Gränser för gränsernas skull?

Ordning och reda. Ramar. Gränser. Behöver barn/tonåringar gränser för gränsernas skull?

Frågan går inte att svara på så där rakt upp och ner, vi måste först fundera över vad vi egentligen vill med vårt föräldraskap.

I stunden vill vi ofta att våra barn ska lyda, göra som vi säger. Det råder dock en relativt stark konsensus bland svenska föräldrar om att det finns andra, viktigare saker.

Jag har genom åren ställt den frågan varje gång jag har en kurs eller en föreläsning; vilka egenskaper skulle jag önska att mitt barn får med sig ut i livet?

Svaren är så gott som alltid samma; empati, självkänsla, självförtroende, trygghet, självständighet, samarbetsförmåga.

För några generationer sedan när samhället och familjen var mer auktoritärt var det en självklarhet att det skulle finnas gränser för barn, att de skulle lyda. Idag är samhället förändrat och de flesta barn idag ”tar” inte att en vuxen försöker bestämma över dem på ett maktfullkomligt sätt. De sätter sig emot, kämpar emot, endera högljutt och kraftfullt eller tyst och inåtvänt.

Hur tar vi oss an föräldraskapet och gränssättningen nu då?

Är vi diktatoriska? Auktoritära? Fyrkantiga? Eftergivna? Demokratiska?

Det här hänger ju återigen ihop med vad vi vill med vårt föräldraskap. Om vi förutsätter att vi vill bidra till de egenskaper som jag nämnde i början, kan det vara idé att sikta på det auktoritativa föräldraskapet, ett föräldraskap i personlig integritet.

Att vara en auktoritet utan att vara auktoritär.

Barnen behöver föräldrarnas ledarskap, de har inte erfarenheten, de är beroende av oss.

Och i ledarskapet behöver vi vara flexibla och lyhörda och värna om våra barns integritet.

Lätt? Nej knappast!

Dessutom är vi nästan den första generationen som tar oss an den här typen av ledarskap.

Jag tänker att barn inte behöver gränser för gränsernas skull. Barn behöver tydliga vuxna som avgränsar sig, vuxna som har gränser. Då kan vi inte leta efter en ny metod utan behöver ställa oss lite frågor:

– Vad är viktigt i vår familj?

– Var ska vi lägga krutet?

– Vilka saker skulle jag kunna släppa?

– Vad tror jag på?

– Vilka värderingar har jag ”ärvt” från min ursprungsfamilj?

När vi funderat lite kanske vi kommer fram till några saker som är viktiga för oss. Tex:

– I min ursprungsfamilj fick man inte vara ledsen, jag vill att alla känslor ska vara ok för mina barn.

– Jag tror det är bra att försöka lyssna på varandra.

– Jag tyckte det var hemskt att sitta kvar vid matbordet tills alla hade ätit klart, det ska mina barn inte behöva göra.

– Jag tror det är bra för människor med många viktiga vuxna så jag vill träffa släkten mycket.

Det finns inga rätta svar, alla är olika, alla barn är olika, alla vuxna är olika. Alla familjer är olika.

Då kommer vi tillbaka till hur vi kan sätta gränser eller rättare sagt, vi sätter inte gränser för våra barn utan vi avgränsar oss själva!

Hur kan jag avgränsa mig själv i förhållande till mitt barn och mina nära så att jag bygger upp den kontakt och närhet som vi alla önskar? Jo, genom att fundera över hur jag vill ha det och sedan uttrycka det på ett personligt sätt, med mitt personliga språk. Det kan kännas ovant för många i början men är ofta starten på en spännande resa. Vi kan lära oss att få syn på vad vi själva vill. Det kan kännas obehagligt och egoistiskt att prata utifrån sig själv. Vissa har alltid gjort det och är vana att prata på det här sättet. För mig kom det som en befrielse att få uttrycka min egen vilja på det här sättet. Ibland går vår vilja på tvärs med vår partners eller tonårings vilja och då krävs det att vi tar två djupa andetag, och börjar prata. Hur kan vi lösa detta på bästa sätt? Hur tänker du? Så här tänker jag!

Jesper Juul menar att det finns två typer av gränser, de generella och de personliga.

De generella gränserna, eller ”man” gränser, som vi alla har en relation till. Vissa är uttalade, andra outtalade.

– ”Man” tar av sig skorna när man kommer in.

– ”Man” säger tack för maten.

– ”Man” hälsar på andra människor.

Förutom generella gränser finns de personliga gränserna. Det framgår av namnet att det handlar om oss själva, om våra egna personliga gränser.

Vad jag tycker, vad jag vill och vad jag behöver för att må bra. Det uttrycks bäst med det personliga språket:

– Nej, jag kan inte hjälpa dig just nu, jag vill läsa klart tidningen först.

– Jag vill att du talar om i god tid innan när du behöver skjuts någonstans.

– Jag vill ta en promenad innan middagen, jag behöver lite frisk luft och rensa huvudet!

– Jag vill inte laga mat själv idag, jag vill gärna ha sällskap.

– Jag vill gärna vara med dig en stund, vill du fika med mig?

– Jag tycker om när du ligger på soffan och läser, det blir så mysigt då.

– Jag vill att all mat äts vid bordet för jag vill inte ha smuts i soffan.

– Jag vill att vi i möjligaste mån tar med barnen i hushållsarbetet.

– Jag vill ha och behöver en stund för mig själv efter middagen för att orka vara trevlig på kvällen.

Det personliga språket är inte inlindat, inte skuldbeläggande, utan respektfullt och jämlikt.

Vi är ofta vana vid från vår egen uppväxt att bli skuldbelagda av våra föräldrar. När vi inte reflekterar över oss själva så låter vi lätt som våra egna föräldrar:

– Det fattar du väl att du inte kan äta i soffan, nu måste jag städa igen….

– Det är bara jag och mamma som gör nåt här hemma, hur ska du någonsin kunna bo själv…

– Du gör din pappa så ledsen när du säger sådär, förstår du väl..

Det är ju så att föräldraskapet är en låååång process och man blir aldrig färdig.

Den där dagen när man säger  ”Jahaja, nu var det klart!”  kommer aldrig!

Vi behöver fundera, omvärdera, fundera igen, förhandla osv om och om igen.

Det personliga språket uttrycker vi för att visa vad vi vill och vem vi är.

INTE för att hitta en ny strategi att få barnen att göra som vi vill.

Det personliga språket skapar kontakt i familjen oavsett om vi säger ja eller nej. Det skapar kontakt mellan familjemedlemmarna därför att processen att lära känna varandra och utvecklas tillsammans, fortsätter.

Då behövs inte gränserna för gränsernas egen skull.