Korrigeringsreflexen

Det finns ett ord som egentligen är ganska så självförklarande: korrigeringsreflexen.  Om vi själva någon gång stöter på en människa med en stark korrigeringsreflex så har jag en känsla av att det kan driva oss till vansinne. Ni vet en sådan där som står lite över axeln och ser till så att allt blir rätt gjort. Så att det blir på hans eller hennes sätt. Som kommenterar, rättat till, håller en liten föreläsning om hur det ska bli på bästa sätt. Jag vet ju inte vad som skulle hända med dig i ett sådant läge men jag blir väldigt frustrerad. Tänk dig till exempel att du lagar mat. Personen i fråga hänger över dig och ”rättar till ” det du håller på med UTAN att du bett om hjälp.

Det kan också vara så att du har börjat prata om någonting som du funderar över men i samtalet får du genast en känsla av litenhet, att du är inkompetent, att du inte kan, du blir irriterad, frustrerad och så vidare.

Jag tänker att när vi är vuxna så är det ganska så självklart att vi inte gillar när andra människor gör så här mot oss men vi tillåter oss ändå att göra så i samspel med våra barn. Det finns ju ofta anledningar till att vi gör så här och ofta så tycker vi att dessa anledningar rättfärdigar vårt beteende. Anledningen kan vara att vi är oroliga, att vi ju älskar dem så mycket, att vi bara vill dem väl och så vidare.

Klart att vi måste rycka in om det håller på att gå helt åt skogen men då handlar det heller inte längre om korrigeringsreflexen. Korigeringsreflexen handlar mer om att vi vill kontrollera, korrigera våra barns sätt att vara, deras beteende. Vi ”rättar till”, moraliserar, kritiserar, ger dem färdiga lösningar innan de ens hunnit tänka själva, varnar och ser gärna till att det blir på vårt sätt.

Resultatet av detta blir ofta att din tonåring slutar försöka, slutar prata, blir defensiv, känner sig missförstådd och frustrerad, att de är ”fel”, att de inte duger, att vi inte är intresserad av dem och deras liv.

Om du känner igen dig i detta så kan det vara både svårt och utmanande men också väldigt spännande och relationsskapande att försöka lägga märke till när detta händer och försöka förändra. Tryck på din inre pausknapp när dina färdiga lösningar och andra onödiga kommentarer är på väg över dina läppar.

När du precis är på väg att säga:

–       Nej, den där ska du inte använda, ta den här istället!

Så kan du kanske istället säga:

–       Vill du att vi hjälps åt eller vill du göra själv?

I samtal kan någon av de här kommentarerna göra att samtalet leder vidare till ställen där ni inte varit förut:

–       Jag vill verkligen höra din åsikt!

–       Berätta, jag lyssnar! (och då behöver du verkligen lyssna också…)

–       Det känns som om det här verkligen är viktigt för dig, är det så?

–       Å, vad jag uppskattar att du berättar för mig.

–       Nu lärde jag mig något nytt av dig, tack!

Det kan hända mycket när vi får syn på vår korrigeringsreflex och kan börja förändra:

Det skapar en närmare relation där våra barn förhoppningsvis kommer tillbaka för fler samtal.

Det stärker självkänslan eftersom vi visar att vi är intresserade av dem och tror på deras egen förmåga.

De blir mer självständiga i sin egen problemlösning eftersom vi stöttar dem i sin egen problemlösning istället för att lösa problem ÅT dem.

Dessutom kommer som en bonus att vi själva utvecklas som människor och stärker vår egen självkänsla när vi ser vad som händer.

Det kräver lite grann av oss vuxna att öva bort korrigeringsreflexen och vi får bita oss i tungan ibland och kanske till och med be om ursäkt och börja om.

Men ge inte upp och framförallt, var uppmärksam på vad det kan tillföra relationen!

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär var tredje vecka. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!