Tonåringar. Vad håller de på med?

Den frågan kan man ställa sig på olika sätt. Prova att säg det anklagande. Eller kanske uppgivet. Eller nyfiket. Eller intresserat.

Om vi ställer oss den frågan nyfiket och intresserat så tror jag att det kan ge en annan öppning i samspelet med vår tonåring!

Fast först och främst vill jag konstatera att tonåringar inte är en speciell typ av människor utan de har ungefär samma behov som du och jag. De vill bli älskade, uppskattade, få känna sig värdefulla och behövda.

Men de håller faktiskt på med något! De håller på att skapa sin egen identitet, att lösa upp banden till föräldrarna och bilda sig en egen uppfattning om saker och ting. De håller på att ta reda på en massa saker. Vem är jag trygg med? Vad ska det bli av mig? Tycker någon om mig? Duger jag? De befinner sig på gränsen mellan barn och vuxen och det kan många gånger vara en smärtsam väg mot självständighet, både för oss vuxna och våra barn. Vi kanske känner oss avvisade och överflödiga eller som att all tid går åt till att tjafsa om allt mellan himmel och jord. Men vi är inte överflödiga. I boken “Lita på din tonåring” så skriver socionomen Ingegerd Gavelin att “Tonåren är bron från barn till vuxen och man behöver vuxna för att färdas väl på den bron”.

Hur blir det för oss vuxna när denna process sätter igång?

Ibland kan det hända att vi sätter in en extra stöt med ”uppfostran” när vi känner att vi inte riktigt vet vad vi ska göra. Vi tillrättavisar, vi talar om hur vår tonåring borde vara/göra, vi kommer med våra egna fantastiska lösningar på problem som tonåringen upplever. Det gör vi så klart för att hjälpa till men många gånger kan det få precis motsatt effekt. Vår tonårings behov av självständighet och egen kontroll av sitt liv har precis börjat spira och det kan ge en kraftig allergi mot föräldrar som inte ser det utan fortfarande försöker få sin vilja igenom på ett icke-lyssnande och bestämmande sätt.

Tänk dig in i situationen; du kommer hem från jobbet och känner dig ledsen över att du har blivit respektlöst behandlad av din närmsta chef. När du kommer hem säger du till din partner:

–       Vet du, min chef la knappt märke till rapporten hon bad mig skriva, och jag som har lagt ner sååå mycket jobb!!

–       Men det var väl inte så farligt, DU vet ju att du har lagt ner mycket jobb och att rapporten är bra skriven!! Sådant händer ju hela tiden i arbetslivet och det måste du lära dig leva med!

Eller hade du kanske föredragit det här svaret?:

–       Vet du, min chef la knappt märke till rapporten hon bad mig skriva, och jag som lagt ner sååå mycket jobb!!

–       Oj, känner du dig besviken, eller?

Jag gissar att de flesta av oss hade känt oss mer sedda och förstådda i den senare konversationen. Där någonstans kan samtalet börja och det kan antagligen bli ganska fruktsamt. Det är lätt att översätta den här situationen till att det är din tonåring som kommer hem från skolan och känner sig låg över något en lärare sagt eller gjort. Då har vi chansen att ge näring till våra barns självkänsla och självständighet genom att ställa den här typen av nyfikna och intresserade frågor om hur det känns och hur han/hon tänker att det kan lösas.

Om vi tänker att tonåren är en period där våra barn behöver lära sig om sig själva och livet så har de större nytta av oss som ett bollplank. En människa som lyssnar, ställer frågor och uttrycker sina egna åsikter, tvivel och känslor.

De behöver få utforska olika områden av sig själva(medvetet och omedvetet):

Vem är jag i samspel med andra?

Vem mår jag bra med?

Vem är jag fysiskt?

Vem är jag politiskt?

Vem är jag andligt?

När känner jag mig trygg?

o.s.v.

För att börja utforska dessa frågor behövs det ett bollplank!

Vi behöver lämna vårt behov av kontroll och istället lyssna och prata med vår tonåring på ett sådant sätt att han/hon är beredd att också lyssna och fundera.

Vi kan ställa frågor som:

Hur känns det nu?

Hur tänker du att du kan göra?

Har du varit med om det förut?

Finns det någon kompis du kan prata med också?

Vad tänker du att du behöver nu?

Är det något jag kan göra för dig just nu?

Då får vi fortfarande betyda något i deras liv, då får vi förtroende och inflytande i våra barns liv och blir någon som det för det mesta känns bra att prata med.

Så man kan säga att de har rätt mycket att göra.

De håller på att skapa sig en vuxen identitet!

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär var tredje vecka. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!