Barn, moralutveckling och sociala medier

Det tar tid att utveckla ett moralsystem. Vi föds inte med en visshet om vad som är bra att göra i samspel med andra människor och vad som sårar andra. Vi föräldrar har ofta koll på ungefär när första tanden kommer eller ungefär när barnen förväntas börja krypa eller gå. Men vi vet kanske inte så mycket om barnens moraliska utveckling.

Ganska långt upp i åren bestäms vad som är rätt och fel av de auktoriteter som finns runt barnen. Föräldrar, lärare, andra viktiga vuxna. Man kan kalla det för en yttre kontroll, barnen är beroende av en vuxens närvaro för att kunna motstå frestelser och handlingar som kan såra andra. Barnen följer helst regler om det är till deras egen fördel!  Att visa omsorg om andra människor kommer inte alltid så högt upp på agendan. Barnen behöver alltså frottera sig med kloka vuxna som blir deras vägvisare när det gäller mellanmänskliga relationer. (Och mycket annat förstås). Det tar tid att börja utveckla moralen; en bra bit upp i skolåldern. Det kan vara lite olika beroende på hur de vuxna runt barnen har förhållit sig till barnet och världen. Och hur mycket tid vi har haft att vara deras förebilder. Forskningen säger att det är positivt med varma och intresserade föräldrar/viktiga vuxna. Så småningom behöver barnen inte längre de vuxnas guidning när det gäller grundläggande socialt beteende. De har med hjälp av oss byggt upp en egen inre kompass, man brukar kalla det inre kontroll. Om de överträder gränser och till exempel gör någon ledsen så känner de skuld. Då har de utvecklat ett eget samvete. Utvecklingen av moralen fortsätter i bästa fall hela livet.

Vad händer då när vi lämnar barnen ensamma, utan vuxna vägvisare? Till exempel på olika forum på nätet? Jag kan inte säga säkert men jag tror att vi alla börjar ana att det inte blir så bra. Då finns där ju ingen vuxen som kan påvisa hur det antagligen känns för Wilma när ”kompisarna” plockar bort henne ur chatten. Eller när någon blir kallad för dumhuvud. Eller inte alls får vara med i chattgruppen. Eller använder ordet hatar till varandra.

Barn är sårbara på nätet! De gör andra ledsna och blir ledsna. Så vad kan vi göra? Jag tror att det är viktigt att vi alla först och främst vet hur ”omogen” deras förmåga att umgås på nätet är. Och att vi intresserar oss för vad de gör på skärmen. Att vi pratar med barnen om deras upplevelser på nätet. Pratar med barnen om vad som KAN hända på nätet. Pratar om vad de har gjort på nätet.

Ta gärna en stund med jämna mellanrum när du och ditt barn har tillräckligt med lugn för att kunna filosofera lite tillsammans. Passa på att sätta fart på deras moralhjärna och relationshjärna genom att ställa frågor och tänka högt. Med vilka kompisar känner du dig trygg? Varför det? Hur kan du vara mot andra så att det känns bra för båda? Hur kan man göra om det blivit fel? Vad var det som gjorde dig ledsen? Hur kunde man gjort på ett annat sätt?

Erbjud alternativ till skärmen; spela kort, laga mat, läs högt, ta en promenad.

Viktigast av allt; var själv den där viktiga vuxna förebilden som både pratar om och visar hur man är en människa som bryr sig om andra!

-Hon är så härligt självständig! Eller -Hon är så härligt blyg!

Foto av Gabby K pu00e5 Pexels.com

Hur reagerar du på dessa två uttalanden?

Vilket känns mest positivt?

Vad skulle du helst säga om ditt barn?

Min gissning är att det första uttalandet, att barnet är självständigt, är det som uppfattas mest positivt.

Min tolkning är att självständighet och oberoende har en hög status, kanske framförallt, för svenska föräldrar. Det är något vi värderar högt och strävar efter. Och självklart ska barnen bli självständiga. Men i vilken takt? Hur? Och på vilket sätt?

Från det att barnen är riktigt små så har deras anknytningssystem sett till att de ganska snart är helt säkra på vilken person de inte kan överleva utan. Det här brukar visa sig som mest runt 7-8 månaders ålder. De gråter hjärtskärande om ”deras” person/er försvinner iväg en stund. När de blir lite äldre, ett drygt år och uppåt, är anknytningen precis lika viktigt men deras kunskap om världen har ökat så pass mycket att de kan krypa/gå efter personen. De vet också att deras person finns fast den inte syns osv. Då tror vi ofta att de är redo att ge sig ut i världen. Att börja förskola, att sova över, att gå på kalas själva osv. Och om de tvekar; kanske står och håller oss i benet eller gråter så tycker vi att de ”krånglar”. Jag skulle vilja säga tvärtom! Barnen krånglar inte, de talar om för oss att just nu så vill jag bara vara mycket med ”min person”. Den som är barnets utvalda för att visa världen! Det är just i det beroendet som självständigheten skapas! Låter det bakvänt?

Jag tänker så här: när vi ”hämtar in” våra barn genom att titta dem i ögonen, le, ha glimten i ögat, skapar kontakt genom närhet och värme, visar dem att vi alltid finns där för dem oavsett, visar kärlek utan motkrav, säger förlåt när det behövs, skapar våra egna små vanor och traditioner, håller relationen fri från skam, aldrig släpper en kram först, hjälper barnen att sörja det som de behöver sörja, introducerar nya viktiga personer för barnen (förskolepersonal till exempel), pratar om vårt nästa möte när vi skiljs åt, talar om hur vi vill ha det och låter dem sörja om de vill ha det på annat sätt, låter dem existera i vår närhet utan att för den skull ha ständigt fokus på dem.  

DÅ blir våra barn ordentligt anknutna till oss. Då kan det hända att de blir blyga för andra för det är en naturlig del av den trygga anknytningen. Blygseln finns där för att skydda mot människor som inte är bra för våra barn. För att de SKA välja oss. I den trygga anknytningen kan sedan barnen växa fram och bli en alldeles egen person, en självständig person. En person som kan relatera till andra vuxna och kompisar utan att ge avkall på sig själv eller på sin egen anknytning till sina viktiga vuxna. Då är man plötsligt beroende OCH självständig.

Så nästa gång ditt barn faktiskt väljer dig framför att krama farfar eller sova över hos grannen, se det som ett tecken på att just du är den viktigaste av alla människor i hela världen för ditt barn! Att det är du som fått förtroendet att visa världen för ditt barn.

– Han är så underbart blyg nu för han vet vem som är hans viktigaste person!

Glöm alla metoder. Det finns bara ett sätt.

• Se barnet som en svamp, fyll på med kärlek och värme tills det rinner över. Ofta, flera gånger om dagen. Ge dem alltid mer närhet än de ber om.
• Det är ALLTID så att relationen är viktigare än beteendet eller prestationen.
• Barnet är ALDRIG ansvarigt för att relationen fungerar. Det är vi vuxna.
• De SKA vara beroende av sina viktiga vuxna, det har inget med självständighet att göra, tvärtom, när barnet är ordentligt anknutet till dig (beroende) så kan det bli sin egen person och gå sina egna vägar i den trygghet som det ger.
• Det ska finnas en ständig inbjudan från oss vuxna till mer kärlek och intresse.
• Ha glimten i ögat så ofta du kan!
• Visa genom ditt sätt att vara att INGET kan bryta er relation.
• Hota aldrig med att lämna barnet, och separera aldrig barnet från dig i syfte att ”uppfostra”.
• Frustration och egen vilja är en del av ett litet barns utveckling, hjälp barnet hitta alternativa lösningar, om inte det går så sörj tillsammans med barnet att det inte blev som det ville.
• Håll koll på dina egna känslor, du är flygvärdinnan i mittgången som ska visa att turbulensen är helt normal (med lugn och leende). ”Vi klarar det här, det är ok”.
• Man kan aldrig bygga relation genom att berömma.
• Undvik att använda saker och prylar som barnen bryr sig om för att uppfostra (belöning/bestraffning), det visar bara att vår egen förmåga/relation inte är tillräcklig.

Goda relationer är den enskilt största skydds/hälsofaktorn så varsågod, sätt igång!

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

“Kunskap är en biprodukt av mänsklig samvaro”

– Jag tycker det är en fantastisk mening och man kan säkert tolka den på olika sätt. Det här är min tolkning:

Om vi som vuxna vill kunna vara viktiga för våra barn, vara med och påverka deras liv, dela vår kunskap om livet med dem och ha en relation som sträcker sig över tid, då handlar det inte så mycket om ”uppfostran”. Inte heller handlar det så mycket om exakt vad vi ska göra när barnen inte vill äta, inte klä på sig, när de inte vill borsta tänderna, inte vill ha DEN tröjan, inte vill gå till förskolan eller absolut vill ha DEN dinosaurien som brorsan har.

För att få vara den där viktiga personen i våra barns liv handlar det mycket mer om vad som händer mellan konflikter och svårigheter. Det som händer mellan mig och mitt barn en vanlig dag. Tycker jag om att vara med mitt barn? Har vi kul ihop? Tror jag att mitt barn gör så gott det kan? Kan mitt barn uttrycka ALLA känslor i samspel med mig utan att känna sig dömd eller bedömd? Trivs vi tillsammans? Är jag intresserad av mitt barn? Tycker jag om att prata med mitt barn? Berättar jag saker för mitt barn? Lyssnar jag när mitt barn berättar? Kan jag som vuxen vara ”här och nu” istället för att vänta på nästa steg i mitt barns utveckling? Fyller jag ofta på mitt barns kontaktbehov med ögonkontakt och leenden?

I de stunder när närheten mellan oss och barnen finns där, då växer tilliten, anknytningen och barnen vill samarbeta med oss. De vill prata med oss. Ur det samspelet gror kunskapen om allt möjligt. För barnet växer kunskapen i takt med att anknytningen till deras viktiga vuxna stärks. Kunskapen om dem själva växer också om de är tillsammans med en vuxen som är lite nyfiken och intresserad av barnet. Barn lyssnar mer på, och låter sig påverkas av, människor de har knutit an till. Det blir inte mycket inlärning utan den trygghet som anknytning ger. Och anknytning börjar alltid med ögonkontakt och ett leende. Skolan och förskolan finns där för att lära barnen allt som hör skolan till och som kan repeteras i en läxa. Men allt som finns ”mellan raderna”, hur det är att vara människa och hur man kan leva sitt liv i enlighet med sina värderingar, det är vår uppgift. 

Så i perioder när det inte ”funkar” i relationen till ditt barn (andra människor) så måste vi alltid börja om med ögonkontakt och ett leende. Sedan kommer resten lättare!

Det är inte svårare än så, men ändå precis så svårt, om ni förstår vad jag menar.

Syskonrelationen

Egentligen är jag inte så förtjust i “lathundar” när det gäller mänskliga relationer. Här kommer ändå just en lathund som jag gjort och som jag tycker kan inspirera lite. Vi vill ju att våra barn ska ha en ok syskonrelation med varandra men ändå är det vi vuxna som klantar till det ibland!

Så varsågoda!

– När jag är arg vill jag inte prata med någon som också är arg!

Moa har bråkat med sin syster, hon tycker det har blivit orättvist. Varför får lillasyster alltid göra fler saker än Moa? Moa blir arg och rusar ut ur rummet. Mamma följer efter. Hon blir arg på Moa. Mamma tycker att Moa borde förstå bättre än att bråka med sin lillasyster, Moa är ju ÄLDRE. Moa VILL INTE prata med sin mamma. Då kommer pappa och han tycker som mamma. FÖRSTÅR inte Moa bättre! Ur mamma och pappa kommer en massa meningar som slutar med utropstecken.

-Du är ju äldre än lillasyster och borde veta bättre!

-Livet är inte alltid rättvist!

-Du måste berätta vad som är fel innan du blir så här arg!

-MEN SLUTA VARA SÅ ARG!

Moa är arg och vill INTE prata med varken mamma eller pappa. Just den här dagen är farmor på besök. När farmor närmar sig Moa så berättar Moa både det ena och det andra om vad som hände och hur det kändes och om varför Moa blev så arg. På kvällen när allt är lugnt igen och pappa nattar Moa så frågar han hur det kom sig att Moa ville prata bara med farmor.

-När jag är arg vill jag inte prata med någon som också är arg!

Vad är det som händer med oss vuxna när barnen blir arga? Försöker vi få dem att sluta bli arga genom att bli arga själva? De här föräldrarna fick en glasklar förklaring till varför det blev som det blev. Moa lyckades formulera exakt vad som hände för henne.

Jag skulle tro att det inte finns så många, varken vuxna eller barn, som vill att den man pratar med när man är arg, också blir arg. Men det viktigaste är kanske att fundera över, vad har hänt med ilskan? Försöker vi få våra barn att vara glada hela tiden? Går det ens? Om vi tänker oss att en sund självkänsla är det bästa vi kan ge våra barn som vaccin mot psykisk ohälsa, då är nästa steg att fundera över vad självkänsla är. Självkänsla kan sägas vara att ha sådan medvetenhet och kunskap om sig själv att man kan svara ”ja” eller ”nej” till både sig själv och andra när det är nödvändigt. Självkänsla är också att acceptera det jag vet om mig själv. Helt enkelt att lära känna oss sig själv så bra som möjligt och acceptera det jag ser. Det behöver våra barn hjälp med. Av oss vuxna runt omkring, och framförallt av sina nära. För att kunna hjälpa våra barn med det behöver vi dels närma oss funderingar kring vår egen självkänsla;

• Vad vet jag om mig själv?
• Vad njuter jag av?
• Vad provocerar mig?
• När blir jag arg?
• Hur vill jag leva?
• Hur vill jag bli bemött när jag är arg?
• Accepterar jag det jag vet om mig själv eller klankar jag mig själv?

Det är ju intressanta frågor som kan berika ens liv som vuxen. Sedan kan vi, i relation till våra barn, försöka ta reda på samma sak om våra barn. Det skapar nyfikenhet och intresse för vårt barn. Dessa två saker är fantastiska om vi vill bidra till våra barn självkänsla. Om ett barn bankar på sitt syskon eller sin förälder av en anledning vi inte förstår så hjälper det föga att säga att de inte får göra så. Det vet de redan. Dessutom får de bara bekräftat ännu en gång att de gör fel. Är fel. De lär sig heller ingenting av en sådan situation. Om vi vill att ilskan ska bli integrerad i barnens liv på ett konstruktivt sätt precis som glädje, kärlek eller rädsla så behöver vi göra annorlunda. Håll gärna i ditt barn om det går, och med vänlig och bestämd röst kan du säga:

-Nu verkar det som om du är riktigt arg och upprörd?! Kan du tala om för mig vad du är så arg över? Jag önskar att jag kunde förstå det…

Det spelar ingen roll om barnet inte kan prata än. Budskapet är tydligt från föräldern; jag accepterar din ilska, jag vill att vi lär oss något, du är fortfarande ok och jag finns här för dig. Då har vi plötsligt bytt från utropstecken till frågetecken i slutet på meningarna. Det är ofta mer konstruktivt när vi vill ta reda på mer om andra människor och bidra till deras kunskap om sig själva, deras självkänsla!

– Hon är i en fas!

När våra barn är riktigt små, säg upp till halvåret ungefär, så verkar det finnas ett alldeles naturligt intresse för barnet och vad barnet behöver.

Oj, varför är han ledsen nu? Är han hungrig? Ont i magen?

Undrar om hon behöver lite mer mat? Hon verkar orolig? Trött?

Jaja, ni förstår. Vi funderar och vänder och vrider på vad det är vårt alldeles lilla barn behöver för att må bra och utvecklas på bästa sätt.

Lite, men faktiskt bara lite senare så övergår ofta den här självklara nyfikenheten och situationsanpassade problemlösningen i något annat. I stället för att fortsätta vara intresserade och nyfikna på vad vårt barn behöver så börjar vi lägga mer och mer ansvar på barnet. Det är som att vi plötsligt tycker att barn gör saker för att ”jävlas”. Att de är i en FAS. För då kan vi liksom lägga ”skulden” på barnen:

–  Han är i en faaas…

Det förklarar allt. Vi kan liksom INGENTING göra. Annat än att vänta på att fasen går över. Vi blir liksom fria från ansvar. Ansvaret läggs på barnet som ju är i en fas.

Och ja, barnet går igenom olika utvecklingsstadier. Det hör ju liksom till. De upptäcker till exempel att de nästan bara vill vara med sin anknytningsperson (för där få de allt de upplever att de behöver i form av tröst, trygghet och näring) och det kan vara lite jobbigt för oss vuxna. Sedan kämpar de med tänder, att få kontroll över sin kropp så att de kan krypa, stå och gå. Så småningom prata, våga var utan sina viktigaste vuxna på förskolan, ta sig an kompisrelationer och andra vuxna såsom lärare, föräldrars vänner och ännu lite senare upptäcka sin identitet i vuxenblivandet; vem är jag inom olika områden? Sexuellt, intellektuellt, fysiskt, osv.

Allt detta är utveckling. En helt fantastisk resa som börjar någonstans när barnen är 1,5 år. De har så mycket att lära sig! De har så mycket driv! Det är ju egentligen helt fantastiskt och jag tänker att vi behöver fortsätta vara just nyfikna, intresserade och problemlösningsorienterade genom hela deras barndom. Om vi utgår ifrån att inga barn gör någonting för att ”jävlas” med oss så brukar det gå lättare. Vi behöver ställa oss samma frågor som när de var riktigt små. Vad är det som händer nu? Vad är det hen kämpar med?

Det fantastiska är att när barnen blir bara lite äldre så kan vi ju också fråga dem. Om vi kan ställa frågan på ”rätt” sätt. Vilket faktiskt bara innebär att vi kommer från ett omtänksamt och intresserat ställe i oss själva när vi frågar så brukar vi få ett bra svar.

– Du, hur är det?  Det verkar som du är arg? Vill du berätta för mig?

Det kan ju handla om att barnens behov av att få känna sig självständiga (klä sig, bre macka, träffa kompisar osv) krockar med vårt kontrollbehov.

Det kan också handla om att barnets behov av kontakt med oss, att få vara nära, krockar med vårt behov av att få allt ”gjort”. 

Våra barn utvecklas, de går igenom utvecklingsstadier, de kämpar med att få rätsida på allt de behöver lära sig. Det är en helt naturlig utveckling som de flesta föräldrar vill stötta om vi tänker efter lite. Vi vill ju att våra barn ska bli självständiga och trygga människor. 

Vi behöver respektera det, intressera oss och inte reducera det till en fas som vi ska ”ta oss igenom”. 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola eller på din arbetsplats? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

Skolstart

Nu drar skolan igång igen. Med största sannolikhet kommer ditt barn att uppleva svårigheter någon gång under skoltiden. Hur kan vi då stötta våra barn genom den 10-åriga pliktskolan?

Här kommer några förslag:

Föräldrarnas inställning och relation till skolan är viktig. Kom ihåg att oavsett vad vi som vuxna tycker om skolan och lärarna så måste vi vara konstruktiva i vår problemlösning och kontakt med skolan. Ju yngre barnen är desto viktigare är läraren för barnet. Läraren är en av barnets viktiga vuxna och det kan bli väldigt jobbigt för barnet om vi pratar illa om läraren.

Läs och filosofera tillsammans med barnet. Det låter kanske som något man gör med sitt lilla barn men försök göra läsningen till en stund som ni kan fortsätta med länge. Helst ändå tills barnen är uppåt 10 -12 år eller varför inte längre. Det ger så mycket kunskap och gemenskap. Det spelar ingen roll vad ni läser, Guiness rekordbok, Harry Potter eller serietidningar. Filosofera tillsammans med barnet när ni äter, kör bil, promenerar. Hur mycket väger en ko? Hur hög är en flaggstång? Vem vinner valet? Allt detta ger allmänbildning, gemenskap, nyfikenhet, ordförråd, självförtroende och självkänsla.

Jämför inte ditt barn med andra barn och deras förmågor. Vem vill bli jämförd? I alla fall inte jag. Se vad DITT barn kan, blir glad av, inspirerad av osv.

Tjata inte om läxor och träningar och annat vid matbordet för då skrämmer vi bort våra barn från bordet till slut. Berätta något om ditt eget jobb eller något du funderar över och så småningom får du en historia tillbaka. Alla dialoger där vi är nyfikna tillsammans bidrar till barnens allmänbildning och uppfattning om världen och kunskapen.

Fundera över hur mycket tid framför dator och telefon som ditt barn mår bra av. Vi vet att skärmar, kanske framförallt telefonen har kommit för att stanna och vi behöver hitta ett sätt att integrera dessa med familjen så att det fungerar. Ju yngre barn desto mindre behöver de skärmar, de behöver smaka på den riktiga världen.

Förslag på rutiner för skärm/telefon (även för vuxna):

Alla måltider är skärmfria, även på restaurang.

Alla telefoner stängs av och laddas helst utanför sovrummet.

Små barn så stängs skärmarna av för dagen vid middagen ända tills läggdags.

Konflikter mellan barnen i skolan kommer det att bli, det är precis som det ska vara. Det blir det när så många människor samlas under samma tak. Vi ska inte lösa problemen åt barnen men vi kan stötta den i deras på problemlösning.

-Pappa, Olivia tränger sig alltid före mig i matkön!

-Oj, gör hon?

-Ja, det gör hon, du måste ringa hennes mamma!

-Jag hör att du låter upprörd men jag tror inte jag behöver ringa hennes mamma. Jag tror du kan lösa det själv. Hur kan du göra?

-Jag kan gå till matsalen med My istället kanske!

-Ja, det är ett förslag, vill du prova det i morgon?

En sådan här poblemlösningsdiskussion kan handla om vad som helst i vilken ålder som helst. De vet oftast bättre än oss hur problemet ska lösas!

Synen på läxor går isär både bland lärare, föräldrar, politiker, elever. Vissa lärare har läxfritt. Andra lärare ger bara läxa om barnen ligger efter eller behöver repetera. Oavsett så brukar läxor ge upphov till slitningar och tjat i familjen. Försök att hitta det sätt som passar er familj bäst. Gärna genom dialog med barnet. När passar det bäst? Vilken tid är bra? Kanske vid matbordet medan middagen tillagas? Kanske på eget rum?

Om det inte fungerar med läxläsningen i perioder så kanske det är dags att med öppna sinnen och verkligt intresse (inte med ”orolig och tjat rösten”) fråga barnet:

-Det känns som om det inte riktigt fungerar med läxorna nu, hur ska vi göra annorlunda tycker du?

Ryggsäck och väska ska packas, rätt saker ska med på morgonen. Om du har lite yngre skolbarn så kanske en gemensam titt på schemat kvällen innan kan vara en bra idé? Då kan ryggsäcken packas med rätt saker i god tid.

Dagligt stöd. När det gäller barnens skolgång så är det ju fantastiskt om vi föräldrar kan fundera över själva och tillsammans med eventuell partner vad vi har för förväntningar och farhågor för våra barns skolgång. Sedan kan vi ge möjlighet till barnen att göra samma sak. Vad tänker du om skolan? Vad ser du fram emot? Vad är du nervös för? Vad känns spännande? Att stödja sitt barn är precis just det; intressera sig, lyssna.

Då signalerar vi till barnen att vad som än händer i skolan så vill vi gärna stötta dig!

 

Jag föreläser i Vallentuna torsdagen den 30/8, Se inbjudan nedan. Välkomna!

“Skolstart” – föreläsning

Välkommen till en föreläsning om hur du som förälder kan stötta ditt barn i olika situationer. Vi kommer bland annat att prata om ansvar, skärmtid, samarbete med skolan med mera. Men också om vilken hjälp det finns att få i kommunen om man som förälder känner att man behöver extra stöd.

Föreläsningen riktar sig i första hand till föräldrar till barn som går F-6, men alla som har barn i grundskolan är välkomna.

Var: Vi ses i Kulturrummet, Kulturhuset, Allévägen 1.
När: Torsdag den 30 augusti 2018 kl. 18.30-20.00.
Det är gratis att medverka.

Vid frågor, kontakta gärna

Susanna Sohlberg, Öppna förskolan – susanna.sohlberg@vallentuna.se
Anja Holmberg, Öppenvården – anja.holmberg@vallentuna.se

Välkommen!

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola eller på din arbetsplats? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

 

 

 

 

 

Att befria barnen från att välja!

 

Ibland behöver vi befria barnen från att välja. Ju yngre barnen är desto mindre erfarenhet har de. De vet inte hur ett liv ska levas. De vet inte hur man tar sig fram i världen på bästa sätt. Det kanske inte vi heller alltid har koll på men vi är i alla fall deras lots i tillvaron. Vi är ofta så rädda att vara auktoritära så att vi hellre lägger för mycket ansvar på våra barn. Ett ansvar som de inte vill ha. De ska inte bestämma om de ska följa med hem till farfar och farmor eller inte när de är 7 år gamla. De kanske inte har lust att följa med men att relationen till farmor och farfar blir lidande av det kan de inte veta. Men det vet vi. Därför kan det vara på sin plats att inte låta barnet välja för farmor och farfar ingår i det som vi vill att våra barn ska uppleva.

(I värsta fall låter vi barnet välja och sedan lägger vi skuld på barnet för att vi själva är besvikna över att barnet valde “fel”. Då får ju barnet får bära skulden för att vi inte tar på oss ansvaret!)

Barnen kanske uttrycker att farfar luktar illa och att farmor tjatar om maten. Det är också helt ok. De måste inte älska att vara hemma hos farmor och farfar. Däremot måste vi sluta få panik när barnen inte visar de ”rätta” känslorna för farmor och farfar. Vår uppgift blir då att stå stadigt i att vi vill att de följer med och att det är ok att tycka att det är tråkigt. Då befriar vi barnet från ansvaret att välja bort farmor o farfar och de får bli en del av en aktivitet som vi visar att vi tycker är viktigt. Det kan såklart hända att vårt barn blir frustrerat över beslutet men det är heller ingen fara. Våra barn är inte besvärliga när de gråter för saker som inte går deras väg. Lite medkänsla från oss, en klapp, en kram och tillit till att de klarar en besvikelse. Det är skönt för barnen när vi tar på oss ledarskapet för det som vi tycker är viktigt!

Vad tycker du är viktigt?

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post” här på sidan. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola eller på din arbetsplats? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

Min alldeles egen unika underbara unge!

Vi pratar ofta om barns utveckling. Det finns kurvor som ska följas och utvecklingsfaser som de ska igenom. De ska le, de ska vända sig (åt båda hållen) de ska krypa resa sig och så småningom gå. De ska säga cirka tio ord vid ettochetthalvt års ålder och de ska äta själva. Visst, det är väl bra att det finns riktlinjer och kurvor så att vi får syn på avvikelser som kanske kan behöva lite uppmärksamhet. Men jag fascineras över hur olika barn är. Redan när de är väldigt små. En del kastar sig ut i livet och börjar gå redan innan de riktigt kan. De ramlar, slår sig men fortsätter ändå. Så finns det dem som redan kan gå, men de sitter kvar på rumpan och iakttar omgivningen. Provar lite igen men väntar ännu ett tag. De vill vara helt säkra på att de kan först. Så finns det dem som aldrig kryper, de tar sig fram sittandes med någon alldeles egen hasteknik. Eller de som aldrig vänder sig. Eller de som helt enkelt är rätt ointresserade av motorik och koncentrerar sig på språket istället. Eller tvärtom, de går vid nio månaders ålder och är otroligt motoriska men pratar nästan ingenting. Så här olika fortsätter de för det mesta att vara hela livet. Vi föräldrar som har ett lite mer tillbakadraget barn tittar fascinerat på när vi går på den första simlektionen och andra barn bara tycks kasta sig i vattnet, helt orädda. Kanske tänker vi:

• Åh, tänk om mitt barn ändå varit lite modigare!

Eller så har vi ett barn som kastar sig i polen helt orädd men som inte alls har kläm på det där med bokstäver och kanske tänker vi:

• Åh, om mitt barn ändå hade klarat skolan lite bättre!

Och om vi föräldrar upplever oss själva som t.ex. väldigt utåtriktade och sociala men har ett barn som knappt vågar säga hej till andra så krockar det med vår bild av hur vårt barn ”ska” vara. Eller är vi kanske själva lite mer tystlåtna men har fått ett barn som pratar mycket med andra människor, då kanske det blir något som vi tycker kan vara besvärande.

Jag tänker att vi skulle behöva vara mer fokuserade på just vårt barn! Sluta jämföra för mycket! I värsta fall så lägger vi ner mycket tid på att försöka ändra på våra barn så att de ska blir mer som vi hade tänkt oss. Det finns få saker som är så skadliga för självkänslan som att någon hela tiden försöker ändra på oss. Som vill att vi ska vara på ett annat sätt än det sätt som kommer naturligt för oss. Då får vi känslan av att vi inte duger, inte lever upp till de förväntningar som finns på oss. I det läget så slutar våra barn inte älska oss utan blir självkritiska, de ”samarbetar” med vår ”kritik”.

Jag tror våra barn mår bäst när vi intresserar oss för vilka de är. Vad njuter mitt barn av? Vad skrattar mitt barn åt? Hur vill mitt barn bli tröstat? Av vårt intresse växer barnets självkänsla.

• Mina föräldrar intresserar sig för mig!
• Mina föräldrar bryr sig om mig!
• Mina föräldrar vill höra vad jag tycker!

Det betyder inte att våra barn alltid ska få sin vilja igenom. Det betyder bara att de ska få sin känsla och sin personlighet igenom. Det växer alla människor av, oavsett ålder! Hela livet!