Tänk dig att sonen eller dottern har suttit framför datorn ett bra tag. Något skaver i dig. Då är det lätt att hamna i moraltankar som vi sedan stjälper över vårt barn:
Nä, nu får du väl ändå stänga av!
Vet du hur länge du har suttit framför datorn!!
Har du inget annat att göra än att sitta där?!
Nu får du faktiskt hitta på något annat!
Jag tror du kan tänka dig ungefär hur resten av ”samtalet” kommer att bli; surt, anklagande. För vem känner inte omedvetet ett behov av att försvara sig och sitt egenvärde mot sådana anklagelser? Och då händer antagligen precis motsatsen till det vi innerst inne ville åstadkomma, nämligen lite kontakt och närhet!
Om vi kan pausa lite innan vi öppnar munnen och tänka till lite:
Vad är det jag vill?
Vad kommer troligtvis att hända om jag säger som jag brukar?
Hur kan jag prova att säga idag?
Att helt enkelt reflektera lite över vad vi vill ska hända när vi pratar med vårt barn.
Om det du vill är att träffa din älskade unge lite, att du saknar din son eller dotter så tala istället om vad du vill, hur du känner.
Känn efter hur det känns i dig innan du börjar prata; har du kunnat lägga bort det lilla stinget av skuldbeläggande? Klarar du av att inte vara det minsta anklagande? Kan du hitta något varmt ställe i dig själv att prata utifrån?
Då kan du säga:
Jag vill vara med dig en stund!
Jag längtar efter dig, jag vill göra något tillsammans med dig!
Då tar vi vårt ansvar och visar vilka vi är, vad vi vill. Chansen att vi lyckas stärka relationen till vårt barn ökar avsevärt.
Vad ni sedan kan göra tillsammans det vet bara du, spela kort, baka pizza, ta en promenad. Och kanske, om du vill, så kan ni göra det till bara er återkommande stund som får stor betydelse för er relation!
Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”.Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!
familjekompetens 