När är man ihop?

Wooden heart shaped. Greeting Cards. Valentine's Day greeting.

När jag var ung frågade man chans på den man gillade, gärna genom ett kompisombud. Eller kanske skickade man en lapp med en förfrågan; “Vill du vara ihop med mig?” Här fanns det sedan en generös möjlighet att kryssa i en ruta och välja ja, nej eller kanske.

Sedan blev jag lite äldre och om det var så att man hade hånglat lite på en hemmafest eller på “Går`n” så var man sedan definitivt “ihop”. Och ville man inte det så var man tvungen att bringa reda i ihopandet genom att prata med personen ifråga “face to face” eller möjligen via familjens fasta telefon eller via ett kompisombud. Så gick det till på min tid.

När jag pratar med de som är unga idag så blir jag lite fundersam. De är nästan aldrig “ihop”. De kan ha hånglat, haft sex med varandra regelbundet under ett halvår men när man frågar om de är ihop så blir svaret “Nej”! I min värld är de ju definitivt ihop!

Jag har vänt och vridit lite på det som händer och vill gärna använda ett ord som jag hörde första gången av Jesper Juul. Han pratar om något som han kallar för förpliktigande relationer. Med det menas en relation med ett åtagande, ett löfte, ett ansvar för varandra. Att vara ihop helt enkelt. Det krävs lite grann av en då. Man kanske måste avstå någonting ibland. Man kanske måste stå tillbaka för någon annan. Å andra sidan så får du en hel del tillbaka. Du får en relation med en annan människa där ni kan utvecklas tillsammans. Du och jag. Jag och du. Vi. Du får uppleva hur det känns att det finns en annan människa där för dig. Det sätter fart på den personliga utvecklingen och det kan vara ansträngande ibland. Och det behöver vara ansträngande! Jag funderar över om det är just den ansträngningen som man inte vill ha längre?

Det är lättare att inte vara ihop för då behöver jag inte blir sårad?

Det är lättare att inte vara ihop för då behöver jag inte ta det jobbiga samtalet och göra slut senare?

Det är lättare att inte vara ihop för det kanske finns någon bättre runt knuten?

Du slipper dessutom tappa ansiktet, ta ”jobbiga” samtal om du inte är ihop. Här kommer företeelsen ”ghosting” in i bilden; om du har träffat någon ett tag men vill dra dig ur så slutar du helt enkelt höra av dig. Du kanske tar bort personen på Facebook och svarar inte på SMS. Du ghostar dig bort från personen i fråga. Minsta motståndets lag…

Är det så att nutidens mer marknadsmässiga värderingar har sipprat hela vägen in i relationerna? Ombytlighet, konsumtion, marknadsföring, bedömning. Det är ord som passar väl in i en marknadsekonomi men frågan är om vi har låtit dessa ord börja påverka även våra relationer? Och som värderingar i våra nära relationer passar dessa ord inte in om vi vill skapa tillit och trygghet. De mer varaktiga och stabila relationer som krävs för att vi ska mogna som människor blir då mer sällsynta. Kanske i alla fall i våra ungas liv. Man skulle kunna tänka sig att detta nya sätt att ta sig an sina första “relationer” tar ifrån många unga ett tillfälle att lära sig om lojalitet, tillit, omtanke och ömsesidighet. Kanske lever de i tron att uppoffringen de måste göra när de bidrar till en annan människas välbefinnande är för stor, att det inte är värt det.

För en förpliktigande relation är ju just förpliktigande, och det är på sätt och vis det som är så härligt! Du och jag! Kärlek! Trygghet! Glädje! Stolthet! Vi! Och ja, det innehåller också en del sorg, oro och tårar men om vi inte vågar kasta oss in i nära relationer så får vi heller inte uppleva allt som det kan ge tillbaka.

Jag har tagit varje tillfälle i akt på senare tid och pratat med många unga om detta fenomen och de bekräftar min spaning. Det verkar som de flesta har tänkt på samma sak. Många uttrycker också att de saknar att få vara ”ihop”. De vill. Och det verkar som om de uppskattar att få prata om det här. Och det är kanske precis det vi behöver göra, prata om det. Med varandra och med våra underbara ungar. Jag menar inte att mitt sätt att se det är det rätta. Men man kan ju ställa sig några frågor; är det så här det fungerar nu? Är det så vi vill ha det? Om inte, hur kan vi förändra? Vad tänker du?

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

– Pappa pratar bara med mig om skolan…

 

Man talking with his son at home

Vad är det egentligen som stärker relationer mellan människor? Mellan förälder och barn? Ja, jag vet inte allt om det, men en sak är jag säker på; det behövs en hel del äkta intresse för varandra!

Mellan förälder och barn kanske det blir lite annorlunda för där är det vårt ansvar att intressera oss för våra barn. Vi kan inte förvänta oss att våra barn är särskilt intresserade av oss, vi ska bara finnas där.

Om våra barn (eller någon vän) berättar saker för oss och vi är verkligt intresserade av dem och deras liv, så kommer vi ihåg detaljer, namn på människor de pratar om, händelser från förut. Då kan vi fråga om händelser, vänner, funderingar från berättelser och samtal som vi haft. Jag vet själv hur glad jag blir när andra människor minns, frågar och återger saker som jag pratat med dem om förut. De kom ihåg vad JAG sa, vad JAG tänkte. Då känner jag mig viktigt för dem. Om jag däremot bara får samma frågor om t.ex. jobbet så tappar jag snart intresset. Jag kanske t.o.m. berättade en massa andra saker som var viktiga för mig men som personen i fråga inte alls kommer ihåg….

Många föräldrar, kanske oftast mammor, kommer ihåg de där små detaljerna; vad heter kompisarna, vilken är favorittröjan, vilken mat är det som inte är så uppskattad, vad heter lärarna och vilken lärare känner mitt barn sig trygg med, vilket schampo luktar bäst osv.

Det kan tyckas som små detaljer men när någon bryr sig om att komma ihåg sådana saker om mig så känner jag mig viktig, då stärks min självkänsla. Om jag däremot bara får frågor om vad jag gör, vad jag klarar av (hur går det i skolan? har du några läxor? hur gick det på provet?) så blir känslan en annan. Är jag viktig för dig? Eller är det bara mina resultat i skolan eller på fotbollen eller ridningen som räknas?

Vi behöver lyssna med intresse, respekt och empati och vi behöver faktiskt också komma ihåg vad våra barn och vänner berättar för oss. Annars slutar de snart berätta.

Hur är det för dig, upplever du också att det oftare är mammor som minns detaljerna?

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

En spaning…

Bild

Följande konversation mellan två tjejer i tonåren hörde jag på stan.

–       Jag fyller ju år om en månad så jag funderar på att ha fest och gå ut med en inbjudan redan nu.

–       Ja, det är nog bra, alla har så mycket.

–       Då kan jag ju påminna några gånger också.

–       Ja, då hinner du ju det.

–       Och när det närmar sig så kan jag gå ut med en påminnelse till dem som har tackat ja.

Jag blir fundersam när jag hör denna konversation. Tänk er följande:

Du fyller år om en månad och vill ha en fest för dina vänner. Du tänker att det kan vara bra att gå ut med en inbjudan i god tid, alla har ju så mycket. Du skickar ut en inbjudan och börjar planera din fest i huvudet. Vad ska du bjuda på? Hur ska ni sitta? Vad ska ni äta och dricka? Vad ska du ha på dig?

När o.s.a. datum är passerat har inte många svarat. Du går ut med en påminnelse och får några svar till. Bara några dagar innan festen vet du fortfarande inte hur många som kommer. Du påminner igen. Samma dag som din middag ska gå av stapeln så vet du fortfarande inte riktigt hur många ni blir. Strax innan din middag ska börja så får du SMS från två stycken av de som tackat ja. De meddelar att de tyvärr inte kan komma och på omvägar förstår du att de har hittat en ”bättre” fest än din…

Var är respekten för att en av mina vänner vill bjuda hem mig till sig på en fest? Respekten för den planering, omtänksamhet och arbete som ligger bakom en sådan satsning? Har det blivit helt ok att inte meddela om man tänker komma eller inte? Hur känns det i magen på den som står där med en fest där bara hälften kom? I värsta fall finns det ingen de kan prata med om sitt ”misslyckande” utan de måste bara låtsas som att det inte spelar någon roll.

De flesta av de ungdomar jag har pratat med bekräftar att det kan gå till på det här viset. Det är ”helt ok” att utebli, inte svara, ångra sig o.s.v. Det är viktigare att man hamnar på ”rätt” fest än att vårda relationen till den personen som man redan är bjuden till. Vi föräldrar är ofta omedvetna om att dessa saker händer. Vi kanske ser att vår dotter eller son ser ledsen eller bekymrad ut. Det är ett nytt sätt att handskas med sina vänner som vi vuxna inte känner igen. Ett sätt som för de flesta av oss vuxna känns respektlöst och ytligt. Om det var så att vi bjöd till fest och någon som svarat ja inte dök upp så hade vi nog undrat vad som hänt. Vi kanske t.o.m. hade försökt ringa och kolla så att inget hänt.

Om vi utgår ifrån att alla människor (tonåringar är inget undantag) har behov av att känna sig värdefulla för andra så tror jag att det kan kännas ordentligt i magen när en sådan här sak händer.

Vad kan vi vuxna göra då?

Ja, jag tror ju att vi fortfarande är otroligt viktiga när det gäller att överföra våra värderingar och våra livserfarenheter när det t.ex. gäller hur man ta hand om sina vänner. Det är inte alltid det känns som om våra tonåringar vill lyssna på oss och du kanske tänker att din tonåring inte bryr sig om vad du tycker om sådan här saker.  Men det gör de! Det är när vi slutar tro att de inte bryr sig om vad vi tycker som det blir krångligt. Däremot så kanske vi får gå lite försiktigt fram när vi pratar om sådana här saker, inte hålla föreläsningar eller kräva att de ska tycka och göra som vi tycker och gör.

Kanske måste vi också visa oss själva lite nyfikenhet och intresse och fråga oss vad vi själva har för värderingar i dessa frågor. Tycker jag att det är viktigt att man vårdar sina relationer på ett visst sätt? I så fall hur? Tar jag själv hand om mina vänner på det sätt jag önskar att mina barn ska ta hand om sina vänner?

Någon dag eller kväll när du känner att ni har kontakt, när ni är på samma våglängd, när ni har det mysigt ihop, så kan du fråga:

Du, jag funderar över hur det går till när ni bjuder in till saker nuförtiden, berätta för mig, svarar folk ja och kommer om man bjuder in till hemmafest? Eller hur gör ni?

Kanske blir det starten på ett härligt samtal om vänner och hur man kan umgås och få andra att känna sig värdefulla. Vi kan alltid ställa frågor och vi kan alltid berätta om våra egna erfarenheter. Om du får svaret att det ”bara är så nuförtiden”, att det ok att inte komma, att det är ok att kanske inte ens höra av sig så kan du fråga:

–       Oj, undrar hur det känns för den som har festen?

–       Vad tror du själv, skulle han blivit glad om du hade hört av dig?

–       Hur skulle du vilja att det var när du själv ordnade något?

–       Tycker du att det ok att utebli eller boka av sent när någon har ansträngt sig?

–       Jag vet att jag hade blivit ledsen om någon av mina vänner bokade av sent eller inte ens hörde av sig.

Om vi har förmågan att prata om det här på ett icke-dömande sätt utan istället nyfiket och intresserat, så tror jag att vi tillåts påverka våra tonåringars uppfattningar om olika saker. Det är inget som går i en handvändning utan det kräver att vi funderar över hur vi pratar med våra barn och tonåringar:

Intresserat. Kärleksfullt. Nyfiket.

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär var tredje vecka. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!

Tonåringar. Vad håller de på med?

Bild

Den frågan kan man ställa sig på olika sätt. Prova att säg det anklagande. Eller kanske uppgivet. Eller nyfiket. Eller intresserat.

Om vi ställer oss den frågan nyfiket och intresserat så tror jag att det kan ge en annan öppning i samspelet med vår tonåring!

Fast först och främst vill jag konstatera att tonåringar inte är en speciell typ av människor utan de har ungefär samma behov som du och jag. De vill bli älskade, uppskattade, få känna sig värdefulla och behövda.

Men de håller faktiskt på med något! De håller på att skapa sin egen identitet, att lösa upp banden till föräldrarna och bilda sig en egen uppfattning om saker och ting. De håller på att ta reda på en massa saker. Vem är jag trygg med? Vad ska det bli av mig? Tycker någon om mig? Duger jag? De befinner sig på gränsen mellan barn och vuxen och det kan många gånger vara en smärtsam väg mot självständighet, både för oss vuxna och våra barn. Vi kanske känner oss avvisade och överflödiga eller som att all tid går åt till att tjafsa om allt mellan himmel och jord. Men vi är inte överflödiga. I boken “Lita på din tonåring” så skriver socionomen Ingegerd Gavelin att “Tonåren är bron från barn till vuxen och man behöver vuxna för att färdas väl på den bron”.

Hur blir det för oss vuxna när denna process sätter igång?

Ibland kan det hända att vi sätter in en extra stöt med ”uppfostran” när vi känner att vi inte riktigt vet vad vi ska göra. Vi tillrättavisar, vi talar om hur vår tonåring borde vara/göra, vi kommer med våra egna fantastiska lösningar på problem som tonåringen upplever. Det gör vi så klart för att hjälpa till men många gånger kan det få precis motsatt effekt. Vår tonårings behov av självständighet och egen kontroll av sitt liv har precis börjat spira och det kan ge en kraftig allergi mot föräldrar som inte ser det utan fortfarande försöker få sin vilja igenom på ett icke-lyssnande och bestämmande sätt.

Tänk dig in i situationen; du kommer hem från jobbet och känner dig ledsen över att du har blivit respektlöst behandlad av din närmsta chef. När du kommer hem säger du till din partner:

–       Vet du, min chef la knappt märke till rapporten hon bad mig skriva, och jag som har lagt ner sååå mycket jobb!!

–       Men det var väl inte så farligt, DU vet ju att du har lagt ner mycket jobb och att rapporten är bra skriven!! Sådant händer ju hela tiden i arbetslivet och det måste du lära dig leva med!

Eller hade du kanske föredragit det här svaret?:

–       Vet du, min chef la knappt märke till rapporten hon bad mig skriva, och jag som lagt ner sååå mycket jobb!!

–       Oj, känner du dig besviken, eller?

Jag gissar att de flesta av oss hade känt oss mer sedda och förstådda i den senare konversationen. Där någonstans kan samtalet börja och det kan antagligen bli ganska fruktsamt. Det är lätt att översätta den här situationen till att det är din tonåring som kommer hem från skolan och känner sig låg över något en lärare sagt eller gjort. Då har vi chansen att ge näring till våra barns självkänsla och självständighet genom att ställa den här typen av nyfikna och intresserade frågor om hur det känns och hur han/hon tänker att det kan lösas.

Om vi tänker att tonåren är en period där våra barn behöver lära sig om sig själva och livet så har de större nytta av oss som ett bollplank. En människa som lyssnar, ställer frågor och uttrycker sina egna åsikter, tvivel och känslor.

De behöver få utforska olika områden av sig själva(medvetet och omedvetet):

Vem är jag i samspel med andra?

Vem mår jag bra med?

Vem är jag fysiskt?

Vem är jag politiskt?

Vem är jag andligt?

När känner jag mig trygg?

o.s.v.

För att börja utforska dessa frågor behövs det ett bollplank!

Vi behöver lämna vårt behov av kontroll och istället lyssna och prata med vår tonåring på ett sådant sätt att han/hon är beredd att också lyssna och fundera.

Vi kan ställa frågor som:

Hur känns det nu?

Hur tänker du att du kan göra?

Har du varit med om det förut?

Finns det någon kompis du kan prata med också?

Vad tänker du att du behöver nu?

Är det något jag kan göra för dig just nu?

Då får vi fortfarande betyda något i deras liv, då får vi förtroende och inflytande i våra barns liv och blir någon som det för det mesta känns bra att prata med.

Så man kan säga att de har rätt mycket att göra.

De håller på att skapa sig en vuxen identitet!

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär var tredje vecka. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!