Det viktiga HURet

 

 

Våra barn och tonåringar känner ofta oss föräldrar bättre än vad vi känner oss själva. Jag glömmer aldrig när jag kom hem från jobbet, trött efter en lång dag, men kände ändå att jag vill hålla god min. Då sätter sig min underbara unge, då 6 år, mitt emot mig och säger allvarligt:

– Är du på det där humöret nu så att du vill att jag ska var lite tyst?

Åhhhh, vad det är nyttigt med mina barn som hjälper mig att få syn på mig själv!

 

En sak är säker; om jag vill nå fram till en annan människa, om jag vill att de verkligen ska ta till sig vad jag säger, vara villiga att lyssna på mig, så måste alla mina ”kanaler” säga samma sak till den jag talar med.

Det är lätt att tro att orden förmedlar det mesta vi säger, men i kommunikationen mellan människor, oavsett ålder, så betyder tonfall, kroppsspråk, och allt det där man kan läsa mellan raderna, ännu mer.

– Jaha, nu gör mamma så där med ögonbrynen igen, nu är hon sur fast hon säger att hon inte är det.

– Det hörs på pappas steg i trappan att han är arg fast han inte säger det.

– Nu är mamma så där trött så hon vill att jag ska vara tyst.

 

Det märkliga är att när de olika kommunikationskanalerna inte stämmer överens, alltså när orden säger något annat än tonfallet och kroppsspråket, då väljer vi ofta omedvetet att INTE lyssna på orden. Vi lyssnar istället omedvetet mer på tonfall, kroppsspråk och andra signaler som kan bli väldigt personliga i tex en familj. Tänk dig att din partner säger följande med ett lite syrligt tonfall:

– Det är helt ok att jag tar disken, gå du bara och titta på TV.

Vad HÖR du då? Jo, en skuldbeläggande kommentar som inte alls får dig att njuta av din stund i TV-soffan.

Men om samma mening sägs med äkthet och glädje:

– Det är helt ok att jag tar disken, gå du bara och titta på TV.

Underbart, då får man ju lust att pussa personen i nacken och säga:

– Tack, nästa gång är det min tur att ta disken!

Exakt samma sak gäller förstås när det kommer till hur vi pratar med våra barn och tonåringar. Det kan vara nyttigt att fråga sig själv: menar jag verkligen det jag säger nu? Eller ska jag ta en lite tankepaus och säga vad det är jag egentligen tänker och tycker. För om vi inte vill t.ex. diska själva så är det bättre att säga det:

– Jag vill också se det där programmet, om du hjälper mig med disken så kan vi titta tillsammans sedan, eller ska vi diska efteråt?

Härligt va? Där talade alla kanaler samma språk! Jag vill inte diska själv och jag talar om det utan att lägga skuld på den andre. 

Ofta när kommunikationen med vår tonåring inte fungerar så kan vi fundera lite över HUR vi pratar med våra barn. Pratar alla ”kanaler” samma språk?

Vi kan också behöva lyssna på vår tonårings dubbla budskap. Om vi t.ex. frågar vår tonåring om hur det är och får till svar att allt är bra men vi får en helt annan känsla. Tonåringens hela väsen förmedlar något annat. Då kanske det är dags att erbjuda en fotmassage i soffan och sedan se om det kan finnas en öppning för ett samtal där vi vuxna kan öva vår förmåga att lyssna utan att direkt komma med färdiga lösningar. Att försöka låta bli att tänka ut egna svar medan tonåringen (den andre) pratar.

Vi har väl ändå fått två öron och en mun för att vi ska lyssna mer än vi pratar.

Då har vi kommit fram till ett samtal där det kan börja hända saker, där vi kan få reda på vad som verkligen har hänt.

Det är inte bara innehållet i samtalet som får oss att känna oss väl till mods och dela med oss. Det är HUR samtalet är.  Ett samtal utan dubbla budskap där vi känner oss lyssnade på. Ett samtal med mycket lyssnande.

Jag tror vi kan prata om vad som helst, det viktiga är HUR vi pratar.

 

 

Följ gärna mina inlägg om (tonårs)föräldraskapet och hör gärna av dig med synpunkter, frågor och kommentarer!