åt? Och det inte ingår i deras lista på saker att göra för att få månadspeng? Vad händer då? Vad får jag då för svar?

Vad händer den dag som hon får ett jobb på glasskiosken och tjänar egna pengar? Då behöver hon ju inte bädda, laga mat osv längre eftersom hon får pengar från annat håll. Då kan vi föräldrar göra allt själva därhemma. Av vilken anledning vill vi att våra barn drar sitt strå till stacken i hemmet?

Jag tänker att vi nog ändå vill att våra barn deltar i hushållsarbetet för att hela familjen behöver hjälpas åt, för att deras insats är viktig. Att de är en del av familjen.  Lätt? Nej, knappast!

Vi behöver prata, försöka, misslyckas, ha familjeråd, uppdatera överenskommelser som glömts bort, prata igen, försöka igen osv. När det gäller hushållsarbetet så är det också oerhört viktigt vilken inställning vi själva har till att sköta hemmet. Visar vi vuxna att städning är någonting plågsamt? Att stryka nästan är det värsta som finns? Bråkar vi föräldrar om vem som har gjort mest och vem det är mest synd om? Är matlagning för det mesta ett nödvändigt ont? Då kan vi ge oss sjutton på att det sitter långt inne för våra barn att bidra i hushållet.

 

Det händer någonting med vår tonåring den dagen som han/hon får ansvar för sin egen ekonomi. Jag glömmer aldrig när min dotter var i de tidiga tonåren och gärna ville ha jeans som kostade en bra bit över tusen kronor. Jag betalade. Hon var glad för jeansen ett litet tag. Sedan låg de i garderoben för det mesta. När hon fyllde fjorton år så fick hon ansvar för hela sitt barnbidrag! Vi satte oss ner och pratade om hur vi skulle ha det. Hon skulle betala allt utom resor och sportaktiviteter. Hon skulle betala för kläder, fika, bio, presenter till kompisar, hamburgare osv. Om mobilräkningen blev över en viss summa så skulle hon betala överskjutande del. Bara ett par dagar senare så kom hon hem med ett par jeans som hon hade köpt. De kostade en tredjedel av de som ”vi” brukade köpa. Hon tog på sig jeansen och gick runt med dem en stund med alla lappar kvar. Sedan bestämde hon sig för att lämna tillbaka dem. Det tror jag aldrig att hon hade gjort om det var jag som hade betalat.

Föräldrar som har tagit beslutet att göra sina tonåringar ansvariga för sin egen ekonomi har också berättat för mig efteråt att det har blivit helt annorlunda att gå och handla tillsammans. Istället för tjat och en massa argument om varför tonåringen behöver ny telefon, nya jeans, nytt spel, nya kläder osv. så blir det ett tillfälle att diskutera priser, hjälpas åt som smakråd osv. Och om föräldern bjuder på fika så uppskattas det på ett helt annat sätt.

När vi lämnar över ansvaret för barnens ekonomi är det viktigt att de så gott som till hundra procent får uppleva konsekvenserna av vad och hur de gör med sina pengar. Det är också viktigt att det är klart uttalat från början. ” -Det här och det här ska pengarna räcka till, det här och det här står vi för. Vi kommer inte att ge dig pengar under månaden när dina pengar är slut. Vad tycker du om det?”

Men vi kan heller aldrig lämna över ansvaret på det viset om vi själva inte också är beredda att ta konsekvenserna. Klarar vi av att inte sticka till vår son eller dotter en hundralapp när alla kompisar ska iväg på bio och hon/han har gjort slut på alla sina pengar på en vecka? Klarar vi av att se dem köpa kläder som vi aldrig hade köpt till dem? Klarar vi av att de struntar i att köpa vinterskor utan istället har tredubbla strumpor i sina Converse? Oavsett vilka överenskommelser vi har med vårt barn om vad pengarna ska räcka till och vem som ska betala vad så är det bra om vi sedan kan ”släppa taget” om hur de väljer att göra med sina pengar. Och om pengarna är slut kan vi bara vara inkännande och dela deras besvikelse:

– Ånej, vad tråkigt, har du inte råd att äta pizza ikväll!

Om vi kommer med ”vad var det jag sa!!” kommentarer så vänds besvikelsen och ilskan mot oss istället. Försök att låta bli att säga saker som:

– Jaha, det var väl det jag visste!

– Och hur tänkte du nu då?! (syrligt)

Vi behöver ha en överenskommelse som känns rimlig för båda parter. Och om du vet med dig att du inte klarar av att se din tonåring i för kalla skor så kanske vinterskor fortfarande ska vara ditt ansvar.

När barnen blir lite äldre kan vi också sätta oss med dem vid köksbordet och gå igenom räkningshögen tillsammans med dem. Vi gör dem en otjänst om vi inte lär dem vad det kostar att dra runt ett hushåll. Det ska inte vara med någon underton av ”titta – nu – här – hur – mycket – vi – har – att – betala, det – förstår –  du – väl – att – du – inte – kan – få – mer – pengar”. Snarare kan diskussionen börja med en fråga av typen: Kan du gissa hur mycket pengar vi lägger på mat varje månad? Kan du gissa vad elen kostade? Tror du att det skiljer mellan vinter och sommar? Osv. Det finns massor att diskutera runt en hushållsekonomi. Vi kan lära oss massor och ha en härlig stund tillsammans med barnen medan vi pratar. De kanske t.o.m. har idéer om hur vi kan spara el.  Avgörande är att vi kan gå in i samtalet utan ”nu-ska-jag-minsann-lära-dig” attityden. Tonåringar brukar vara allergiska mot det. I TV-programmet Tonårsbossen blev jag berörd när en tjej på 16 år, efter att ha blivit involverad i familjens ekonomi (istället för att vara familjens prinsessa), säger: – Nu när vi har börjat prata med varandra om hur familjen ska ha det så känner jag mig som en riktig familjemedlem!

Oavsett hur överenskommelsen om tonåringens pengar ser ut i just er familj så finns det mycket att vinna på att ge ett tydligt ansvar för den egna ekonomin till tonåringen. Lycka till!!

 

Om du tyckte om inlägget så sprid gärna vidare!