Gränser för gränsernas skull?

Bild

Ordning och reda. Ramar. Gränser. Behöver barn/tonåringar gränser för gränsernas skull?

Frågan går inte att svara på så där rakt upp och ner, vi måste först fundera över vad vi egentligen vill med vårt föräldraskap.

I stunden vill vi ofta att våra barn ska lyda, göra som vi säger. Det råder dock en relativt stark konsensus bland svenska föräldrar om att det finns andra, viktigare saker.

Jag har genom åren ställt den frågan varje gång jag har en kurs eller en föreläsning; vilka egenskaper skulle jag önska att mitt barn får med sig ut i livet?

Svaren är så gott som alltid samma; empati, självkänsla, självförtroende, trygghet, självständighet, samarbetsförmåga.

För några generationer sedan när samhället och familjen var mer auktoritärt var det en självklarhet att det skulle finnas gränser för barn, att de skulle lyda. Idag är samhället förändrat och de flesta barn idag ”tar” inte att en vuxen försöker bestämma över dem på ett maktfullkomligt sätt. De sätter sig emot, kämpar emot, endera högljutt och kraftfullt eller tyst och inåtvänt.

Hur tar vi oss an föräldraskapet och gränssättningen nu då?

Är vi diktatoriska? Auktoritära? Fyrkantiga? Eftergivna? Demokratiska?

Det här hänger ju återigen ihop med vad vi vill med vårt föräldraskap. Om vi förutsätter att vi vill bidra till de egenskaper som jag nämnde i början, kan det vara idé att sikta på det auktoritativa föräldraskapet, ett föräldraskap i personlig integritet.

Att vara en auktoritet utan att vara auktoritär.

Barnen behöver föräldrarnas ledarskap, de har inte erfarenheten, de är beroende av oss.

Och i ledarskapet behöver vi vara flexibla och lyhörda och värna om våra barns integritet.

Lätt? Nej knappast!

Dessutom är vi nästan den första generationen som tar oss an den här typen av ledarskap.

Jag tänker att barn inte behöver gränser för gränsernas skull. Barn behöver tydliga vuxna som avgränsar sig, vuxna som har gränser. Då kan vi inte leta efter en ny metod utan behöver ställa oss lite frågor:

– Vad är viktigt i vår familj?

– Var ska vi lägga krutet?

– Vilka saker skulle jag kunna släppa?

– Vad tror jag på?

– Vilka värderingar har jag ”ärvt” från min ursprungsfamilj?

När vi funderat lite kanske vi kommer fram till några saker som är viktiga för oss. Tex:

– I min ursprungsfamilj fick man inte vara ledsen, jag vill att alla känslor ska vara ok för mina barn.

– Jag tror det är bra att försöka lyssna på varandra.

– Jag tyckte det var hemskt att sitta kvar vid matbordet tills alla hade ätit klart, det ska mina barn inte behöva göra.

– Jag tror det är bra för människor med många viktiga vuxna så jag vill träffa släkten mycket.

Det finns inga rätta svar, alla är olika, alla barn är olika, alla vuxna är olika. Alla familjer är olika.

Då kommer vi tillbaka till hur vi kan sätta gränser eller rättare sagt, vi sätter inte gränser för våra barn utan vi avgränsar oss själva!

Hur kan jag avgränsa mig själv i förhållande till mitt barn och mina nära så att jag bygger upp den kontakt och närhet som vi alla önskar? Jo, genom att fundera över hur jag vill ha det och sedan uttrycka det på ett personligt sätt, med mitt personliga språk. Det kan kännas ovant för många i början men är ofta starten på en spännande resa. Vi kan lära oss att få syn på vad vi själva vill. Det kan kännas obehagligt och egoistiskt att prata utifrån sig själv. Vissa har alltid gjort det och är vana att prata på det här sättet. För mig kom det som en befrielse att få uttrycka min egen vilja på det här sättet. Ibland går vår vilja på tvärs med vår partners eller tonårings vilja och då krävs det att vi tar två djupa andetag, och börjar prata. Hur kan vi lösa detta på bästa sätt? Hur tänker du? Så här tänker jag!

Jesper Juul menar att det finns två typer av gränser, de generella och de personliga.

De generella gränserna, eller ”man” gränser, som vi alla har en relation till. Vissa är uttalade, andra outtalade.

– ”Man” tar av sig skorna när man kommer in.

– ”Man” säger tack för maten.

– ”Man” hälsar på andra människor.

Förutom generella gränser finns de personliga gränserna. Det framgår av namnet att det handlar om oss själva, om våra egna personliga gränser.

Vad jag tycker, vad jag vill och vad jag behöver för att må bra. Det uttrycks bäst med det personliga språket:

– Nej, jag kan inte hjälpa dig just nu, jag vill läsa klart tidningen först.

Jag vill att du talar om i god tid innan när du behöver skjuts någonstans.

Jag vill ta en promenad innan middagen, jag behöver lite frisk luft och rensa huvudet!

Jag vill inte laga mat själv idag, jag vill gärna ha sällskap.

Jag vill gärna vara med dig en stund, vill du fika med mig?

Jag tycker om när du ligger på soffan och läser, det blir så mysigt då.

– Jag vill att all mat äts vid bordet för jag vill inte ha smuts i soffan.

– Jag vill att vi i möjligaste mån tar med barnen i hushållsarbetet.

– Jag vill ha och behöver en stund för mig själv efter middagen för att orka vara trevlig på kvällen.

Det personliga språket är inte inlindat, inte skuldbeläggande, utan respektfullt och jämlikt.

Vi är ofta vana vid från vår egen uppväxt att bli skuldbelagda av våra föräldrar. När vi inte reflekterar över oss själva så låter vi lätt som våra egna föräldrar:

– Det fattar du väl att du inte kan äta i soffan, nu måste jag städa igen….

– Det är bara jag och mamma som gör nåt här hemma, hur ska du någonsin kunna bo själv…

– Du gör din pappa så ledsen när du säger sådär, förstår du väl..

Det är ju så att föräldraskapet är en låååång process och man blir aldrig färdig.

Den där dagen när man säger  ”Jahaja, nu var det klart!”  kommer aldrig!

Vi behöver fundera, omvärdera, fundera igen, förhandla osv om och om igen.

Det personliga språket uttrycker vi för att visa vad vi vill och vem vi är.

INTE för att hitta en ny strategi att få barnen att göra som vi vill.

Det personliga språket skapar kontakt i familjen oavsett om vi säger ja eller nej. Det skapar kontakt mellan familjemedlemmarna därför att processen att lära känna varandra och utvecklas tillsammans, fortsätter.

Då behövs inte gränserna för gränsernas egen skull.

 

 

 

7 thoughts on “Gränser för gränsernas skull?

  1. Väldigt bra läsning, det känns så sant i mig. För mig, precis som de allra flesta tror jag, har jag funderat mycket på min egen uppfostran/barndom sedan jag blev mamma. Jag läser även Petra K Lindgrens blogg och får många kloka tankar därifrån.
    Jag försöker alltid se känslan och behovet bakom hennes “utbrott” och det funkar bra, jag brukar träffa rätt och jag tycker att vi har en jättefin relation och jag är så stolt över min fantastisk starka, omtänksamma och empatiska dotter! Men (hon är 3 år) vägrar oftast både hälsa och säga hejdå/godnatt till alla utom mig (jag antar att hon gör det till sin pappa men vi lever inte längre tillsammans så jag vet inte säkert). För mig är det en tydlig “man-reglenn” man hälsar på folk när man kommer och man säger hej då när man går. Har verkligen försökt fundera på vad det kan finnas för behov och känsla bakom att hon vägrar men jag kommer ingen vart. Jag har en ny man i mitt liv sedan ett drygt år tillbaks och vi bor tillsammans. Det har gott fantastiskt bra för dem att mötas och de har en bra relation. När han kommer hem brukar hon komma rusandes och blir glad, ibland får han en kram, ibland vill hon hälsa på lite avstånd.
    Att var blyg när någon kommer och hälsar på är helt okey med mig, jag var själv ganska blyg som liten, och tycker än idag inte om att stå i centrum, men med min nya man känner jag att jag vill att hon säger godnatt. Vi kan ha haft världens goaste dag, då vi gjort kul grejer och busat och skrattat hela dagen, men så kommer vi till läggdags, då hon bara går förbi honom och vill inte säga godnatt…. Han säger att han inte bryr sig men jag tror att han blir lite ledsen.
    Några funderingar?

    • Hej Jessica! Tack för din kommentar! Vad härligt det låter med ny relation och en fantastisk liten dotter. Sedan var det ju det där med att inte säga godnatt.Tror du att du skulle kunna “släppa taget” om att hon ska säga godnatt till din nya man. De har ju redan en härlig relation. Det låter som om DU har ett behov av att hon ska säga godnatt till din nya man.Prata med honom om det. Berätta hur det känns för dig när hon inte säger godnatt. Kanske kan det t.o.m vara så att om du kan släppa tagen om det där lilla ordet så kommer det av sig själv snart?! Jag vill inte förminska ditt problem men min gissning är om ett åt eller så så kanske du inte ens minns att hon inte ville säga godnatt till din nya man. Vad tänker du om det??

      • Hej och tack för ditt svar, uppskattar att du tog dig tid!
        Jag har inte gjort någon grej av det här, ännu. När vi har borstat tänderna så frågar jag henne ibland om hon vill säga godnatt, men vill hon inte så slipper hon, och så är det inte mer med det. En gång på 100 har hon sprungit till honom och sagt godnatt och glatt delat ut en kram, men som sagt, oftast inte. Och så har det varit i ungefär ett år nu.
        Sen är det här med att hon inte vill säga hejdå till gäster heller. Det känns som att än så länge är hon såpass liten att hon “kommer undan” med det men jag ser ju hur folk blir lite ledsna. Det spelar det ingen roll ifall det är bekanta till mig som går, eller om det är hennes älskade mormor, antingen ignorerar hon helt att folk står i hallen och ska gå eller så vill hon upp i min famn alternativt står bakom mina ben, och vill bara inte säga hej då… För mig är det som sagt något jag vill lära henne att man gör, lite som att jag vill att man säger tack för maten. Jag klurar så vad det kan vara som ligger bakom, men jag kommer ingen vart. Så min tankar går mycket kring hur jag ska förhålla mig till detta. Om jag bara kunde förstå varför hon inte vill. Vet inte alls om hon förstår att folk blir lite ledsna, om hon gör det tänker jag, och ändå står på sig, känns det som att det är stora saker som ligger bakom att hon vägrar… Får du några bra idéer?

  2. Nu är det ett tag sedan den här frågan skrevs, och frågan ställdes inte heller till mig, men jag tänkte ändå att jag kunde dela med mig av mina tankar, kanske finns det andra här som läser och tycker det är intressant att höra olika vinklar 🙂

    Jag var också väldigt blyg som liten, och jag kan minnas den där känslan när det förväntades något av en, som t ex att säga “tack” eller “hejdå”. Det kändes som om alla tittade på en, väntade på att man skulle öppna munnen och om man då gjorde som de förväntade så blev det en STOR reaktion med “Bra!” och “duktig” och “vad fint att du sa tack” och så vidare. (Förmodligen är det inte alls så de vuxna skulle beskrivit situationen, och det är säkert inte heller någon sann beskrivning, men det var så jag kände som barn.) Och då blev det plötsligt jättejobbigt att säga de där små orden, om inte annat för att man ju också visste att de vuxna tyckte att “det är väl inget” och “varför kan du inte bara säga tack” och så vidare.

    För egen del så tänker jag att det viktigaste är att man som vuxen visar hur man gör, inte nödvändigtvis att barnen alltid också måste visa att de kan. Jag tar t ex upp min son i famnen och säger “hejdå från mig och xx” (sonens namn). Vill han inte säga tack så gör jag det åt honom. (han är 2,5 så lite yngre än din dotter var när frågan ställdes). Tids nog blir de redo att säga det själva. 🙂

    • Hej Annapanna!
      Tack för din fina kommentar! Visst, barnen “blir till” i samspelet med oss och ditt sätt att säga hejdå med sin som i famnen gör att han vet precis hur man gör och tids nog kommer göra samma sak. Konsten är att “stå emot” alla andra vuxna som har synpunkter…Tack igen!/Sanna

  3. Hej och tack för svar Annapanna!
    Jag känner igen din berättelse, jag var oxå blyg som barn och avskydde som sagt när jag hamnade i centrum. Jag hade en far som ansåg att sådant blyg beteende skulle tas bort och försökte “härda” mig. Det gick väl inge vidare, förutom att vi än idag inte har en särskilt bra relation…
    Dottern har nu hunnit fylla 5 år. Hon både säger “tack för maten” och kramar självmant och glatt min sambo godnatt varje kväll. Gällande maten så glömmer hon ibland att tacka och då brukar jag säga “vad uppskattar jag som lagat maten gärna att höra?” då kommer det ett snabbt “tack för maten!”. De dagar hon varit inblandad i matlagningen skiner hon som en sol när det är vi som får tacka henne för maten 🙂
    Gällande säga “hej” och “hej då” till gäster så gör jag som du Anna, jag tar upp henne i famnen och så får hon vara med när folk kommer eller går, hon har inte behövt säga något men jag säger att det är viktigt för mig att vi tackar av våra gäster allesammans.
    För mig är det något som känns okey och jag är nöjd med. Men visst är det, suck, jobbigt att stå emot alla andra vuxna som har synpunkter på hur “väluppfostrade” barn gör… Men jag bryr mig inte, de får tycka vad de vill, jag vet att hon inte är otacksam och nonchalant, hon är blyg punkt slut.
    Tack för att ni tog er tid att svara!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s