Kanske är våra egna känslor det jobbigaste?

Headache pains

Kan det vara så att i samspel med våra barn och andra nära så är det inte den andra personens känslor som är jobbiga utan vad det skapar hos oss?

Inte nog med att vi ska orka med att vårt barn är argt, ledset, deprimerat o.s.v. Vi behöver också klara av det som det skapar hos oss själva. Om vi bara går på autopilot så brukar konflikter se likadan ut varje gång, eller t.o.m. bara bli värre och värre.

Här skulle vi behöva undersöka vilka känslor det skapar hos oss och skilja på vilka känslor som är barnets och vilka känslor som är våra egna. Då kan vi också hjälpa våra barn bättre. De blir inte hjälpta av att deras förälder också blir arg eller ledsen. Tvärtom! De slutar komma till oss om de märker att ”mamma blir bara tyst om jag pratar med henne”. Eller ”pappa blir bara ledsen om jag går till honom”. Vi behöver alltså kunna härbärgera både barnens känslor OCH våra egna. Det kräver en viss vilja till självreflektion. När obehagskänslorna kommer över oss så går det ofta lite för fort för oss att säga eller göra något. Ofta behöver vi stanna upp en liten stund och tänka efter:

  • Vad är det egentligen som händer med mig när Victor är så här ledsen?
  • Varför beter jag mig själv så barnsligt när Sara är så här arg?
  • Vad händer med mig när Josefin blir besviken?

Att fundera över dessa frågor leder i sin tur till större självkännedom. Då kanske vi kan pausa en stund (viktigt) och försöka urskilja vår egen obehagskänsla som vi ibland är så snabba att vilja få bort så att vi gör och säger saker som inte hjälper vårt barn. Det hjälper inte oss själva heller om vi bara försöker få bort våra egna obehagskänslor genom att undvika, släta över, attackera o.s.v. För vi behöver nästan aldrig agera direkt utan vinner mycket på att ta en lite paus (det kan räcka med några sekunder) och tänka:

”Hur kan jag nu stötta på bästa sätt? Jag känner ett stort obehag över Josefins besvikelse och min första impuls ät att släta över. Jag hjälper henne bättre genom att inse att obehagskänslorna är mina egna.”

Hon kanske bara behöver ge uttryck för sin besvikelse till någon som INTE rycks med i hennes egna känslor. Någon som kan lyssna in och fånga upp hennes besvikelse och prata om den, sätta ord på den, och vad som hänt utan att döma eller ge en miljon goda råd.

– Du har kämpat som sjutton och pluggat som en galning till det där provet och så fick du ett C, jag kan verkligen förstå om du är besviken?! Är du det?

Och efteråt kan vi reflektera över hur det blev. Hur påverkade jag samtalet? Vad var det som gjorde att det blev så bra/dåligt? Hur kan jag göra nästa gång?

Det är inte så lätt att gå ifrån våra mönster när det gäller dessa saker. Men om vi funderar lite över vad som händer med oss själva när andra kommer till oss med sina starka känslor så har vi chansen att utvecklas själva och bidra till andra.

 

Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress i rutan “Följ bloggen via e-post”. Vill du ha en föreläsning på ditt barns skola? Mejla mig på sanna@familjekompetens.com. Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s