Oro är inte kärlek!? Eller?

Bild

 

Oro är oro. Kärlek är kärlek.

Ja, oro är en del av föräldraskapet. Ibland kan jag tänka att det var tur att jag inte förstod innan jag skaffade barn hur mycket det finns att oroa sig för. Jag hade verkligen ingen aning om hur starka känslor det skapade i mig att bli mamma. En enorm kärlek till denna lilla varelse. Med det kom en nästan bedövande känsla av att allt ansvar för hennes välbefinnande vilade på mig, skulle jag klara detta? Dessutom så fick jag ju själv lämna den gemenskap som arbetsplatsen innebar och jag kände mig enormt ensam på dagarna trots BVC och andra Lattemammor. Då har man tid att oroa sig. Jag hade mått bättre av att själv få höra till i en gemenskap och min lilla skrutta hade kunnat få ”hänga med” i den gemenskapen. Nu blev det hon och jag. För mycket fokus på henne kan jag tänka i efterhand.

Men vad är egentligen oro? Är det ett annat uttryck för kärlek?

Nej, jag tror inte det. Däremot kan det vara en bra täckmantel.

– Jag är så orolig för jag älskar henne ju så mycket!

Då kan liksom ingen säga emot. Då är vi en fantastisk förälder.

När man får sitt första barn så lever vi ofta långt ifrån den kunskapsöverföring som förr har varit ett naturligt inslag i vårt samhälle. Många har släktingar och vänner långt ifrån sig och får inte de samtal som kan vara sköna att ha när man är nybliven förälder. Den rollen får många gånger BVC ta över. När jag fick mitt första barn fick min syster sitt tredje barn. Underbart! Hon kom till mig med sin lilla bebis och sa:

– Äsch, det där är väl inget, gör så här bara!

Och hon berättade för mig, och hon visade mig, och hon tröstade mig. (Inte min bebis!!) Och det var underbart! Allt fick rätt perspektiv plötsligt. Tack Kina!

När vi sedan får tonåringar så finns oron kvar. Vi oroar oss bara för andra saker. Vad gör hon på nätet? Klarar han skolan? Var är hon någonstans? Luktade inte kompisen lite konstigt? Varför kommer hon inte hem som vi bestämde? Har han blivit överfallen på väg från bussen? Hur ska det gå i framtiden?

Det finns faktiskt hur mycket som helst att oroa sig för. HUR MYCKET SOM HELST.

Vi är vana att ha våra mindre barn i närheten och ha rätt mycket koll på vad de gör och hur de mår. Plötsligt har vårt barn blivit äldre och ger sig ut på egen hand, vi vet inte längre precis var de är och vad de gör. Och det är som det ska vara, de är på väg mot självständighet. Här blir vi ofta offer för våra fantasier, vi låter tankarna fara iväg och inbillar oss kanske det värsta. Oron skapas också av att det finns många företeelser i våra barns liv som vi inte förstår, kanske vad de gör på nätet, en massa nya droger som passerar så fort att vi knappt hinner lära oss namnen på dem.

Här gäller det för oss att försöka vara lite praktiska. Ställa oss själva lite frågor.

– Är min oro befogad? (brukar hon bryta löften? Har läraren varnat? Är vi i ett farligt område? Har hon gränsöverskridande kompisar? Har det försvunnit pengar ur min plånbok? Finns det droger i gänget han umgås? Osv)

Om du kommer fram till att oron faktiskt är befogad. GÖR NÅGOT. HANDLA.

Ring. Kolla med andra föräldrar. Prata med din tonåring på ett handfast sätt. Tala om vad du tänker, vad du vill göra. Ta striden om du tror att det är droger på gång. Här kan det t.o.m. vara ok att leta på tonåringens rum. Tala om att du älskar henne och aldrig tänker medverka till att hon kan ta droger. Visa att du ALDRIG ger upp. Sök hjälp.

Om du kommer fram till att din oro nog inte är befogad. Att den är mer av det diffusa, svårdefinierade slaget, så kan du tänka lite på följande:

Tonåringar tycker väldigt illa om när vi oroar oss för dem. De ger dem en känsla av att vi inte litar på deras förmåga. Den typen av oro är motsatsen till tillit. Det kanske blir så till slut att de låter bli att berätta, att de ”går bakom ryggen” eftersom de vet hur oroliga vi blir annars. Men vi vill ju vara en del av deras liv, få ta del av deras berättelser, höra om vänner och vad som händer i deras liv. Man kan alltså säga att då får oron motsatt verkan. De undviker att berätta för oss.

Det blir på något vis som om oron lägger sig som en kladdig filt över relationen. Det är ju dessutom jobbigt att var orolig hela tiden. Det tar en massa energi.

Dessutom tar det något från relationen med tonåringen, det blir svårt att visa glädje, intresse och stöd för tonåringens planer för stunden och för framtiden. Då kanske det fruktsamma samtalet om tonåringens planer tystnar för han vet att vi bara ”ser” nya saker att oroa oss för. Våra tonåringar vill ju inte berätta för oss om de vet att vi bara blir oroliga.

Om det nu är så att din oro är mer av det obefogade slaget, vad behöver du för att kunna släppa taget om oron för din tonåring?

Kanske har du någon du kan prata med om din oro, inte för att älta vidare utan för att få lite nya infallsvinklar, lite stöd i att släppa taget. Kanske din partner, bror, syster osv. Kanske behöver du tänka på vad du själv gjorde i tonåren, hur du tänkte, vad du hade behövt av dina egna föräldrar?

Jag tänker att oro är en del av föräldraskapet som nog inte går att komma ifrån men när det blir en livsstil, en ständig följeslagare, så behöver vi göra något åt situationen.

Vi älskar inte mer för att vi oroar oss.

Kärlek är kärlek men oron kommer med på köpet.

Oro är oro, kärlek är kärlek!

Om du gillade detta inlägg och tyckte att det gav dig något så blir jag jätteglad om du delar vidare!

2 thoughts on “Oro är inte kärlek!? Eller?

  1. Mmm, klokt. Men när jag läste; “tänk på vad du själv gjorde i tonåren”, då bleknar jag lite. För jag hade en sagolik tur många gånger. Tur att jag inte råkade riktigt illa ut. Tur att jag hade kompisar som lyssnade när jag kände att något var fel. Tur att en f.d. pojkvän såg att jag höll på att bli insläpad i en bil full med riktiga typer – och tur att han var så modig att han hindrade dem. Så, NEJ; ska jag sluta oroa mig ska jag INTE tänka på mina egna tonår. För även om man vistas i utåt sett trygga miljöer (“alla” var i Parken på helgerna, det fanns vakter osv,). så kan man råka illa ut. Vi hamnade till och med i en taxibil med full chaufför en gång. Då hade våra föräldrar gett oss pengar till taxi för att det skulle vara tryggt. Haha, jag tror jag spär på oron för andra nu… 😉

    • Haha Eva!
      När jag skrev “tänk på vad själv gjorde i tonåren” så tänkte jag på att de flesta av oss gjorde en hel den bus. Jag gjorde ganska mycket bus och det gick bra ändå och jag tror att det är samma nuförtiden. Det är liksom skillnad på bus och bus. Jag tror de allra flesta av oss har gjort en del dumma grejer men så länge som man har med sig bra kompisar och lite bra tänk så brukar det lösa sig. Dessutom så har får de flesta med sig lite erfarenhet om hur man ska tackla knepiga situationer nästa gång de uppstår, typ inte åka taxi med fulla chaufförer….
      Tack Eva!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s