Hur mycket “servar” du dina barn och varför?

Jag lovade i slutet av mitt förra inlägg att jag skulle skriva mer om hur man kan tänka när man trasslat in sig i att ”serva” sina barn för mycket. Det är en ganska komplex fråga som man kan titta på från flera håll.

Jag kan börja med att säga att det ganska säkert är så att våra barn, när de blir vuxna, kommer att ha ungefär samma ”städ-och-ordningsstandard” som de har upplevt i sitt hem under sin uppväxt. Det kanske man aldrig kan tro när man tittar in på deras rum nu…

Det kan också vara viktigt att fundera över om det har blivit så att de vuxna i familjen bråkar mycket om arbetsfördelningen och därmed visar att det är någonting hemskt att t.ex. tvätta, laga mat, klippa gräs osv. Varför skulle våra barn vilja göra något som vi tydligt visar snarast är en bestraffning?

Sedan är det viktigt att känna efter i sig själv; gör jag saker åt mina barn med en bra eller t.o.m. glad känsla i magen?

Eller är jag skitirriterad när jag plockar, påminner och lagar mat?

Om vi gör allt åt våra barn medan de finns i vår närhet och gör det med glädje så är inte mycket skada skedd. Det blir bara lite krångligt när de ska ut i världen eftersom de faktiskt inte vet hur man gör. Hur lagar man mat? Hur tar man hand om sina kläder? Speciellt kan det bli krångligt om de flyttar ihop med andra och behöver bidra till gemenskapen i boendet.

Eller kanske är det så att din tonåring just nu har så mycket annat att ta ansvar för (studier, sport, sorg) eller kanske har hela sin själ full av andra tankar (skilsmässa, kompisar, självständighetsprocess) så att han/hon faktiskt behöver lite semester från vardagsbestyren. Om du kan tänka dig att göra det åt honom/henne under en period så är det helt ok. Ni kanske t.o.m. kan prata om det:

– Det verkar som om du har mycket med allt annat just nu, det är helt ok om du inte bidrar så mycket hemma just nu, jag tar gärna hand om dig.

Värre är det om vi gör mycket åt våra barn fast vi inte vill! Om vi gör det med känslor som irritation, besvikelse, ilska osv. Då är det dags att börja fundera. Det är inte bra för någon i familjen när vi vuxna gör saker som vi inte vill, när vi blir ”offer” som gör allt hemma och tycker synd om oss själva. Det tär på relationerna. Det finns inte många saker som är så relationsdödande som när vi har ”offerkoftan” på.  Då menar jag när vi tänker tankar som:

– Det är banne mig bara jag som gör nåt här hemma!

– Det borde de väl förstå!

– Det är ingen som hjälper till!

– Det vore skönare att bo själv så jag slapp ta hand om alla andra!

Som förälder är det fantastiskt om vi kan vara lite självreflekterande. Det är så lätt att vi lägger skulden på andra fast vi har grävt gropen själva genom att göra allt och genom att visa att det ska göras på vårt sätt. Kanske är det så att de gånger barnen har bidragit hemma har vi medvetet eller omedvetet visat dem att deras insats inte var tillräckligt bra; det går för långsamt, det blir inte precis som vi vill ha det. Det är vi vuxna som måste vara just vuxna. Det är vi vuxna som behöver bjuda in, försöka förstå vad som händer.

Eller kanske är det också så att vi har äldre barn hemma (18, 19, 20 år osv). Då kanske vi med all rätt börjar känna att ”-Nu är det min tur! Nu vill jag minska på föräldrarollen och börja göra saker själv eller med min partner!”

En annan viktig sak som vi måste fråga oss är om vi gör allt detta för att vara snälla. Om vi tror att våra barn ska bli tacksamma och glada för att vi gör en massa saker åt dem. Så är det nästan aldrig. Våra insatser blir ganska snart tagna för givna och då kanske vi i värsta fall tror att vi måste göra mer. En ganska dålig spiral som också kan gälla pengar.(tonåringar och pengar). Här någonstans börjar magkänslan bli gnagande. Vi känner att något inte stämmer. Vi känner oss utnyttjade och då blir relationen lidande.

Hur kan vi göra? Om vi kommer fram till att vi vill sluta att serva våra lite större barn? Om vi börjar känna oss utnyttjade, sura?

Om du har ett barn/tonåring som inte är så pratig så kan det räcka med att bli mer tydlig med hur du vill ha det, det är bra i alla relationer:

– Jag vill att du följer med mig och handlar, det skulle vara så mysigt!

– Jag vill laga mat tillsammans med dig idag!

Är det så att din tonåring inte vill prata eller lyssna alls? Det känns ju oerhört sårande och kräver också att vi tänker efter lite. Varför vill han inte prata med mig? Hur är det för honom när vi pratar? Lyssnar jag? Är jag en ”jag-vill-ha-min-vilja-igenom” pratare? Alla människor har ett helt grundläggande behov av att känna sig värdefulla för andra, då framförallt sina närmaste. Känner sig min tonåring värdefull för mig? Eller klagar jag mest?

Vill inte din tonåring prata med dig så behöver du kanske backa lite och investera i relationen. Små stunder i vardagen när ni möts på riktigt; kvällsfika, promenad, netflix, vad vet jag!

Är det så att du har tagit mycket av ditt barns personliga ansvar? (Då menar jag saker som att komma upp på morgonen, att planera, att sköta ekonomi och relationer, hygien, mat osv. Men det kan också handla om att fundera över vad man behöver för att må bra på andra områden såsom egentid, träning, sömn. Alla vi människor är olika och behöver utforska vad just vi behöver för att må bra; ta vårt eget personliga ansvar för vårt liv och välbefinnande.)

Då kanske det är dags att be om ursäkt för det! (Det ska du bara göra om du känner att du sedan kan släppa taget och lita på att din tonåring faktiskt reder ut sitt liv. Kanske tror du att det aldrig kommer gå? Kanske tror du att hon kommer försova sig? Ja, det kanske händer att hon försover sig och kanske är det precis det som behöver hända, utan att vi vuxna räddar situationen. Vilket inte hindrar att vi kan vara medkännande när de rusar runt och letar prylar på morgonen.)

– Vet du, jag inser att jag har gjort en massa saker åt dig fast jag inte vill och fast du egentligen kan göra det själv! Jag blir grinig och otrevlig och dessutom har jag inte litat på att du kan själv! Det ber jag om ursäkt för! Från och med nu så tänker jag att du själv kommer upp på morgonen och gör frukost. Ok?

Om de orden kommer utifrån en helt ärlig känsla av att det är på det viset så kan de göra underverk! Om vi tror att vi har hittat ett sätt att överlista våra barn och få dem att göra som vi vill så brukar det lysa igenom, lite kan vi spela teater men för det mesta så behövs det att vi menar det vi säger.

Självklart ska vi skämma bort varandra i familjen också och komma med en macka när de sitter framför datorn ibland eller hämta ett glas vatten åt någon som vill ha men då är det härligt om vi kan göra det med glädje och få ett tack till svar! 

Familjelivet är en enda lång läroprocess och vi blir aldrig färdiga men vi kan lära mycket om oss själva och varandra utefter vägen om vi vill!  Jag hoppas att du har fått lite nya infallsvinklar och lite nytt att fundera över.

Varför inte försöka känna efter de närmsta dagarna, när gör du saker med glädje åt dina barn och när gör du det med irritation?

Och kom ihåg att anmäla dig till vår roliga workshopdag “Väx genom dina nära relationer” den 9:e november 10 – 17.

Jag brukar göra ett inlägg ungefär varannan vecka. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!