Vem har rätt, egentligen?

– Jag gillar inte min lärare i matte, det är som om hon inte tror att jag kan någonting, jag känner mig så korkad!
– Ja, men det är väl kanske inte så konstigt, matte har ju aldrig varit din starka sida!
Vad är det som gör att vi så ofta beter oss som om det är vi vuxna, som sitter inne med sanningen, definitionen av hur det ÄR.
Kanhända att du tycker ovanstående kommentar inte låter konstig men tänk om du sa något liknande och fick samma svar:
– Jag gillar inte min närmsta chef, det är som om hon tror att jag inte kan någonting, jag känner mig så korkad!
– Ja, men det är kanske inte så konstigt, projektledning har ju aldrig varit din starka sida!
Jag förmodar att det inte skulle kännas speciellt bra i maggropen att bli bemött på det sättet. Att någon annan talar om för mig hur jag ÄR. Man blir ju trotsig och arg av bara farten liksom…
Det jag skulle vilja komma till är att vi ofta tar oss friheten att definiera våra barn. Vi bestämmer om deras känsla eller beteende är rätt eller fel.
– Jamen det var väl inte så farligt, det behöver du inte bli så ledsen för!
Men det kanske visst var någonting att bli ledsen för! Det kan ju inte vi veta!
Det finns ett ord för det här: definitionsmakt (Berit Bae) Det är ett bra ord tycker jag. Det säger något om vad vi håller på med när vi svarar på det här sättet. Vi definierar vem som vet vilken reaktion som är den rätta, nämligen vår. Om vårt barn eller tonåring reagerar på ett annat sätt än det som vi (omedvetet) tycker är det rätta sättet så kommer gärna en sådan här kommentar som ett brev på posten.
– Men det var väl inte så farligt!
– Du kan väl inte vara hungrig nu!
– Nu tjatar du!
– Men vad duktig du är!
– Tänk att du aldrig kan sitta still!
– Men de där brallorna kan du ju inte ha på dig!
Då är det ju vi som har bestämt hur det ÄR. Vad som är RÄTT. Vi använder vår definitionsmakt i relation till våra barn. Det blir ett hinder för en varm och närande relation. Men även ett hinder för vårt barn/tonårings utveckling av sin självkännedom och sin självmedkänsla. Byt ut ovanstående meningen mot de här istället, blir det någon skillnad för dig?:
– Det verkar som om du är väldigt besviken, är det så?
– Jag tänkte vi skulle äta vid sju men du kanske behöver något nu?
– Jag visste inte att det var så viktigt för dig…
– Vad glad du ser ut, är du nöjd med resultatet?
– Har du myror i benen? Behöver du röra på dig?
– Jag tycker att du är finare i de andra jeansen! (här talar jag om vad jag tycker, men jag bestämmer inte att det är den rätta åsikten, det ger utrymme för fortsatt dialog)

Det här är exempel på en mer empatisk, lyhörd dialog där vi både har en chans att lära känna vårt barn bättre. Barnet/tonåringen har också ett tillfälle att lära känna sig själv bättre genom att få möjlighet att sätta ord på det som händer inuti istället för att bli ”anklagad” för att känna fel.
När våra barn visar känslor eller säger nej till saker och ting ser vi det ofta som om vi behöver rätta till och distrahera eller släta över. Men det är ju då som vi har chansen att lära känna våra barn ännu bättre! Här fanns en gräns för mitt barn! Här blev mitt barn sårat av mig! Då kan vi lära känna vårt barn som vi ju älskar så mycket ännu bättre. Och som grädde på moset visar det sig att barn och unga som möts av detta mer lyhörda samspel lär känna sig själva bättre, blir mer ”inifrånstyrda” istället för ”utifrånstyrda”, engagerade och initiativrika.
Vi tar om den inledande konversationen på ett mer lyhört och intresserat sätt:
– Jag gillar inte min lärare i matte, det är som hon inte tror att jag kan någonting, jag känner mig så korkad!
– Oj, du låter sårad, är du det?
– Ja, det är jag nog…och så känner jag mig korkad, som att jag inte kan nåt…
– Ajaj, ja det är ingen kul känsla, alla har nog behov att känna sig kunniga och respekterade…har du någon idé om vad du skulle kunna göra?
– Jag kanske skulle kunna prata med Eva, min klasslärare, jag gillar henne.
– Härligt, det låter som en bra väg att gå. Vill du prata mer om vad du skulle kunna göra eller känner du dig nöjd?
– O.s.v.
Så skulle det kunna låta om vi är villiga att lägga definitionsmakten åt sidan en stund och om vi dessutom har lite is i magen och funderar över hur vi kan möta vårt barn/tonåring på bästa sätt i dessa situationer. Och kom ihåg, det är aldrig bråttom i dessa stunder, du måste/ska inte komma med en snabb lösning. Gör tvärtom, ta ett djupt andetag, fundera en minut på vad du vill säga och avsluta din mening med ett frågetecken istället för ett utropstecken.
Och om du känner dig helt tom i skallen så kan du säga:
– Vet du, jag behöver tänka en stund på det du sa innan jag pratar med dig, jag återkommer straxt !
(Wow, jag är viktig för min pappa/mamma, han/hon behöver betänketid…)

För det finns ingen mening med att vilja ha rätt när det kommer till relationer, det skapar för det mesta bara maktkamper, avstånd och ilska.

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär var tredje vecka. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare om du känner någon som du tror skulle gilla att läsa det jag skriver. Tack!