När våra barn är riktigt små, säg upp till halvåret ungefär, så verkar det finnas ett alldeles naturligt intresse för barnet och vad barnet behöver.
Oj, varför är han ledsen nu? Är han hungrig? Ont i magen?
Undrar om hon behöver lite mer mat? Hon verkar orolig? Trött?
Jaja, ni förstår. Vi funderar och vänder och vrider på vad det är vårt alldeles lilla barn behöver för att må bra och utvecklas på bästa sätt.
Lite, men faktiskt bara lite senare så övergår ofta den här självklara nyfikenheten och situationsanpassade problemlösningen i något annat. I stället för att fortsätta vara intresserade och nyfikna på vad vårt barn behöver så börjar vi lägga mer och mer ansvar på barnet. Det är som att vi plötsligt tycker att barn gör saker för att ”jävlas”. Att de är i en FAS. För då kan vi liksom lägga ”skulden” på barnen:
– Han är i en faaas…
Det förklarar allt. Vi kan liksom INGENTING göra. Annat än att vänta på att fasen går över. Vi blir liksom fria från ansvar. Ansvaret läggs på barnet som ju är i en fas.
Och ja, barnet går igenom olika utvecklingsstadier. Det hör ju liksom till. De upptäcker till exempel att de nästan bara vill vara med sin anknytningsperson (för där få de allt de upplever att de behöver i form av tröst, trygghet och näring) och det kan vara lite jobbigt för oss vuxna. Sedan kämpar de med tänder, att få kontroll över sin kropp så att de kan krypa, stå och gå. Så småningom prata, våga var utan sina viktigaste vuxna på förskolan, ta sig an kompisrelationer och andra vuxna såsom lärare, föräldrars vänner och ännu lite senare upptäcka sin identitet i vuxenblivandet; vem är jag inom olika områden? Sexuellt, intellektuellt, fysiskt, osv.
Allt detta är utveckling. En helt fantastisk resa som börjar någonstans när barnen är 1,5 år. De har så mycket att lära sig! De har så mycket driv! Det är ju egentligen helt fantastiskt och jag tänker att vi behöver fortsätta vara just nyfikna, intresserade och problemlösningsorienterade genom hela deras barndom. Om vi utgår ifrån att inga barn gör någonting för att ”jävlas” med oss så brukar det gå lättare. Vi behöver ställa oss samma frågor som när de var riktigt små. Vad är det som händer nu? Vad är det hen kämpar med?
Det fantastiska är att när barnen blir bara lite äldre så kan vi ju också fråga dem. Om vi kan ställa frågan på ”rätt” sätt. Vilket faktiskt bara innebär att vi kommer från ett omtänksamt och intresserat ställe i oss själva när vi frågar så brukar vi få ett bra svar.
– Du, hur är det? Det verkar som du är arg? Vill du berätta för mig?
Det kan ju handla om att barnens behov av att få känna sig självständiga (klä sig, bre macka, träffa kompisar osv) krockar med vårt kontrollbehov.
Det kan också handla om att barnets behov av kontakt med oss, att få vara nära, krockar med vårt behov av att få allt ”gjort”.
Våra barn utvecklas, de går igenom utvecklingsstadier, de kämpar med att få rätsida på allt de behöver lära sig. Det är en helt naturlig utveckling som de flesta föräldrar vill stötta om vi tänker efter lite. Vi vill ju att våra barn ska bli självständiga och trygga människor.
Vi behöver respektera det, intressera oss och inte reducera det till en fas som vi ska ”ta oss igenom”.
Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola eller på din arbetsplats? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!
familjekompetens 