Jag kommer ihåg en gång när vi var i Thailand. På kvällen strosade vi utefter stranden och stannade för att köpa en sådan där fantastiskt god pannkaka från en Tuk-tuk. Det var en kvinna som stod där och gjorde dessa fantastiska skapelser med van hand. Vi handlade, åt och njöt. När vi passerat hennes tuk-tuk slängde jag en blick över axeln och då såg jag att vid hennes fötter låg hennes lilla dotter ihoprullad på en madrass och sov. Tusen tankar. Jag är ju från ”ordning och reda”-landet i norr och blev först lite chockad. Men efter en stund började jag ändra mig.
Har du någonsin haft den där känslan på din födelsedag när alla står och sjunger? Lite obehag? ”Kan de bara vara klara snart så att jag får vara med och prata igen, jag vill inte sitta här och bli tittad på…”
Funderar ibland på om det är lite så det har blivit för många barn. De är liksom i centrum hela tiden. Allt ljus på den från mamma och pappa. Jag och många med mig pratar ju mycket om att våra barn behöver vårt intresse, vår uppmärksamhet, vår tid. Dessutom kanske vi har lite dåligt samvete efter en lång dag på jobbet så vi tänder lampan och låter allt ljus lysa på barnen. Vi sätter dem på piedestalen. De får massa frågor om dagen (fast vi kanske inte ens lyssnar på svaret). De får bestämma vad vi ska äta (fast vi vill äta något annat). När vi sedan vill vara ifred en stund pockar barnen på uppmärksamhet eftersom de tror att vi bara älskar dem när allt ljus är på dem.
Men att bara få vara med, lite ”i skuggan” av sin familjs gemenskap kanske ibland är ännu mer vilsamt och lärorikt. Att få ”sugas in” i de samtal och den gemenskap som resten av familjen har. Att slippa få en massa frågor. Att själv söka sig till gemenskapens värme. ”När man är i centrum är man inte med i gemenskapen” säger Jesper Juul. Kan det vara så att den uppmärksamhet vi ger till våra barn, som är så kärleksfullt menad, ibland gör att våra barn inte är med i gemenskapen? De börjar tro att allt ljus måste lysa på dem annars är de inte älskade av oss? De söker efter bekräftelse från människor runtomkring och har svårt att vila i sig själva. Och vi vuxna förstår inte vad som hänt, vi har ju gett dem allt! Vi blir osäkra och förvirrade och vet inte vad vi ska göra.
Man skulle kunna säga att den uppmärksamhet som vi ger barnen inte automatiskt skapar kontakt och relation. Vi har ingenting för att vi tränger undan våra egna behov för att bara finnas till för barnen. Bjud istället in till gemenskaper som ni vuxna trivs i. Min gissning är att barnen dras till den gemenskapen och utan att vara medvetna om det lär sig hur det känns vara en del av en gemenskap utan att nödvändigtvis vara i centrum!
Jag brukar göra ett inlägg ungefär en gång i månaden. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!
familjekompetens 