“Kunskap är en biprodukt av mänsklig samvaro”

– Jag tycker det är en fantastisk mening och man kan säkert tolka den på olika sätt. Det här är min tolkning:

Om vi som vuxna vill kunna vara viktiga för våra barn, vara med och påverka deras liv, dela vår kunskap om livet med dem och ha en relation som sträcker sig över tid, då handlar det inte så mycket om ”uppfostran”. Inte heller handlar det så mycket om exakt vad vi ska göra när barnen inte vill äta, inte klä på sig, när de inte vill borsta tänderna, inte vill ha DEN tröjan, inte vill gå till förskolan eller absolut vill ha DEN dinosaurien som brorsan har.

För att få vara den där viktiga personen i våra barns liv handlar det mycket mer om vad som händer mellan konflikter och svårigheter. Det som händer mellan mig och mitt barn en vanlig dag. Tycker jag om att vara med mitt barn? Har vi kul ihop? Tror jag att mitt barn gör så gott det kan? Kan mitt barn uttrycka ALLA känslor i samspel med mig utan att känna sig dömd eller bedömd? Trivs vi tillsammans? Är jag intresserad av mitt barn? Tycker jag om att prata med mitt barn? Berättar jag saker för mitt barn? Lyssnar jag när mitt barn berättar? Kan jag som vuxen vara ”här och nu” istället för att vänta på nästa steg i mitt barns utveckling? Fyller jag ofta på mitt barns kontaktbehov med ögonkontakt och leenden?

I de stunder när närheten mellan oss och barnen finns där, då växer tilliten, anknytningen och barnen vill samarbeta med oss. De vill prata med oss. Ur det samspelet gror kunskapen om allt möjligt. För barnet växer kunskapen i takt med att anknytningen till deras viktiga vuxna stärks. Kunskapen om dem själva växer också om de är tillsammans med en vuxen som är lite nyfiken och intresserad av barnet. Barn lyssnar mer på, och låter sig påverkas av, människor de har knutit an till. Det blir inte mycket inlärning utan den trygghet som anknytning ger. Och anknytning börjar alltid med ögonkontakt och ett leende. Skolan och förskolan finns där för att lära barnen allt som hör skolan till och som kan repeteras i en läxa. Men allt som finns ”mellan raderna”, hur det är att vara människa och hur man kan leva sitt liv i enlighet med sina värderingar, det är vår uppgift. 

Så i perioder när det inte ”funkar” i relationen till ditt barn (andra människor) så måste vi alltid börja om med ögonkontakt och ett leende. Sedan kommer resten lättare!

Det är inte svårare än så, men ändå precis så svårt, om ni förstår vad jag menar.