Hej igen! Ja, oavsett vad man tycker om att sommaren börjar närma sig slutet så är det i alla fall så det är. Semestern kanske har varit helt underbar, en stor besvikelse eller någonting däremellan. Vi föräldrar kanske funderar över om vi befinner oss på rätt ställe i livet, om vi skulle vilja byta jobb, flytta, skilja oss, ja, vad vet jag. Samtidigt behöver vi på något sätt komma in i våra rutiner igen. Vissa tycker det är skönt, andra tycker det är jobbigt. Vissa barn längtar efter att få komma tillbaka till skolan, kompisar och rutiner igen, andra fasar för skolstarten av olika orsaker. Oavsett så kan själva övergången kan vara förknippad med en del konflikter.
Vad kan vi föräldrar göra för att underlätta?
Ett sätt kan vara att berätta vad vi själva funderar över istället för att börja med att ställa en massa frågor eller bara ”bestämma”, när vi visar våra barn vad vi funderar över så brukar det öppna för att de funderar tillsammans med oss och det är stort tycker jag! Då kan vi få veta vad som rör sig i deras inre, då kan vi få reda på hur vi kan stötta på bästa sätt! Kanske är du vanligtvis är en ganska kontrollerande förälder? Som tycker om att se till att allt blir gjort ordentligt, på ditt sätt och vid rätt tidpunkt? Då kanske det är dags att släppa taget och säga någonting i stil med:
– För mig är det med blandade känslor jag går till jobbet i morgon, det känns både kul och lite jobbigt. Hur känns det för dig att börja skolan i morgon? Är det något speciellt du ser fram emot eller kanske något speciellt som du är nervös för?
– Är det något jag kan göra för dig nu när allt drar igång?
Om ditt barn/tonåring säger att han inte behöver din hjälp i samband med skolstarten så ta ett steg bakåt och våga lita på att så är fallet. Syna dig själv, vågar du lita på det? Eller har du en massa tankar om att det kommer gå åt skogen med att komma upp på morgonen? Att komma i tid? Att komma ihåg saker som ska göras? Går din korrigeringsreflex igång? Det knepiga är att sådan tankar ofta lyser igenom och blir självuppfyllande. Vi kan spela lite teater men det mesta brukar lysa igenom. Det är ungefär som när vi ber vårt barn om hjälp med datorn och de himlar med ögonen och låter oss förstå att vi ALDRIG kommer att fatta hur man gör med en dator, de låter oss inte ens sköta tangentbordet själva. Då blir det lätt konflikter och inte lär vi oss speciellt mycket. Tänk om de istället skulle säga:
– Det här fixar du, Mamma! Jag sitter här om du behöver hjälp, säg bara till!
Jajamensan, det fixar vi ju då! Och gör vi inte det så känner vi oss i alla fall glada för att vår son/dotter trodde att vi skulle klara det. Våra barn fungerar på samma sätt som oss. Vi behöver försöka tro att de kan. Tillit till att de kan.
Är du vanligtvis en ganska passiv förälder? Som aldrig frågar utan låter dina barn klara allting själva. Som inte orkar eller inte vill eller inte tror att du behöver lägga dig i deras liv? Inte tror att de behöver dig? På sätt och vis kan det vara sant att de inte behöver oss så mycket rent praktiskt när de börjar bli stora men vår roll som en vuxen som finns i närheten och bryr oss om är precis lika stor som den alltid varit. Våra tonåringar behöver vårt stöd. De behöver oss som bollplank. De behöver en vuxen människa med livserfarenhet som de kan byta tankar med. De behöver en förälder som är intresserad av dem och deras liv. Det tror jag att alla människor gör.
Och om det finns klagomål från barnets eller er sida på lärare eller andra vuxna som jobbar i skolan/förskolan så är det viktigt att handskas med det på ett konstruktivt sätt. Om barnen är lite yngre kan det vara både förvirrande och konstigt att höra sina föräldrar prata illa om någon som de tillbringar hela sina dagar med och kanske faktiskt tycker mycket om. För barnen är det viktigt att vi viktiga vuxna runt barnen kan handskas konstruktivt med våra konflikter och olika åsikter. De vill vara lojala med alla ”sina” viktiga vuxna och det kan bli jobbigt när vi pratar illa om pedagoger och lärare. Säg då hellre till ditt barn:
– Nu tycker jag och din fröken olika så jag tror jag ska prata med henne om det!
Helt enkelt visa att vi vuxna kan prata med varandra för att försöka hitta lösningar. Att visa våra barn är vi försöker förhålla oss villkorslöst konstruktiva till problem som dyker upp människor emellan. Det är så våra barn lär sig om hur vuxna löser på problem och hur de själva kommer att lösa problem i framtiden. Detta är ännu viktigare i dessa tider av flöden på sociala medier där vi mer och mer vänjer oss vid att prata om andra och inte direkt till den det berör.
Kanske säger din tonåring att hon inte behöver din hjälp i samband med skolstarten men då har du bjudit in. Kanalen är liksom öppen och det blir lättare att ta upp tråden i framtiden. Det kommer tillfällen när du behövs och då har du bjudit in. Fortsätt alltid att bjuda in till riktiga, viktiga samtal!
Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!
familjekompetens 
Fint inlägg om viktigt ämne i denna terminsstart tid!
Min son är bara 2,5 år och jag hade gärna velat hjälpa honom hitta tillbaka till förskolan och hur roligt det varit där innan. Än tycker jag inte att det funkar så bra att säga som du beskriver ovan. Han tappar fokus om resonemanget blir för svårt, men visst händer det att jag säger så ändå. Har du några tips på hur jag kan prata med honom för att han ska tycka det är roligt att gå till förskolan igen? Han går ju dit nu men alltid med stor besvikelse över att inte få stanna hemma idag heller….
Hej Karin! Tack för kommentar! Nej, han är lite liten för för långa resonemang även om jag tycker det är underbart att fundera tillsammans med 2,5 åringar också…Ibland kan det också vara bra att fundera över sig själv och vilken relation man har till att barnen går på förskolan. Har jag lite dåligt samvete över att jag lämnar mitt barn i förskolan? Det brukar lysa igenom och leda till att barnen reagerar på olika sätt. Det bästa du kan göra är att visa med hela ditt sätt att vara att förskolan är en toppenplats! Att du känner dig helt trygg med att lämna honom där (om du nu gör det) men att det är härligt att ses på eftermiddagen igen. Om det är du som har funderingar kring förskolan så tror jag nämligen att det smittar av sig. Men så kanske inte alls är fallet! Fortsätt att fundera tillsammans med din 2,5 åring men ha i åtanke att han är liten och tålamodet är kort så förvänta dig inte att ni ska kunna prata någon längre stund./Sanna
Det är ju fortfarande helt underbart somrigt ute. Skoldagarna är korta så här i början. Mitt tips är att fortsätta njuta flex ut från jobbet tidigare om man kan åka och bada grilla. Skola och jobb springer inte bort. Men det gör sommaren snart. Ta vara på den. Njut av barndomen den är så kort. Min tonåring hade turen att få sommarjobb och då blev det verkligen hela sommaren. Hen har växt jättemycket genom att få ta en vuxens ansvar men man får perspektiv. Nyss var hen ett barn och nu minst lika vuxen som jag. Glöm inte att det går att prata vuxet med tonåringar att prata ärligt om sitt eget liv. Numer ser jag mitt barn i ögonen och säger du är vuxen jag är vuxen.
Tack Maria! Kunde inte sagt det bättre själv. Det där att kunna njuta är magiskt. Vi dras till människor som kan njuta i det lilla så ofta får vi barnen runt omkring oss om vi själva kan njuta av de små stunderna i livet. Tack!