En spaning…

Bild

Följande konversation mellan två tjejer i tonåren hörde jag på stan.

–       Jag fyller ju år om en månad så jag funderar på att ha fest och gå ut med en inbjudan redan nu.

–       Ja, det är nog bra, alla har så mycket.

–       Då kan jag ju påminna några gånger också.

–       Ja, då hinner du ju det.

–       Och när det närmar sig så kan jag gå ut med en påminnelse till dem som har tackat ja.

Jag blir fundersam när jag hör denna konversation. Tänk er följande:

Du fyller år om en månad och vill ha en fest för dina vänner. Du tänker att det kan vara bra att gå ut med en inbjudan i god tid, alla har ju så mycket. Du skickar ut en inbjudan och börjar planera din fest i huvudet. Vad ska du bjuda på? Hur ska ni sitta? Vad ska ni äta och dricka? Vad ska du ha på dig?

När o.s.a. datum är passerat har inte många svarat. Du går ut med en påminnelse och får några svar till. Bara några dagar innan festen vet du fortfarande inte hur många som kommer. Du påminner igen. Samma dag som din middag ska gå av stapeln så vet du fortfarande inte riktigt hur många ni blir. Strax innan din middag ska börja så får du SMS från två stycken av de som tackat ja. De meddelar att de tyvärr inte kan komma och på omvägar förstår du att de har hittat en ”bättre” fest än din…

Var är respekten för att en av mina vänner vill bjuda hem mig till sig på en fest? Respekten för den planering, omtänksamhet och arbete som ligger bakom en sådan satsning? Har det blivit helt ok att inte meddela om man tänker komma eller inte? Hur känns det i magen på den som står där med en fest där bara hälften kom? I värsta fall finns det ingen de kan prata med om sitt ”misslyckande” utan de måste bara låtsas som att det inte spelar någon roll.

De flesta av de ungdomar jag har pratat med bekräftar att det kan gå till på det här viset. Det är ”helt ok” att utebli, inte svara, ångra sig o.s.v. Det är viktigare att man hamnar på ”rätt” fest än att vårda relationen till den personen som man redan är bjuden till. Vi föräldrar är ofta omedvetna om att dessa saker händer. Vi kanske ser att vår dotter eller son ser ledsen eller bekymrad ut. Det är ett nytt sätt att handskas med sina vänner som vi vuxna inte känner igen. Ett sätt som för de flesta av oss vuxna känns respektlöst och ytligt. Om det var så att vi bjöd till fest och någon som svarat ja inte dök upp så hade vi nog undrat vad som hänt. Vi kanske t.o.m. hade försökt ringa och kolla så att inget hänt.

Om vi utgår ifrån att alla människor (tonåringar är inget undantag) har behov av att känna sig värdefulla för andra så tror jag att det kan kännas ordentligt i magen när en sådan här sak händer.

Vad kan vi vuxna göra då?

Ja, jag tror ju att vi fortfarande är otroligt viktiga när det gäller att överföra våra värderingar och våra livserfarenheter när det t.ex. gäller hur man ta hand om sina vänner. Det är inte alltid det känns som om våra tonåringar vill lyssna på oss och du kanske tänker att din tonåring inte bryr sig om vad du tycker om sådan här saker.  Men det gör de! Det är när vi slutar tro att de inte bryr sig om vad vi tycker som det blir krångligt. Däremot så kanske vi får gå lite försiktigt fram när vi pratar om sådana här saker, inte hålla föreläsningar eller kräva att de ska tycka och göra som vi tycker och gör.

Kanske måste vi också visa oss själva lite nyfikenhet och intresse och fråga oss vad vi själva har för värderingar i dessa frågor. Tycker jag att det är viktigt att man vårdar sina relationer på ett visst sätt? I så fall hur? Tar jag själv hand om mina vänner på det sätt jag önskar att mina barn ska ta hand om sina vänner?

Någon dag eller kväll när du känner att ni har kontakt, när ni är på samma våglängd, när ni har det mysigt ihop, så kan du fråga:

Du, jag funderar över hur det går till när ni bjuder in till saker nuförtiden, berätta för mig, svarar folk ja och kommer om man bjuder in till hemmafest? Eller hur gör ni?

Kanske blir det starten på ett härligt samtal om vänner och hur man kan umgås och få andra att känna sig värdefulla. Vi kan alltid ställa frågor och vi kan alltid berätta om våra egna erfarenheter. Om du får svaret att det ”bara är så nuförtiden”, att det ok att inte komma, att det är ok att kanske inte ens höra av sig så kan du fråga:

–       Oj, undrar hur det känns för den som har festen?

–       Vad tror du själv, skulle han blivit glad om du hade hört av dig?

–       Hur skulle du vilja att det var när du själv ordnade något?

–       Tycker du att det ok att utebli eller boka av sent när någon har ansträngt sig?

–       Jag vet att jag hade blivit ledsen om någon av mina vänner bokade av sent eller inte ens hörde av sig.

Om vi har förmågan att prata om det här på ett icke-dömande sätt utan istället nyfiket och intresserat, så tror jag att vi tillåts påverka våra tonåringars uppfattningar om olika saker. Det är inget som går i en handvändning utan det kräver att vi funderar över hur vi pratar med våra barn och tonåringar:

Intresserat. Kärleksfullt. Nyfiket.

 

Jag brukar göra ett inlägg ungefär var tredje vecka. Vill du få ett meddelande till din mailbox när det kommer ett nytt inlägg? Fyll i din adress till vänster på sidan “Följ bloggen via e-post”. Är det något speciellt du vill att jag ska skriva om? Hör av dig! Och dela gärna vidare, kanske genom att använda dig av Facebookikonen nedan. Tack!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s